Började den här dagen med sovmorgon till 11.30, sen blev det till tur till ÖoB.
Där hittade jag dessa döskalleglas för 15 kr/styck som fick blir med hem, döskallar är grejen!
Nu är vi hemma och de blir en lugn kväll för jag har över 38 graders feber.
Jävla skit influensa jag har har inte tid med dig, jag ska ju till Vetlanda på tisdag.
Men tur att det kom nu så jag iallafall några dagar på mig att vila upp mig.
Att jag inte fungerar som samhället begär är ju ingen nyhet men det senaste året tycker jag att det tydligt märks hur jag inte passar i mallen. Och jag är tyvärr inte ensam, varför har vi ens en mall att så här ska man vara, när vi lever på 2000-talet?
Borde vi inte ha kommit så långt nu, så alla få vara som de är och jobba efter sin egen förmåga.
Förutom Asperger och Bipolär sjukdom så har ju jag även den reumatiska sjukdomen psoriasisartrit, läs mer om sjukdomen här. Förutom kronisk smärta så gör den så att jag har dåligt immunförsvar och medicinerna jag får för att hålla sjukdomen i schack dämpar immunförsvaret ännu mer. Vilket betyder att jag de senaste tio åren har ätit upp emot tio antibiotikakurer per år pga återkommande infektioner.
Men i år har det hänt något för jag har bara ätit två kurer, än så länge året är ju inte slut än, peppar peppar ta i trä! Och varför har det blivit så här helt plötsligt efter tio år?
Jo de är nämligen så att jag i mars valde att starta eget företag på 25% och sen jobba på Eldialog på 25%.
Men eftersom jag inte har föreläsningar varje dag och då inte heller jobbar med mitt företag varje dag så jobbar jag inte riktigt 50% utan snarare 40%. Och den här lilla förändringen har gjort så min kropp mår mycket bättre och infektionerna minskat.
Varför har jag då inte jobbat 40% tidigare?
Jo för man kan bara få bidrag från försäkringskassan på 25, 50, eller 75%.
Men jag och många andra passar inte i den mallen, vi kanske kan jobba 28, 47, 73% men väljer vi att göra det så förlorar vi inkomst eftersom de bidragsformerna inte finns. Så därför pressar vi oss hela tiden lite mer vad vi orkar, för att vi måste för att överleva ekonomiskt, för bidragen är redan låga som de är. Men de resulterar i att vi sliter ut våra kroppar ännu mer i stället för att rehabilitera oss, som är tanken att vi ska när vi har bidrag.
Man pratar hela tiden om långsiktighet inom myndigheterna, men är det här verkligen långsiktigt tänkt?
Nej jag tycker inte det och jag vet att det är något man faktisk jobbar med och att man har tankar på att göra om systemet så att man i framtiden ska kunna vara sjukskriven på andra procentsatser. För vi är ju inte alla likadana, och tur är väl de.
Och jag tycker det är hög tid att man kollar över det här systemet.
