Okategoriserade / 1 februari, 2015

En sådan där dag man lever på i flera månader.

När jag gick med i hjärnkoll så visste jag att de skulle bli en spännande resa med många möten.

Men jag visste inte att jag skulle finna en vän för livet.

Sussie, jag vet inte hur många timmar du suttit med.mig på akuten nu.

Du har hållit min hand när de tryckte upp en kamera i mitt urinrör.

Du har kommit med mat när jag vart för sjuk för att laga den själv.

Du finns alltid där för mig även om de är mitt i natten.

Men nu har du allt hittat på något ingen någonsin kommer kunna slå.

Du har kontaktat Dregen och berättat hur gärna jag ville komma hit i kväll och hur jobbigt jag tyckte de va att det var att gå själv.

I fredags eftermiddag ringde hon min kära vän Sussie och berättade vad hon hittat på.
Hon och hade kontaktat Dregen och tyckte att han borde ägna några minuter åt mig eftersom jag snart fyller år. Så de där två filurerna hade hittat på så jag fick den bästa födelsedagspresenten jag kunde få.

Egentligen skulle vi ses innan spelningen men pga för förkylning höll han sig på sitt hotellrum och kom senare.

Men han mailade mig extra för att berätta detta och med ungefärliga tider om när bandet skulle komma upp på scen. Allt bara för att han fattat grejen- Joanna behöver tydlighet.

Något jag verkligen uppskattar. Jag fick skjuts till slottet.
Först vägra jag gå ur bilen.
”Men de är pinsamt att gå in själv, alla kommer glo på mig”.
Tillslut pallade jag mig i väg, jag är inte där själv. Dregen finns där.

Drack gratis champagne och satt i ett hörn.
Jag lät folk glo på mig för att jag var själv.
Alltså hur fungerar vi människor egentligen?
Varför går vi inte fram till en människa som sitter ensam?

Vi kollar men vi gör inget.
Fan vi borde skämmas.
Två personer kom fram till mig på hela kvällen.
Två personer av flera hundra.

En tjej. Jag inte har en aning om vad hon heter.
Men hon gillade att prata, visste vem Fredrik Lindgren är (Speedwayföraren och Luddes storebror), och ville stå med mig längst fram. Så hon gick hem hos mig. En kille. Efter en stunds prat visade de sig att han var barndomsvän med en bekant till mig.
Vi pratade speedway och jag kände mig som hemma.

Bandet klev upp på scenen senare är Dregen sa, men de gjorde inget i bland sker förändringar.
Jag visste vart han skulle smyga in.
Jag såg en hand som stack fram och någon som gömdes under en svart huva.
Jag visste att det var han, jag kände igen handen.

Han smet in bakom scenen.
Efter stund tittar han fram bakom en högtalare, kollar läget.

Han kollar rakt på mig och jag vinkar lite diskret.
Han skiner upp som en sol.
Vinkar tillbaka och gör tummen upp.

Han har sett mig.

Han är här nu.

Jag är här.
Jag är inte ensam längre.

Efter spelningen smiter jag bakom högtalen som han tidigare gömt sig bakom.
Väntar på att han ska bli klar.
Han kommer ut och jag slänger mig nästan bokstavligt talat i hans famn.
Jag kramar honom hårt.
Han kramar mig hårt.

Jag släpper honom för att han inte ska kvävas.
”Kul att du är här, är allt lugnt?” Säger han och ler.
Jag vet vad han menar, han vet att jag förstår.
”Det är lugnt” svarar jag.
Vi pratar en stund.

Sen måste han spela skivor, göra sitt jobb.
Jag sitter i ett fönster och kollar på honom.
Han kollar på mig i bland och undrar genom teckenspråk vad jag tycker om hans val av musik.
Jag gör tummen upp.
Vi har samma musiksmak.

Jag kliver upp på scenen.
Tar en selfie.
Kramar honom och får två plektrum.

”Jag har ju redan tre stycken”, säger jag och skrattar.
”De här är mina nya. Men kan du få för många?”, säger han och ler.

De där leendet som får benen att skaka och man känner sig som en liten fjortis.

Kvällen börjar gå mot sitt slut.
Han börjar packa ner sina saker och springer fram och tillbaka.
Jag hjälper honom att plocka ner saker.
Han säger tack.

Fast det egentligen är jag som borde tacka.

Tacka för den energi han ger mig.

Tacka för världens bästa födelsedagspresent.
Tacka för en dag jag kommer leva på i flera månader.

Jag klara det!

Jag fick ingen panikångest!

Smiley heart

Smiley hear