Gästbloggare: Låg-affektivt bemötande hjälpte oss att få en fungerande vardag
Ring Måns Möller
”Ring Måns Möllers TV-program och säg att du kan föreläsa för dem” Så sa min son när vi tillsammans tittade på TV i för några veckor sedan. Det var programmet ”Superungar” som handlar om barn med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och deras familjer.
Han vill att vi ska hjälpa andra
Mamman i inslaget sa något i stil med ”vi behöver verktyg och strategier för kommunikation och konfliktlösning” och min son kom omedelbart med förslaget att jag skulle kontakta TV för att föreläsa för dem. Gissa om jag blev stolt. Galet stolt! Att min son nu har återfått förtroendet för att vi kan nå varandra i kommunikationen och att han vill att jag ska hjälpa andra.
En ”vanlig” familj
Vår resa började för cirka fem år sedan, fram till dess hade jag ansett att vi var en ”vanlig” familj. Vem som definierar vanlig kan vi naturligtvis diskutera. Vår familj består av två vuxna och tre barn och eftersom de då var mellan nio och fjorton år så tänkte vi föräldrar att ”nu kan vi det här med barnuppfostran”.Men det kunde vi inte! Vi skulle under de närmsta åren komma att lära oss om låg-affektivt bemötande, framförhållning, tydlighet, bildstöd, stresskänslighet, annorlunda perception, kommunikation och mycket annat.
Kaosartat
Familjelivet var kaosartat med konflikter och stress. Det kändes som hemmet var ett minfält, för vi saknade kunskap. Bråk, härdsmältor och ångest var vår vardag. Och lagom som jag trodde att jag hade fått lite kunskap och hade börjat rita en karta över ”minfältet” så var det som om någon flyttade minorna. Vi fick börja om! Och vi skulle tyvärr tvingas lära oss om hur mycket okunskap det finns i vårt samhälle. Ett samhälle som de senaste decennierna har blivit mycket svårare att hantera för många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism och ADHD.
Hittade förebilder
Tack och lov så hittade vi förebilder att lära av. Joanna är en av dem. Jag läste hennes krönika i tidningen Skyttesport nummer 3, 2015 som hette ”Varför berättade vi aldrig att jag hade Asperger” Det fick mig intresserad av hur man kan göra idrott mera tillgänglig för personer med funktionsnedsättningar så jag valde att göra ett fördjupningsarbete om det. När jag sen fick chansen att träffa Joanna i samband med att hon föreläste på Mora Folkhögskola, och dessutom bjuda in henne att lyssna på min redovisning som bland annat var inspirerad av hennes krönika, då kändes det som cirkeln på något sätt var sluten. Så nu har jag helt bytt yrkesliv.
I dag ser det ut så här:
– Är lärare på halvtid på Mora Folkhögskola på distansutbildningen ”Autism-ett annorlunda sätt att tänka”
– Gör föreläsningar om NPF i egen regi
– Är utbildad (H)järnkollsambassadör
– Samarbetar med SISU-idrottsutbildarna och gör föreläsningar
Tillsammans ändrar vi attityder
Tack Joanna och många andra förebilder för att jag fått chansen att göra den här förändringen i mitt liv. Att få sprida kunskap och minska fördomar är viktigt och tillsammans förändrar vi attityder.
Vill du veta mer om mig så är du välkommen att följa mig på Facebook, här!
/Maria Hellsten