Jag fick min Asperger diagnos som 14 åring och då var livet ganska svårt att hantera, men sedan dess har jag fått stöd som hjälper mig.
Under årens lopp har jag även träffat flera personer med samma diagnos som mig som vägrar att ta emot stödet som de erbjuds.
Man vill inte vara en pina för samhället eller så är det barn som inte förstår att ens föräldrar bara menar väl och vill ens bästa.
Jag förstod inte heller det när jag var barn, men i dag önskar ja att jag tidigare hade förstått hur mycket enklare livet blir om jag tar vara på det stöd som finns.
Det stöd jag har i dag är kontaktperson och boendestöd, jag har tidigare även haft ledsagare.
Jag vet att en ledsagare enligt kommunen ska vara en person som ledsagar en till en aktivitet medan en kontaktperson ska vara mer som en kompis. Men för mig har min ledsagare och kontaktperson allt gjort samma sak så har aldrig förstått varför jag haft båda. I perioder har det till och med varit samma person som varit båda delarna.
I dag är tanken att min kontaktperson ska bli med och simma eller träna en gång i veckan.
Något jag har en förmåga att skjuta framför mig om jag ska gå dit själv, energin att lägga på alla tankar blir för stor.
Är det någon jag inte vill träffa som är där? Kan de uppstå en situation som blir jobbig, hur löser jag då den?… osv….
Tidigare har jag gjort lite olika saker med min kontaktperson, allt från fika på stan till bio, hundpromenader,bankärenden, varit med som stöd vi läkarbesök och myndighetskontakter. Min ledsagare har även varit med mig på ett flertal festivaler.
Jag och mitt boendestöd ses en gång var fjortonde dag då vi planerar in städ och tvätttillfällen för kommande fjorton dagar.
jag sköter mitt hem helt själv men jag måste bli startad för att komma i gång och sen måste jag bli stoppad innan jag är inne hos grannen och städar;) Under de fjorton dagarna då vi inte ses hjälper mitt boendestöd till genom sms, telefonsamtal och skype att påminna mig om planen vi gjort och kollar hur det går.
Det är egentligen inte så mycket stöd jag behöver men jag behöver det här stödet för att få en fungerande och enklare vardag, och framför allt jag gör inte av med massa energi helt i onödan, när jag har det här stödet. Det här är inget stöd jag får för att jag är svag, utan att jag fungerar lite annorlunda mot majoriteten, för att samhället inte riktigt är anpassat så jag klarar allt som begärs av mig.
Och jag är så himla tacksam för att jag får det här stödet och jag önskar att fler med mina diagnoser förstod hur mycket lättare livet blir om man tar vara på allt stöd som finns.
En bild jag tog på en hundpromenad 2011
Efter jobbet var jag till badhuset och simmade en kilometer, det går så snabbt när man har något att prata med.
Och så känns så skönt i kroppen efteråt, så nu hoppas jag att min kropp fortsätter att tillåta mig att åka och simma en gång i veckan.
Efter simningen åkte jag in till stan och fixade naglarna, de fick blir lite kortare den här gången för blev lite väl handikappad förra gången,
Jag är ju van att vara funktionsnedsatt, men gränsen går nog när man inte kan gå på toa för att man inte kan öppna knappen i byxorna för att naglarna är för långa haha.
Men körde extreme makeover när jag ändå höll på så blev även ett nytt mobilfodral då mitt gamla ramlade i sär i tusen delar.
Mobil plånböckerna är bra för man har med sig korten vart man än går, men jag har så himla mycket saker i plånboken, som jag bara måste ha… Så proppar dem så fulla så de spricker hela tiden.
Nu är jag hemma och chillar en stund men ska snart dra i väg igen för ska på styrelsemöte med Hjärnkoll.
Men Baby gillar sådana här dagar när jag springer ut och in hela tiden. För varje gång jag går ska hon ha en hejdå godis och varje gång jag kommer ska hon ha en välkommen hem godis, nu ligger hon under sängen i sovrummet och jäser:D