Har varit i väg på styrelsemöte och veckans tredje julbord, kommer rulla fram snart haha. Till julbordet gick vi fackeltåg och spred lite ljus i mörkret.
Väl hemma insåg jag hur jävla mycket jag saknar Ludde så ringde honom men han hade inte tid att prata så han ringde upp. Haha tur för mig, så jag slipper betala ett 20 minuters samtal till England;)
Nu ska jag ta en dusch och bädda ner mig i sängen för i morgon är det dags för två timmars jobb. Fan va tiden går fort? Vart tog veckan vägen? Det är liksom 23 dagar kvar till julafton och har inte köpt en enda julklapp än, börjar bli lite stressad.
Föresten har ni sett vad som hänt på bloggen i dag? Familjeliv har släppt en ny snygg design, vad tycker ni hiss eller diss?
Nu har jag varit i väg på traumaterapin för första gången, egentligen skulle vi börjat förra veckan men ändrade planen.
Eftersom jag skulle få mitt pris i lördags, typ 50 meter från platsen där övergreppet hände, så kändes inte rätt läge att börja då.
Traumaterapin går ut på att man pratar om händelsen om och om igen, och man får inte stänga av känslorna.
Sen kommer vi även spela in så jag kommer kunna lyssna på det hemma. Det kommer såklart bli ganska jobbigt och vi vet inte alls hur jag kommer reagera.
Och då kändes det lite korkat att åka till platsen de första jag gjorde, därför började vi inte förrän i dag.
Vi smygstartade lite förra veckan och gick igenom hur vi skulle göra men tog en annan händelse, som inte väcker lika mycket känslor.
Så förra veckan fick jag traumaterapi för att jobba för en speedwayförare, man kan behöva det efter sju år;)
Men som sagt började vi med den riktiga händelsen i dag och än så länge känns det bra, men vi har inte kommit så långt än.
Är beredd på att det kan bli jobbigt men i slutändan blir det nog bra.
När jag var klar gick jag till vårdcentralen och lämnade prover som jag skulle ha gjort för tre veckor sedan, bättre sent än aldrig sägs det ju.
Sen mötte jag upp mamma och moster med flera som var i stan och tog en fika.
Nu håller jag på att göra mig klar för ska på styrelsemöte om en stund och sen blir de julbord.
Jag har lovat er ett inlägg om dagen fram till julafton, där ni bestämmer vad jag ska skriva om. Ni ville att jag skulle skriva om kärlek och psykisk ohälsa. Första inlägg blir om hur man ska berätta för sin nya partner att man lider av psykisk ohälsa.
Säg det bara!
Min första tanke är- säg det bara! Kan inte personen ta det, nej då är det nog inte rätt partner för dig! För mig blir det ju ganska naturligt när jag träffar nya människor eftersom de oftast frågar vad jag jobbar med. Och eftersom jag jobbar med att ändra attityden på psykisk ohälsa så säger jag alltid det. Jag upplever att de flesta tar det bra, många blir nyfikna och ställer frågor.
Berättar alltid direkt
Jag tror att alla jag dejtat/haft ett förhållande med vetat om det från början. Förutom en men då var det lite speciellt för han hade en nära anhörig som hade tagit sitt liv bara ett år innan, så ville lära känna personen först. Men när jag väl sa de blev han livrädd och drog, och de var ju så här i efterhand lika bra för han hade inte varit en bra pojkvän för mig.
3 av 4 har egen erfarenhet
Jag förstår egentligen inte varför det ska vara en sådan stor grej? För 3/4 i Sverige har egen erfarenhet eller erfarenhet som anhörig av psykisk ohälsa, alla berörs vi på något sätt. Men ändå är det fortfarande skuld och skam. Men mitt tips är att tänka över hur du ska säga det och sen även säga att det är helt okej att ställa frågor om personen undrar något.
Var bered på frågor
Henrik var ju redan min pojkvän när jag fick min Bipolär diagnos men han hade ju ingen aning om att jag hade den diagnosen, för de visste jag ju inte ens själv. Många ser Bipolär som en hemsk sjukdom för man inte riktigt vet vad det är, men jag köpte en bok om diagnosen som han fick läsa. Jag tror det är viktigt att vara beredd på att svara på frågor och vara öppen när man berättar det. Hur berättade du för din nya partner att du lider av psykisk ohälsa?
