Bipolär sjukdom typ 2 – Aspiepower Media

Gästbloggare: Att leva med panikångest

Jag kan inte andas

Jag kan inte andas. Jag måste dra efter andan flera gånger. Det river i bröstet, något går sönder i mig och svart äckel rinner ut i hela kroppen, i varje ådra. Jag faller djupt och vill skrika på hjälp men jag kan inte andas. Jag kan bara kura ihop mig och vänta ut det. Efter ett tag återfår jag medvetandet, jag har gråtit så mycket att jag fått ont i huvudet. Jag är helt utmattad, helt tom.

Jag lever med Bipolär sjukdom

Mitt namn är Maria Groth. Jag bor i Gävle tillsammans med min make som jag levt med i snart 15 år. Jag arbetar som lärare och älskar det. På fritiden gillar jag att umgås med min man, familj, vänner, teckna, skapa, och nörda ner mig totalt i serier och filmer. Jag lever också med Bipolär sjukdom typ 2.

Att leva med panikångest

Ovan beskriver jag en panikångestattack under depression. Jag kan få panikångest i mellanperioder och även i hypomana perioder men de ser ofta lite annorlunda ut. Jag började få panikångest medan jag gick på gymnasiet. Jag hade då redan lidit av depressioner ända sen tidiga tonåren.

Skrubbade köksgolvet med svinto

Jag står på knä och skrubbar köksgolvet med svinto. (Japp, jag skurade hela köksgolvet för hand och fick massor av små sår på händerna). Jag pratar med min pojkvän som står i dörröppningen. Jag måste hela tiden ta om det jag sagt för han verkar inte kunna hänga med i det jag säger. Jag tycker att jag berättar något jättespännande eller intressant men han svarar mig knappt utan bara tittar på mig med bister blick.

Varför är han sur?

Jag undrar varför han är sur? Jag påminner honom om hur bra jag mår om hur pigg jag är, om hur mycket jag fått gjort över dagen, ja hela veckan. Jag förstår inte varför han är sur då? Jag är på superbra humör, kan han inte vara glad för min skull? Han andas tungt och säger sen lågt: ”Jag är inte sur. Jag är ledsen.” ”Varför är du ledsen?” ”För jag vet när du är så här…jag vet vad som kommer sen.”

Innan diagnosen

Detta var kanske 6-7 år innan jag fick diagnosen. Vi pratade aldrig om bipolär sjukdom, vi bara visste att det var så här. Hösten 2013 sökte jag för depression. Jag upptäckte att jag började få ordentliga problem med stress. Jag var otroligt känslig och började få panikångest oftare och yrsel. Jag var skörare än någonsin förr. Det skulle dröja innan jag fick träffa en läkare. Till dess skulle jag få träffa en psykiatrisköterska, som skulle visa sig inte vara särskilt bra på sitt jobb. Jag blev sämre.

”Läs på men inte på Flashback”

Jag fick tillslut träffa en läkare i slutet av året. Jag fick göra test för depression, så frågade han försiktigt om jag hade gjort screening för bipolär sjukdom förut? Det hade jag inte och när jag fick se pappret och frågorna så trodde jag inte att det var sant. Hur kunde de veta hur det såg ut i mitt huvud? Jag fick i princip full pott på testet och vi pratade lite. Han skulle skicka remiss till psyk. Han sa också att jag skulle hem och läsa på – men INTE på Flashback! När vi hade skakat hand och jag skulle gå sa han ”Och du, du är inte galen!”

Bröllop och diagnos

I maj 2014 gifte jag mig med min livskamrat. Vid samma tidpunkt fick jag också min diagnos: Bipolär sjukdom typ 2. Jag går genom stan. Solen skiner i mitt ansikte och jag känner hur det värmer ända in i själen. Varje steg jag tar är lätt och det känns som att jag svävar fram. Jag känner mig viktig, jag har ett klart syfte. Jag känner mig bättre än någonsin, bättre än andra. Det finns ingenting jag inte kan göra.

