I dag tog vi en tur till Skara för att se på longtrack speedway. Det blev första gången för mig so bara sett vanlig speedway förut. Men det känns så konstigt att kolla en tävling utan att se den utan kameran. Det är ju inte många matcher jag inte fotograferat de senaste 10 åren. Det var iallafall en trevlig dag och fint väder.
Nu är vi hemma och har fått lite mat i magen, nu blir det mys framför tvn.
Hej min vän! Nu har jag gjort veckans sista arbetsdag så nu tar jag semester tills på måndag, ska bli riktigt skönt. Nu ska jag göra mig klar för om en stund ska jag ta tåget till Kumla. Henrik jobbar när jag kommer dit så får roa mig själv tills han kommer hem i kväll. Vi har lite planer för helgen men allt hänger på vädret. Så ge oss fint väder nu snälla!
På måndag ska jag ta tåget till Mora för ska föreläsa där på tisdag. Fast jag planerar in mitt liv ett halvår i förväg så har lyckas att planera dåligt. För kommer tillbaka till Kumla vid 20.30 på tisdagen och missar hela Indianernas match, katastrof! Men den känns så på tv så hoppas på att det finns internet på tåget så jag kan se matchen på Cmore play. Och har jag tur och SJ sköter sig så kanske jag hinner fram tills sista heatet.
Måste se till att planera bättre nästa gång;)
Apelsiner
Baby
Carolina
Dregen
Elefanter
Filmkvällar
Godis
Henrik
Isglass
Jordgubbar
Katter
Ludde
Mamma
Nougat
Omtänksamma människor
Pappa
Q
Rosor
Speedway
Thailand
Utlandsresor
Vietnam
Wiener Schnitzel
X
Yngves danskurser, haha gjoede det ialf som barn:)
Zandra
Åhhh kommer inte på nått
Äventyr
Överaskningar
Hej min vän! Oj vilken dag det blev i dag! Jag har blivit bättre på att planera det senaste året. Men i bland kommer dagar då det känns som jag inte har planerat alls. I dag är det en sådan dag. Vaknade i morse och ville helst inte gå upp, men var så illa tvungen. Drog i väg till jobbet och jobbade fyra timmar, sen fick jag åka och leta reda på ett av mina objektiv som råkade bli med fel person hem i går. Sen hem och han fixa lite fakturor innan min kontaktperson kom. Sen tog vi en promenad för att lämna dem på brevlådan och hämta ut ett paket. Sen hem igen för att ställa sig och scanna in massa bilder som jag hade lovat en vän. Sen printa ut biljetter och packa väskan så det är klart när jag kommer hem efter jobbet i morgon. Nu har jag hunnit ta ett bad och lagt mig i soffan för att se Dackarna- Masarna på tv:n och samtidigt följa Priaterna- Indianerna på datorn. Sen när matchen är slut så ska Luddes hemsida uppdateras, sen är det dags för mig att ta kvällen.
I morgon blir det som sagt jobb sen åker jag till Kumla och tar semester till måndag, då jag ska åka till Mora. Ska bli skönt med en liten paus. Vad har du gjort i dag?
Jag fick den stora äran att läsa den här boken innan den blev klar för att Malin ville ha min feedback. Jag tycker den är grymt bra precis som alla hennes böcker om NPF-dignoser. Ni hittar alla hennes böcker här!
”Andra terminen i sjuan drar igång och Julia och hennes klasskamrater Lisa och Alice har fått en ny lärare – Micke. Dessutom har tjejerna i 7C börjat med blickar och viskningar. Skolstarten blir inte som Julia hoppats, men med hjälp av en förstående pappa, erfarna lärare samt ett stöttande elevhälsoteam vänder det. Julia och skolan får lära sig att hon har speciella superkrafter.”Julias superkrafter” är en bok om Asperger eller högfungerande autism och den är tänkt som ett stöd till föräldrar och deras barn samt till skolpersonal.Julia sparkade på skåpdörren och mötte matteläraren Mickes blick. Han hade stannat upp och lagt en hand på hennes axel. Julia backade genast undan för att få bort handen. Micke la huvudet på sned. Julia kände det, hon visste det, hon såg det, fast hon inte tittade på honom. Hon var van. Ingen fattade nånting.”
En riktig människa– Gunilla GerlandDetta är en sällsynt välskriven bok av en ung kvinna med autism.
Hon har trots stora problem förmått att berätta om det på ett mycket gripande sätt som gör det hela fattbart för andra.
Hon skildrar en helt omöjlig barndom, där ingen vare sig familj eller skola förstår hennes problem,
hon fortsätter att beskriva sökandet efter sin identitet,bl a genom att försöka hitta gemenskap i knarkgängen.
Till slut hittar hon själv fram till vad det kan handla om och får sin diagnos bekräftad av en läkare.
Sjukdomen har våldtagit mig flera gånger om, dränkt mig ner i havets djup och hånskrattat åt mig. Orkar du simma upp din jävel? Orkar du? Nej du orkar inte ett förbannat skit, tro inget om dig själv. Du kommer inte att klara det! [] Jag har känt mig svagast i världen. Legat på golvet som ett litet barn med kniven i handen. Funderat starkt på att ge upp, skära mig i handleden och låta det sista livet sippra ut till en vackrare plats. I dag äger inte sjukdomen mig, jag äger den och jag ska aldrig låta den våldta mig igen …
Så inleder Rebecca Anserud sin självbiografi som handlar om hennes kamp mot bipolär sjukdom. Hon insjuknade när hon var 15 år, men fick inte sin diagnos förrän fem år senare. För att komma dit krävdes ansträngningar och envishet från Rebeccas sida och hon hamnade i en evighetskarusell inom psykiatrins olika instanser. Under åren som gått har hon legat inne sjutton gånger på slutna psykiatriska avdelningar, testat elchockbehandlingar (ECT) och mängder av olika mediciner. Allt för att få balans i sitt sjukdomstillstånd och för att komma bort från depressionens självmordstankar och manins sömnlöshet.