Deprecated: Hook custom_css_loaded is deprecated since version jetpack-13.5! Use WordPress Custom CSS instead. Jetpack stöder inte längre anpassad CSS. Läs WordPress.org-dokumentationen för att lära dig hur du tillämpar anpassade stilar på din webbplats: https://wordpress.org/documentation/article/styles-overview/#applying-custom-css in /customers/0/3/5/joannahalvardsson.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6078 november 2017 – Sida 2 – Aspiepower Media
Aspiepower Media

Gästbloggare: Ryck upp dig!

Ryck upp dig

Ryck upp dig!

Försök tänka positivt! Du kan välja att vara glad. Du behöver inte piller, ta en promenad istället. Skaffa dig en normal dygnsrytm så kommer allt bli bra. Jag har hört allt flera gånger om, av flera olika människor, i flera olika situationer, av en och samma anledning; jag lever med psykisk ohälsa. Jag har flera diagnoser. När jag var 30 år fick jag ADHD diagnos. I samma veva fick jag även depression och kronisk ångest som diagnoser i min journal.

Ångest

Första gången jag kände något som jag idag skulle kalla för ångest, var när jag var 6 år gammal. Som vuxen har jag många gånger fått höra att döden är för abstrakt för ett barn att förstå. Men ångesten jag kände, när jag var 6 år gammal, berodde på att min farfar dog. Han var en människa som jag älskade något otroligt mycket, och som älskade mig minst lika mycket tillbaka. Jag förstod att han inte fanns mer, att jag aldrig skulle få prata med honom igen, sova bredvid honom eller påminna honom om snus prillan han lagt på bordet när han tittade på TV. För mig var det en otroligt jobbig känsla men det var inte sorg, det var inte saknad. För mig var det ångest. Jag har känt, mer eller mindre, ångest dagligen sedan jag var 6 år. Det är främst irrationell ångest, meningslös ångest. För mig är det inte en oro inför händelser eller en dålig känsla efter något jobbigt. Det är en jobbig känsla som ständigt finns där, som jag inte riktigt kan förklara eller sätta fingret på. Jag vet bara att det känns jobbigt, hela tiden.

Depression

En vårdag när jag var 9 år genade jag över en gräsmatta, på väg hem från skolan, dan innan skolavslutningen inför sommarlovet. Mitt på gräsmattan, i skuggan av en björk, stannade jag och fick insikten om att jag inte mådde så bra. Jag var inte fysiskt sjuk och jag var inte ledsen. Jag var ingenting, jag kände mig tom. Allting tycktes meningslöst. Då hade jag inget ord för det, men idag skulle jag kalla det depression. Jag har haft flera depressioner, sedan den där vårdagen, och de ger mig alltid en känsla av tomhet, avsaknaden av känslor och vilja. Jag får svårt att motivera mig till att gå upp ur sängen, äta, göra något över huvud taget. Samtidigt som jag inte riktigt upplever varken glädje eller sorg. För mig finns det dock en känsla som aldrig riktigt släpper taget, det är känslan av hur värdelös jag är.

ADHD

När jag fick min ADHD diagnos var det ingen överraskning. Jag har så länge jag kan minnas haft svårt med koncentrationen, att skapa ordning och struktur. Som barn var jag väldigt arg och kunde även bli våldsam mot andra i familjen. Sedan tonåren har jag haft sömnproblem, något som förvisso är vanligt för tonåringar. Mina sömnproblem försvann dock inte med tiden utan fanns kvar. De har varit lindriga, men de har ändå funnits där. Diagnosen blev ett sätt att förstå mig själv och mitt stundvis ”onormala” beteende. Att jag har ADHD är aldrig en ursäkt för något, men det är en förklaring till en hel del.

Välmenande ord

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag skall rycka upp mig, skärpa mig, tänka positivt. Som om det skulle vara en enkel sak, som om jag har valt att leva med ångest, depression och ADHD. Jag vet att det sägs med välvilja, men det stjälper mer än vad det hjälper. Det startar tankar kring varför jag drabbades. Varför måste jag leva med det här? Är jag svagare än andra? Är jag sämre än andra? Att peppa och uppmuntra en person med ångest och/eller depressioner är inte alltid rätt väg, för det kan väldigt lätt bli väldigt fel. För mig känns det bättre att få höra att en finns där för mig, att jag kan be om hjälp om det behövs, att sitta bredvid utan att säga ett ord.

/Annica
Här hittar du Annicas blogg

 

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se

 

Föreläsning i Filipstad 11/12


Detta inlägg är skrivet i samarbete med Filipstads Bibliotek, ABF Värmland, Filipstads kommun och mitt företag Aspiepower media.


Missa inte föreläsning i Filipstad den 11/12!

Filipstad är en av de städer som många av er önskat att jag ska komma till. Därför är det extra kul att kunna berätta att jag kommer ha en föreläsning i Filipstad den 11/12. Priset är 40 kr och förköp kommer säljas på Filipstads bibliotek from 4/12. Så skrev upp den 11 december och glöm inte att boka en biljett, så ses vi!

