Deprecated: Hook custom_css_loaded is deprecated since version jetpack-13.5! Use WordPress Custom CSS instead. Jetpack stöder inte längre anpassad CSS. Läs WordPress.org-dokumentationen för att lära dig hur du tillämpar anpassade stilar på din webbplats: https://wordpress.org/documentation/article/styles-overview/#applying-custom-css in /customers/0/3/5/joannahalvardsson.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6078 16 september, 2016 – Aspiepower Media
Aspiepower Media

Storvinst på Liseberg

När jag hade mött upp Henrik vid hotellet så checkade vi in och tog vi en tur på stan. Men eftersom jag inte kan gå så mycket på min fot så hyrde vi styr& ställcyklar, så vi kunde komma lite längre. Och det var nog lika bra för i dag  har jag gått 17,43 km och cyklat en mil haha, men det känns oväntat bra i foten. Det blev även en tur till Liseberg, där jag lurade upp Henrik i Lisbergbanan och han överlevde. Är de inte underligt? Att åka 100 km/h rakt in i ett staket på en speedwaybana, det går bra men inte att åka karusell:D Nu är vi tillbaka på hotellet en aning mör i kroppen, men två storvinster blev de med hem:) Kanske behövs dagens motion om jag ska trycka i mig dem;) IMG_8308 IMG_8319 IMG_8322

]]>

Tack Göteborg! 

Sitter på bussen in till stan efter en lyckad föreläsning. Har en känsla av att jag kommer få åka till Göteborg fler gånger 😉 Blir så glad när folk kommer fram efteråt och tycker att det var så bra. Framförallt nu när jag är lite hypoman och jag själv tycker att jag har svårt att hålla fokus och virrar.  Nu ska jag åka in till stan och ska möta upp Henrik,  sen får vi se vad det här dagen har att erbjuda. 

]]>

Vad skulle dina föräldrar ha gjort?

Detta är ett tidsinställt inlägg baserat på mina läsares önskemål


 

”Jag undrar lite hur du fungerade under tonåren, när du mådde sämst vad önskar du dina föräldrar hade gjort annorlunda eller om du tycker de förstod dina behov… Hoppas du förstår min undran, lite svårt att formulera till bra fråga .”

 

Mina föräldrar gjorde allt de kunde och lite till, de bokstavligt talat slogs för att jag skulle få rätt stöd och hjälp. Men det är inte så lätt när det inte finns någon hjälp att få, när man måste hota och slåss för att få den vård man har rätt till. När läkare frågar dem om vem som har störst problem, jag eller dem? När de bara försöker få mig att må bra och ber om hjälp. Utan min familj så skulle jag inte sitta här i dag. När man är som sjukast så måste man vara som starkast för att orka slåss för att få vård. Det orkade inte jag men min familj slogs åt mig.

Jag tycker inte de kunde ha gjort så mycket annorlunda än vad de gjorde. De försökte stötta mig när det blev jobbigt och undvika det som kan vara svårt, hastiga förändringar. Det blir alltid förändringar de går inte att undvika de helt, men då fanns de där och försökte göra de bästa av situationen. Och jag uppskattar att de pushat mig att göra saker som kunde kännas jobbiga, för de är de situationerna som fått mig att utvecklas och förstå min diagnos bättre. Under tiden som jag mådde som sämst så var jag galen över att jag inte fick duscha med stängd dörr eller sova själv på nätterna. Men i dag är jag glad för att jag inte fick det, för hade jag fått de hade jag inte suttit här i dag. Fast jag tycker det är fel att psykiatrin lägger allt ansvar på mina föräldrar, de ska inte vara deras ansvar att vaka över mig dygnet runt för de sliter sönder hela familjen. Även om jag i dag är vuxen så var det enda lösningen de hade på mitt senaste besök på psykakuten, jag vill bli inlagd medan läkaren ville skicka hem mig till mina föräldrar. De enda jag tycker att man kunde gjort annorlunda är att vi aldrig pratade om min diagnos. Anledningen till att vi inte gjorde det var för att BUP sa att sådant pratar man inte om, och man tror ju såklart att dom vet bäst. Så bara mina lärare  visste men inte mina klasskamrater, tills den dag jag blev 18 år och fick bestämma själv. I dag förstår både jag och mina föräldrar att det hade varit mycket enklare för både mig och mina klasskamrater om vi hade varit öppna med diagnosen redan från början. Och sen är det inte så lätt när jag hade en diagnos som ingen visste om, mitt liv anpassades efter min Asperger diagnos men samtidigt levde jag med Bipolär sjukdom i 12 år utan att någon visste om det.
]]>