Gudomlig

Varje människa som passerar mig bär på en skönhet. Jag kan se deras inre skönhet stråla, de passerar mig och jag inandas deras lukt. Det luktar parfym, rök, svett och det känns som att jag andas in en del av människans själ för ett ögonblick. Jag skulle kunna likna det vid känslan av att vara nykär men det räcker nästan inte. Jag skulle kunna beskriva det som att vara lite gudomlig, lite över alla andra, eller lite närmare alla andra beroende på hur man ser det.

Min superkraft

Detta är inget jag pratar med någon annan människa om, för jag vet hur galet det låter. Det är min hemlighet, min superkraft. Men denna superkraft går sedan över i en obehaglig känsla av forcerat driv. Jag trivs inte lika bra i min omgivning som tidigare. Jag trivs inte så bra ens i min egen kropp. Skinnet är för tajt, pulsen är konstant hög, blodet känns nästan kolsyrat. Ibland behöver jag liksom våldsamt skaka på händer, armar och ben för att minska på rastlösheten.

Allt går för sakta

Jag kan inte ta det lugnt. Människor går för sakta, pratar för sakta och gör saker för sakta. Jag måste ständigt vara i rörelse för att matcha den rörelsen inom mig. Tankarna rusar och jag börjar få svårt att hålla kvar vid en tanke när tio andra börjar. Det är svårt att föra ett samtal även om det bara är med mig själv. Nu är det inte lika charmigt längre. Jag vill helst vara ensam nu, stänga in mig och göra klart vilket projekt jag har tagit mig an, jag får inte bli störd. Jag är lättirriterad och höjer rösten, skriker ibland och vill slå sönder saker. Kanske finns det en undermedvetenhet här. Jag känner mig stressad för jag vet att det håller på att ta slut och försöker klamra mig kvar med alla medel.

Efter diagnosen.

Att få en diagnos räddade mitt liv. Bokstavligt talat. Alla dessa år av att försöka passa in, motarbeta det som är jag och straffa mig själv för mina känslor. Tankar och handlingar började ta ut sin rätt. För varje depression blev jag tröttare och svagare. För varje uppåtperiod straffade jag mig själv för att jag aldrig lyckades hitta en balans i mitt liv. Jag satt fast i ett dysfunktioniellt ekorrhjul och jag ville bara kliva av.

En lättnad

Bara det att det fanns en förklaring till så många episoder i mitt liv var en sådan lättnad för mig. Jag kunde se tillbaka på mitt liv med större förståelse och mindre skam. Jag började se på mig själv med mer ömhet och mindre förakt. Jag började kunna se på framtiden med hopp och mindre förtvivlan. Jag började kunna se hela mitt väsen med värme och med mindre skuld.

Terapi

Jag fick gå i terapi, som var anpassad efter mig och vilka problem jag hade och hur jag kunde jobba med dem. Allt utifrån min diagnos men också den person jag var. För första gången kände jag att vården behandlade mig som en hel människa istället för ett par symptom som skulle behandlas.

Verktyg och kunskap

Jag fick massor av verktyg och kunskap som jag fortfarande återkommer till i mina svängningar som har blivit mycket lindrigare sedan jag började medicinera. Jag har ätit medicin i perioder ända sen sena tonåren för mina depressioner men nu skulle jag också äta Litium, för att jämna ut svängningarna.

Hittat rätta cocktailen för mig

Jag har ätit Litium i 4 år och har provat några tilläggsmediciner och först sen i våras tror jag att de har fått till den rätta cocktailen för mig. Medicin är en stor del av mitt tillfrisknande samt den kunskap och verktyg som jag fått, som ökat förståelsen om mig själv, men det finns också en tredje del som inte går att bortse ifrån och det är stöttning av familj, vänner och kollegor.

Skuld och skam

Jag tror att den sista delen är den som är svårast eftersom som det kräver ett otroligt mod och styrka hos den som är sjuk att faktiskt våga vara öppen, att be om hjälp när det behövs. Det är inte så lätt, speciellt när sjukdomen innebär mycket skuld och skam.

