Möte nummer tre hos psykologen

I dag träffade jag psykologen för tredje gången. 
Han är ganska säker på att jag har bipolär sjukdom.
Men osäker på om det är typ ett eller två.
Nu ska vi bara vänta på att läkaren ska komma tillbaka från semestern så han får säga sitt och vi har ju vart med förut när man tror att något är klart så kommer läkarna och hittar på massa konstiga saker. Jag kläckte ur mig ”kan ni inte fråga min gamla läkare om han vill uttala sig? Även om han jobbar på en annan avdelning nu så har han trots allt följt mig i 4 år och lär ha en tydligare bild om mig än en läkare jag aldrig träffat ” Ja det var ju en väldigt bra idé, det hade de ju inte tänkt på…. Just nu skulle det bara vara väldigt skönt att få diagnosen satt, få träffa en läkare och påbörja medicineringen.
Efter att haft en lång hyperperiod nu så skulle det vara skönt att få hjälp att få lite lugn en stund. Men att sätta en diagnos är ingen man gör på 5 minuter men ibland känns det bara som det tar onödigt lång tid. 
Framförallt när det är semester och trycket på psykiatrin ökar ännu mer.
Han sa att jag inte skulle ha förhoppningar om att få en diagnos förrän i höst.