Att gå på krogen när man har spädbarn…

Jag vet inte…
Det kanske bara är så att jag inte förstår för att jag inte själv inte har några egna barn.
Men jag förstår mig verkligen inte på mammor som går på krogen när de har små bebisar på några veckor hemma. Jag kan inte för allt i världen kunna tänka mig att jag skulle lämna en liten bebis hemma och strunta i att amma bara för att få roa mig en kväll.
Jag skulle inte ens klara av att roa mig för jag skulle ringa hem var 10:e minut och fråga hur det går för ungen. Jag ringer tom och pratar med min katt i telefon när hon är i Hagfors:P
Och jag hade ångest när jag fick lämna Baby ensam hemma i 18 timmar för jag hamnade på akuten. Fast hon hade mat och rinnande vatten och jag visste att pappa var påväg till henne. Så kan verkligen inte fatta hur man ens vill lämna ett litet barn.
Alltså är man så jävla sugen på alkohol efter 9 månaders väntan så man bara måste eller?
Visst jag förstår att pappan också har ansvar men jag skulle inte ens vara sugen på fest, jag skulle bara vilja njuta av min nya lilla familj. Men det kanske bara är så att jag inte vet hur det är?
Så vad tycker ni mammor som läser min blogg?
Skulle du lämna ditt spädbarn för att gå på krogen?
Jag och bebis Baby

]]>

Läs detta!

Hitta denna dikt jag var tvungen att dela:
————————————————
Försök förstå,
så ska jag göra likaså.
Vi vill och vi kan,
lära av varann.

Hela livet har jag fått höra,
”Nej så kan du inte säga och göra!”
Alla vet om denna oskrivna lag,
den enda som inte vet, det är jag.

Tvinga mig inte att ha ögonkontakt,
då hör jag inte vad som blir sagt.
All min energi går då åt att,
tvångsmässigt, stirra besatt.

Ändra inte mina rutiner är du snäll,
och säg till innan, om du vill komma och fika någon kväll.
Låt mig ha mina ritualer, vanor och system
annars blir ångesten, fruktansvärt extrem.

När du vill ha något sagt så säg vad du menar,
jag kan oftast inte förstå metaforer, ironi eller ordvitsar.
Jag tolkar det som sägs konkret och bokstavligt,
och har svårt att tolka andras uttryck såsom gester, kroppsspråk o dylikt.

Jag säger vad jag tänker och tycker, och om det upprör dig,
så vill jag be dig att ha överseende, och ursäkta mig.
Jag kan babbla på i oändlighet om specialintresset mitt,
om andra vill höra eller ej spelar inte så stor roll, det är valfritt.

Krama mig inte, jag gillar inte att bli rörd,
rör mig inte överhuvudtaget, speciellt inte när jag är upprörd.
Jag har det jobbigt med vissa ljud,
och jag kan bli galen av en lapp som skaver mot min hud.

När det är mycket runtomkring,
så hör jag ibland, ingenting.
Jag försvinner i en värld som bara är min,
för att jag ens ska orka vara med, i världen som är din.

Hela livet har jag fått lära mig vad som är ok,
att säga och göra, i världen som tillhör dig.
Jag gör fortfarande fel, och många med mig,
men du kanske kan lära dig nu, utav världen som tillhör mig?

Jag är inte knäpp, jag är inte sjuk, inte dum, eller efter,
jag har mitt eget sätt att tänka och agerar därefter.
Många stora människor var som mig, och tänkte bättre och mer,
vi är ganska fantastiska, vi som har asperger!

©Jessica Kirjavainen
]]>

Jag är tydligen manisk

Ännu en dag på NWT är över.
I dag har jag vart på presskonferens alldeles själv och jag överlevde.
Goda bullar fick jag med.
Så det blev bullar till frukost iallafall;) På lunchen smet jag i väg till psykologen för träff nummer 4.
Han hade fixat en läkartid om två veckor men efter tio minuters samtal sa han:
”Herregud Joanna du är ju helt manisk, du svävar i väg, pratar i 300 km/h och klättrar snart på väggarna. De här går ju inte du kan inte vänta i två veckor”…. Öhm nej jag har sagt de i typ 3 veckor nu.
Att det de här inte funkar,
Han kom tillbaka och sa att jag får träffa en läkare i morgon kl 9.
Äntligen.
Nu ska vi bara hålla tummarna för att den här läkaren fattar grejen också. I morgon har jag en vilodag förutom läkarbesöket och speedway.
Jag behöver det.
Hjärnan går på högvarv och exploderar snart.

]]>

Jag gillar…

Publicerat den Publicerat i OkategoriseradeIngen kommentar på Jag gillar…


]]>

Rulla till toppen