Rasade neråt

Det börjar med att jag rasar neråt. Jag försöker tänka på hur glad jag var för bara någon dag sedan men det är så svårt att förnimma. För varje dag som går känns mina glada tankar mer och mer förljugna. Att vara deprimerad är som att ha ett smutsigt filter inne i hjärnan. Ett filter som alla tankar måste gå igenom, ibland flera gånger. För varje gång en tanke går igenom filtret blir den mörkare. Även tankar som jag tänkt när jag varit glad börjar snurra runt och går så småningom igenom filtret. Varenda tanke jag har ska igenom. Det är som att mitt sinne blir förgiftat. Det blir väldigt mörkt där inne efter ett tag.

Sov mer

Jag sover också mer och det mesta i vardagen känns som omöjliga uppdrag och jag får ibland ha långa monologer med mig själv innan jag kan genomföra något. Det är olika röster som hörs, ibland är de lite snällare men ofta är det de riktigt taskiga mobbarna som får komma till tals och de kan verkligen konsten att övertyga mig om att jag inte ens bör finnas till och att inget jag gör spelar någon roll. Denna känsla av värdelöshet och meningslöshet spiller över i resten av tillvaron och det är svårt att motivera sig till något och ens känna mening med någonting.

Sårbar och oskyddad

Jag är så otroligt sårbar och oskyddad, det är som att jag saknar ett yttre skal. Jag sveper in mig i filtar, jackor, tröjor med huva, sjalar så att ingen ska komma in…eller ut. Det är väl ett sätt att hålla ihop antar jag. När jag växte upp pratade man inte om psykisk ohälsa på samma sätt som idag. Det pratades ju inte alls egentligen. Men den fanns ju där. Detta speglades också i den brist på mångfald i populärkulturen när det gällde psykisk ohälsa. Vi hade Gökboet. Inga ungdomsböcker eller serier nådde fram till mig.

I dag är jag stolt

Istället fann jag som tonåring mig själv i diktsamlingar av Karin Boye och i tavlor av Edvard Munch. Idag är jag stolt över hur stor del psykisk ohälsa får ta i populärkulturen som riktar sig till unga. Det måste dock komma mera, för vi behöver en mångfald. För att bryta stigmatiseringen behövs fler karaktärer. En vis person sa en gång att för att komma ifrån stereotyper behöver man fler stereotyper, och när du har tillräckligt många stereotyper så är det ingen stereotyp längre för du har då skapat en mångfald. Varför jag tjatar om populärkulturen är att det är ibland, förutom våra föräldrar, där vi hittar de första förebilderna i livet.

Jag blir snällare mot mig själv

För egen del har det betytt att jag gjort en återresa i min ungdom och fram till nu genom dagens serier och böcker med karaktärer som bär på psykisk ohälsa. Det har varit en viktigt del för mig. Jag reclaimar min ungdom. Det är svårt att beskriva hur mycket det har hjälpt att läsa/se hur någon annan kämpar och vad det gör med synen på mig själv. Jag skulle vilja beskriva det så att när jag lär känna en karaktär med psykisk ohälsa och känner med den personen så speglas det också tillbaka på mig. Jag blir snällare mot mig själv.

Tecknar och skriver

Detta har också stor del i mitt skapande. Jag tecknar eller skriver ofta människor eller karaktärer som på något sätt bär på smärta. Jag känner medhörighet med dem alla på ett eller annat vis, man skulle kunna säga att jag samlar på mig olika Hjälp-Jag. När jag tecknar eller skriver en person som har liknande känslor eller upplevelser som jag känner jag förståelse och ömhet när jag ser personen framträda på pappret och det gör att jag kan känna samma sak om mig när jag själv ser mig i spegeln.

Man pratade inte om det

När jag växte upp pratade jag inte med särskilt många om hur jag mådde eller om svåra saker. Jag hade några få som jag litade på men det var det. För det mesta höll jag det jobbiga för mig själv, för det var ofta så att jag själv hade svårt att förklara det. Jag kände mig så otroligt ensam.