 

Föreläsning i Filipstad

Jag har inte tid att vara sjuk…

Jag har inte tid att vara sjuk…

Har spenderat hela dagen i soffan och gjort ingenting. Det mest ansträngande jag gjort är att jag var i väg till Coop, man måste ju äta fast man är sjuk. Roade mig med att se första avsnittet av nyaste säsongen av Playmakers, jag gillar realityserier.

Nu är febern nere på 37,8 med alvedon. Jag har inte tid att vara sjuk. I morgon ska jag ju som sagt till Kristinehamn och föreläsa. Har försökt vara tyst hela dagen och pimplar honungsvatten. Så rösten är ändå ganska okej nu. Kommer ta helg redan på torsdag så jag får en extra dag helg, och förhoppningsvis kan bli frisk en gång för alla. Har iallafall bästa sällskapet som tar hand om mig när jag är sjuk. Folk säger att katter är korkade men Baby förstår så mycket. När jag inte mår bra så lägger hon sig nära.

 

Jag har inte tid att vara sjuk
Den här filuren har tagit hand om mig hela dagen <3

Det gick inte mer….

Det gick inte mer…

När klockan ringde morse så kändes det som någon kört över mig med en buss. Har ont över allt och hade 38,3 i feber fast jag ätit alvedon i en vecka. Jag har försökt att pina ut men men det gick inte mer, så fick ringa och sjukskriva mig. Får ångest av att vara sjuk hela tiden, men tyvärr är det ju så som min verklighet ser ut.

Det sämsta med att vara föreläsare

Min röst är inte heller som den ska och i morgon ska jag föreläsa. Det är det sämsta med att vara föreläsare. Det går inte att ställa in. Nu ska jag bädda ner mig i soffan med Bebbsan. Pimpla honungsvatten och halstabletter och försöka vara tyst tills den här tiden i morgon när jag ska föreläsa i Kristinehamn.

Det gick inte mer.

Uppföljning på psyk, hur fortsätter vi min behandling?

Uppföljning på psyk , hur fortsätter vi min behandling?

I dag var det dags för dagen med stort D, uppföljning på psyk. Där vi skulle diskutera hur vi ska fortsätta min  behandling. I dag har jag ätit 600 mg Seroquel i 26 dagar och vi höjde för att försöka bromsa en depression.
Vi har fått en god effekt. Jag var dock lite orolig för hur de skulle gå nu om vi bara skulle sänka dosen. Men jag och läkaren tänkte tydligen samma sak. Han tyckte att jag ska fortsätta att äta den här dosen i minst tre månader till. Så det verkligen är stabilt innan vi sänker. Sen tror jag det är bra när det är den här tiden på året. Julen brukar vara jobbig för mig. Det finns ett extra skydd och känns skönt.

Problem med sömnen

Det största problemet just nu är sömnen. När jag väl somnar så sover jag hur bra som helst, men jag har svårt att komma till ro på kvällen. När jag inte kan sova tar jag Stilnoc och det har blivit oftare och oftare. Vilket inte alls är bra eftersom Stilnoc är vanebildande. Förra veckan testade jag att ta Atarax och det kändes som jag blev lugnare och kom till ro. Så det var min idé att vi kanske ska testa att ta en till kvällen så jag förhoppningsvis kan slappna av.

Varför förstod ingen läkare?

Under många år så hatade jag Atarax, pga alla biverkningar. Jag åt 25 mg flera gånger per dag vid behov i flera år. Sen efter min 9:e överdos så träffade jag en läkare på akuten (vanliga akuten) som undrade varför jag fått 25 mg när jag blir så påverkad så hon skrev ut barndosen på 10 mg. Man kan ju fråga sig varför ingen läkare på psykiatrin hade tänkt den här tanken under mina 12 år inom psykiatrin.

Känner mig delaktig i vården

I dag räcker det oftast med 10 mg för mig, men jag kan ta en till om det inte gör det. Nu ska jag testa att ta 20 mg till kvällen i två veckor, och sen kanske sänka till 10 mg. Förhoppningsvis hjälper det mig att slappna av och komma till ro. Gör det inte det så finns det andra alternativ, men vi tar ett steg i taget. Det tycker jag är det bästa med vården jag får i dag, att jag får vara med och tycka till. Och att vi sätter in en medicin i taget så vi vet vad som gör vad.

Kan inte få bättre vård än den jag har i dag

Jag är nöjd med dagens läkarbesök och jag är väldigt nöjd med dagen jag får i dag. Det känns helt fantastiskt att få träffa samma läkare fem gånger på rad. Han känner ju mig nu och då blir det ju såklart mycket enklare. Jag har gnällt mycket över psykiatrin men jag kan inte få bättre vård än den jag har i dag. Det är ju bara synd att det tog 15 år innan jag fick den.

uppföljning på psyk