Aspiepower Media

Speedwayabstinens.

Alltså jag börjar få abstinens nu.
Det är ca fyra månader kvar tills säsongen drar igång i Sverige.
Och jag hoppas på ett år med mycket speedway, mer än de senaste åren.
De två senaste säsongen har jag fått avslutat på läktaren.
Jag gillar inte att sitta på läktaren.
Jag vill springa runt på banan och i depån och fota.
Men min kropp har sagt i från. För två år sedan var de axeln som bråkade och hoppade ur led hela tiden så kunde inte lyfta armen.
Fick gå i mitella de två sista speedway matcherna och i sammanlagt i tre månader. Förra året sa foten i från.
Näst sista matchen mot masarna sprang jag runt på tå och fotade.
Sen var jag ju i Kumla dagen efter  och gjorde ett reportage åt KumlaNytt och då hoppade jag på ett ben stundvis. Sista match i Hagfors spenderade jag och kryckorna på läktaren.
Alla som gick förbi sa samma sak ”men hallå varför sitter du här? ska inte du fota”, tillslut orkade jag inte ens svara utan bara pekade på kryckorna.

Men 2014 var ändå en fin speedwaysäsong.
Fick se min första match utomlands.
Jag kände verkligen hur jag växte när jag gjorde den resan för att ta mig genom Skottland själv för att hitta min älskade speedwaybana. Och mottagandet jag fick. Fast jag aldrig träffat dem förut och de pratade ett annat språk så kändes det som jag hade kommit till Tallhult. Jag fick gå vart jag ville. De avbröt tom ett heat för att jag skulle klättra över sargen för att komma ut på banan haha. I år har jag körkort och vill åka på många bortamatcher.
Skulle även vilja ta en resa till England och följa med och heja på Ludde live.
Vi får se vad 2015 bjuder på.
Tills dess en återblick…
2014 i bilder….











]]>


]]>

Kan jag få låna er i några minuter?

Jag skulle bli jätteglad om ni ägnande några minuter på att svara på denna undersökning om bloggen. På så sätt kan jag se vad ni är nöjda med och mindre nöjda med och göra denna blogg ännu bättre!
Ni är helt anonyma!
Tack på förhand!

Klicka här för att komma till undersökningen!

]]>

Den där känslan med att bo på intenat

Har ni någon gång gått på Folkhögskola och bott på internat?
Ja då vet ni den speciella känslan.
Den går inte att beskrivas i ord.
Den måste upplevas. För mig var ett år på internat en bra första hållplats innan eget boende.
Jag fick möjligheten att testa att bo själv men ändå alltid ha folk i närheten om det skulle vara något.
Min närmaste granne hette Linn.Hon tyckte att jag var världens bästa granne;)

Hon höll min hand när livet kändes svårt

Hon lärde mig hur man diskade


Hon matade mig med russin när jag hade vart duktig.


Hon älskade när jag gjorde inbrott i hennes rum och la mig på golvet och vägrade gå därifrån.
Men i bland gick jag henne på nerverna.
Det var inte så ofta, bara varannan timma ungefär.
Då låste hon in sig i sitt rum och vägrade släppa in mig vad jag än hittade på.
En gång kom jag på den briljanta idén att jag skulle städa medan jag väntade 
på att hon skulle sakna mig igen.


Det gick så där, istället blev det skumparty i köket.
Jag knackar på Linns dörr och skriker.
”Du måste komma ut”
Hon svarar inte.
”Om du inte kommer ut så måste jag nog ringa brandkåren snart….” skriker jag.
”Va fan har du nu hittat på” Hörs inifrån rummet innan dörren smälls upp.
Linn räddade Situationen denna gång men nu vet jag att jag kan ringa
 Rörassistansen nästa gång jag fixar stopp i avloppen.För idag har jag ju inte Linn som granne längre. Jag saknar henne.
Och jag saknar den där känslan att bo på internat.

]]>

1 2