Ville berätta för alla

När jag fick diagosen i vuxen ålder kändes det självklart att jag ville berätta för alla. Jag har också de senare åren medvetet jobbat på en öppenhet om psykisk ohälsa. Jag har också jobbat på att vara öppen och ärlig med hur jag själv mår. Öppenhet har varit och är otroligt viktigt för mig både för min egen hälsa men även för min medborgerliga övertygelse om att stigman måste brytas.

En ära

Det jag märkt under denna resa är att ju mer öppen och ärlig jag är om mitt eget mående desto mer öppenhet och ärlighet får jag tillbaka. Jag har fått kontakt med människor på ett sätt jag inte skulle ha fått annars. Några vänder sig till mig på sociala medier och vill prata. Jag ser det som ett privilegium och en ära när någon vill öppna sig för mig. Det är då jag känner mig som mest mänsklig och levande.

Våga blotta fåror och sprickor

När vi kan mötas och vågar lyssna och se varandra även där vi känner oss som fulast. När vi vågar mötas under den välpolerade ytan och blotta våra djupa fåror och sprickor, det är då vi är som vackrast. Tack för att du ville läsa. Vill du se mer av mig kan du följa mig på Instagram

Ta hand om dig!
/Maria Groth

Vill du också gästblogga hos mig? Maila mig på info@joannahalvardsson.se och berätta vad du vill dela med dig till mina läsare.

Tre månader med 600 mg Seroquel

Jag är svag för svenska filmer

I går eftermiddag kollade på Beck – Ditt eget blog. Jag hade redan sett den men jag älskar ju svenska kriminalare så har typ sett alla som finns flera gånger. Av Gåsmamman har jag sett alla säsongen tre gånger haha. Därför känns det extra coolt att Anja Lundqvist (som spelar Kattis) följer mig på Instagram. Efter Beck blev det spektaklet även kallat Melodifestivalen. Det blir bara värre och värre för varje år. Jag kollad aldrig på det förra veckan och det är nog lika bra för de räcker med att höra vad alla andra tyckte.

Ny vecka och nya äventyr

Nu är den här igen, veckans sista dag. Är det bara jag som tycker att tiden flyger i väg? Nu är det dags för en ny vecka och nya äventyr. På måndag ska jag jobba sen ska jag till psyk och träffa läkaren. Tanken var att han skulle sjukskriva mig om jag inte hade fått sjukersättning men nu fick jag ju det. Jag tänker gå dit i alla fall eftersom det inte varit så bra senaste tiden.

Tre månader med 600 mg Seroquel

Han sa sist vi sågs att vi skulle trappa ner medicinen om tre månader och nu är vi här men jag tror inte att jag är redo. Från början kände jag mig ju ganska seg och påverkad av 600 mg Seroquel. Men nu känns det ganska skönt. Under det här tre månaderna med 600 mg Seroquel så inser jag att jag inte alls ska stå på 300 mg, att det är för lite. Jag var ganska stabil men jag hade massa pikar åt båda hållen.

Skönt att inte känna så mycket

Nu när vi höjt så inser jag hur himla skönt det är att slippa de där. Hur jag helt plötligt klarar situationer jag tidigare inte klarat. Att jag inte alls är lika känslig längre. Förut kände jag så mycket hela tiden. När jag var ledsen så var jag super ledsen. När jag var glad så var jag hysterisk glad. När jag var arg var jag superarg. Nu känner jag helt plötsligt lagomt, i alla fall för det mesta. Det är en gång på de här tre månaderna som allt brakade ihop totalt. Men med tanke på situationen så är det inte konstigt, vilken människa som helst skulle reagera så. Dock finns det många stunder under de här tre månader som jag tidigare hade brutit ihop men inte gjort det denna gång.

450 kanske vore en bra normaldos

Jag tror dock inte att 600 mg är den dosen jag alltid ska stå på. 450 mg kanske vore en bra normaldos att börja att testa med. Men som det känns nu så vill jag ha 600 kvar ett tag till. Det händer fortfarande saker runt mig som jag inte kan påverka och då är det kanske bra med lite extra skydd ett tag till. Jag ska ge det som förslag men vi får se vad han säger men han brukar lyssna på mig.

Det luktar kyckling, får man smaka lite?

