Nu är sommarlovet över och och många har haft första skoldagen i dag.
Den första dagen är spännande och förväntansfulla för många men för vissa är det ett rent helvete.
Man vet att man ska tillbaka till skolan.
Man vet att ingen kommer hälsa på en.
Man vet att man inte har någon att sitta bredvid i klassrummet och i matsalen.
Man vet att ingen kommer fråga om man vill hitta på något efter skolan. Det här var en känsla som följde mig från åk 8 tills jag slutade gymnasiet, varje dag.
Men höstterminen 2007 hände något.
Jag hade slutat gymnasiet och började på folkhögskola, Molkoms folkhögskola.
Första dagen ringde jag hem till mamma och sa: ”De andra eleverna hälsar på mig! De hälsar på mig när jag går i korridoren. De känner mig inte, men de häller på mig!” De såg mig, de accepterade mig för den jag var och de sa hej.
Det är inte så himla jobbigt att säga hej men det där hejet kan betyda så himla mycket. För mig var det där hejet vändningen på mitt liv.
Om jag inte hade fått det där hejet just då så kanske jag inte hade suttit här i dag. Därför uppmanar jag alla skolungdomar som läser detta inlägg (och lärare med för den delen) säg hej när ni möter någon i korridoren.
Ni kanske inte känner personen men för den personen kan det hejet vara det första hejet den hör på flera år och betyda väldigt mycket. Jag har börjat gå runt på stan och hälsat på främmande människor för jag insåg hur himla mycket ett hej kan betyda. Ser ni någon som sitter ensam i tex matsalen sätt er då hos personen den bits inte. Den är kanske inte så ”konstig” som ni tror. Det finns kanske en anledning till att just den personen uppfattas som ”konstig”. Jag vet att det är många från min gamla skola som i dag ångrar sig för att de under alla år lät mig mig sitta ensam i matsalen för i dag när de vet varför jag var ”konstig” så inser dem att jag inte är alls är speciellt ”konstig” för vi är ju alla lite ”konstiga, på vårt eget  sätt.