Nu börjar det att dra i väg…

När man känner att det håller på att dra i väg…

De senaste dagarna har jag sovit mindre och mindre. Har fått ta sömntabletter för att komma till ro. Men trots att jag sover mindre så är jag inte trött. I stället är jag speedad och har hundra idéer i huvudet. Man känner hur det börjar dra i väg i uberfart, men man kan inget göra. Jag känner igen mönstret- hypomani. Det är ganska skönt att vara hypoman i bland, men samtidigt vet jag att det är en tickande bomb. Att det oftast slår över till depression.

Försöker komma till ro med hjälp av sömntabletter, behöver all sömn jag kan få. I natt blev det sex timmar. Samtidigt gillar jag inte att jag tagit sömntabletter sex dagar på rad.Vet att DR P inte skulle bli glad om han visste om det. Nu ska jag iallafall i väg och jobba och i kväll ska jag på styrelsemöte. Efter det måste jag försöka komma till ro. Funderar på att ta zyprexa för att försöka bryta mönstret.

dra i väg — Den här sov iallafall gott på mina fötter:)

Kliver utanför min comfort zone – Bipolär sjukdom typ 2 hos Joanna

Jag kliver utanför min comfort zone nu!

När jag för ett tag sedan skrev om att det var två år sedan de kom på att jag har Bipolär sjukdom, så skrev jag om ett brev. Brevet jag skrev till läkaren med symtom som jag trodde var sytom på Bipolär sjukdom. Och som visade sig vara just det. Jag hittade det där brevet på datorn och det slog mig att jag aldrig berättat för er vad Bipolär sjukdom är för mig. Jag har berättat vissa saker bland annat om min hypomani, men inte allt. Anledningen till det är att jag känner mig bekvämare med min Asperger diagnos, den har jag liksom levt med i 13 år (på papperet) och lärt känna ordentligt. Jag har levt med Bipolär sjukdom lika länge fast jag inte visste om det. Men jag har bara levt med den medvetet i två år och jag försöker än i dag att förstå mig på den.

Lättare att prata om Asperger

Sen känns det lättare att prata om Asperger, för i dag förknippar jag den mest med styrkor. Bipolär typ 2 är en kronisk psykisk sjukdom och på nått sätt känns det mer laddat. Men det är dags att jag kliver utanför min comfort zone nu. Jag tänkte dela med mig av brevet med symtom till er. Jag vill poängtera att det här är skrivet i juni 2015, då jag hade levt omedicinerad i över 2 års tid och det var totalkaos i mitt liv.

Lärt mig att hantera min sjukdom

På de här två åren har jag fått rätt mediciner och lärt mig att hantera min sjukdom. Det här var vad jag kände just då och eftersom jag har två diagnoser så kan ju en del av symtomen även bero på min Asperger diagnos. När läkaren läste det här brevet och i min journal så sa han att han var 98% säker att jag hade Bipolär sjukdom. Känner du igen dig i de här symtomen så behöver det inte betyda att du har samma diagnos. Alla diagnoser går ihop och kan ha liknande symtom, bland annat trodde ju jag att jag hade ADHD först. Är du osäker så prata med din läkare/psykolog.

kliver utanför min comfort zone

Bipolär sjukdom typ 2 hos Joanna:

- Jag upplever mig otillräcklig och känner mig värdelös. Jag har svårt att se mitt värde i andras ögon och drabbas av dåligt självförtroende. Jag tar ofta på mig skulden för saker som händer i min omgivning.
- Mitt liv är en stor berg och dal-bana det går hela tiden rakt upp och rakt ner.
- När jag har behandlats mot depressioner så har jag svarat på medicinen genom att bli helt däckad. Eller genom att bli helt speedad och livet känns helt underbart.
- Jag är en känslomänniska, blir lätt entusiastisk och lätt nedstämd. Visar ofta snabba och intensiva känslokast, och får lätt vredesutbrott.
- I perioder känner jag mig vaken glad eller ledsen. All livsglädje är som bortblåst och livet känns meningslöst.
- Vissa perioder smakar inte maten någonting och jag har ingen aptik. Andra perioder hetsäter jag och frossar.
- Jag kan minnas saker som hände för flera år sedan. Men har ett försämrat närminne. Vart la jag mobilen? Var det klockan 12 eller 13 jag hade en läkartid? Har en förmåga att glömma saker och velar och tappar bort saker.
- Mitt självförtroende varierar kraftigt i perioder. Från starkt tvivelaktighet på mig själv till övertro om mig själv.
- I perioder mår jag så bra att jag blir så pass överaktiv att personer i min omgivning inte tycker att jag är mig lik.
- I perioder kan jag bli irriterad eller arg utan anledning. Då kan jag bli högljudd och skriker mot människor eller börjar gräla mycket eller blir våldsam (mot saker eller mot mig själv, inte mot andra människor.)
- I perioder är jag mycket mer pratsam, pratar fortare och blir mer social. Kan exempelvis ringa vänner mitt i natten.
- I perioder blir jag mycket mer intresserad av sex än vanligt.
- I perioder kan jag göra överdrivna, tokiga och riskabla saker. Tillexempel bjuda hem människor från andra sidan Sverige, som jag pratat med på internet i en dag.
- I perioder sover jag mycket mindre utan att det påverkar mig. Andra perioder kan jag sova hur mycket som helst.
- Min kreativitet varierar mycket från total slöhet till att det flyger ut idéer.
- Ibland vill jag vara med människor hela tiden och ibland vill jag bara vara lämnad ifred.
- Jag blir ofta ovän med människor har svårt att se att jag gör fel.
- I perioder är jag väldigt glad och lycklig och skrattar överdrivet åt allt medan jag i andra perioder gråter åt allt och känner mig väldigt nere.
- I perioder är jag väldigt överaktiv och gör 1000 saker samtidigt. Och det finns inget ”lagom” tex bakar 200 muffins. Just nu har jag byggt 70 pärlplattor på tre dygn. Det känns som jag druckit 10 burkar Red bull, energin tar inte slut.

Är det så här det känns att må bra?

Jag hade glömt hur det kändes att må bra

Vi är inne i juni nu, jag hänger inte riktigt med. Jag har sagt det förr att tiden går alldeles för fort. Det var nyss som det var januari och nu helt plötsligt så har halva året gått. Sommaren och våren brukar betyda depression och ångest för mig. Det är så det sett ut de senaste 15 åren. Men i år blev det ingen depression (inte än iallafall) och det känns så jävla sjukt. Är det så här det känns att må bra? Jag hade liksom glömt bort hur det var för att jag spenderat halva mitt liv på psykiatrin.

Jag hade glömt att man kunde vakna upp och bara kliva upp ur sängen utan att tänka att man inte orkar. Jag hade glömt att man kunde svara ”Ja det låter kul”, när någon undrar att man vill hitta på något. Utan att tänka fan va jobbigt det här kommer bli.

Ser mig själv som sjuk

Jag ser fortfarande mig själv som någon som är sjuk, för det är det enda jag vet vad det är. Jag känner knappt den friska Joanna, vi fick bara spendera 10 år tillsammans. Joanna med kroniska sjukdomar har jag dock levt i hop med i 20 år. Jag kommer ju aldrig bli helt frisk, som sagt har jag två kroniska sjukdomar. Men i dag är jag är jag rätt medicinerad, så jag är så frisk man kan bli. Varje vecka får jag påminna mig själv om att jag inte har någon tid hos psykiatrin längre, för jag är frisk nu.

Njuta av att må bra

Det uppstår situationer där jag tidigare fått ångest/panikångest och jag står där i mitt i situationen och blir paff för att det inte händer något. Jag är lugnt och det finns inte en tendens till ångest eller oro. Jag klarar helt plötsligt av situationer som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle klara. Fast det känns konstigt så känns det också skönt, så jag ska passa på att njuta av att må bra. För det tragiska sanningen är ju att jag trots allt lever med Bipolär sjukdom, och risken är ganska stor att jag någon gång i framtiden blir deprimerad igen. Men fram till dess ska jag passa på att njuta av livet.