21 juli, 2015 – Aspiepower Media

Frågor och svar

Namn: Joanna, Emelie, Nathalie Halvardsson

Ålder: 26 år

Längd: 168cm

Skostorlek: 36-38

Född: Karlstad men uppvuxen i Hagfors

Bor: Karlstad

Gör: Jobbar på Samordningsförbundet Samspelet och Nya Wermlands tidningen, bloggar och föreläser

Nämn tre bra egenskaper hos dig själv: Kärleksfull, omtänksam och snäll

Nämn tre mindre bra egenskaper hos dig själv: Lätt retlig, långsint, tjatig

Vad är du rädd för: Mörker och ensamhet

Vad är du mest nöjd med hos dig själv: Min styrka

Vad är det roligaste jobbet du haft: Den blandningen jag har just nu.

Har du körkort och egen bil: Jopp

När grät du senast: Förra veckan tror jag, rekord länge sedan

Vem åkte du bil med sist: Henrik

Vem åt du mat med sist: Baby

Vem sov du hos sist: Baby

Vad var du rädd för när du var liten: Mörker

Vad ville du, som liten, bli när du blev stor: Författare, dagisfröken och frisör

Hur många gånger har du besökt ett sjukhus när du själv varit patient: Öhm säkert 700 gånger

Värsta smärtan du råkat ut för: Njursten

Något som gjort dig riktigt glad i ditt liv: Att jag träffat min man.

Har du någonsin sportat: Höll på med skytte, dans, gymnastik och slalom när jag var yngre

Någon du ser upp till: Dregen

Vad finns alltid i din väska: Värktabletter, en penna och massa skräp

Tankar om mitt Semesterprat- 6 dagar kvar!

I över ett halvår har jag gått och väntat nu.
Först var det en hemlis bara de närmaste visste om att det var klart och att jag skrev på ett manus.
Sen spelades det in och jag fick gå ut med det. Nu är det bara 6 dagar kvar tills mitt Semsterprat sänds i P4 Vämland.
Så skriv upp: P4 Värmland Måndag 27 juli kl 15:04 Jag har faktisk inte lyssnat på ett enda semesterprat i år, ska göra det i efterhand.
Annars kommer jag bara känna ”men åh varför gjorde inte jag så där” och bli ännu mer nervös. För första gången kommer jag prata om delar jag aldrig pratat om förut.
Det var tom första gången mina föräldrar fick höra dem när de fick läsa igenom manuset innan inspelningen. Jag är inte nervös för själva programmet.
Det är jag nöjd med och det kan inte bli bättre än vad det är.
Jag är rädd för att bli manisk.
Att jag ska bli så triggad av all positiv feedback jag kommer få efter programmet så jag flyger i väg.
Det är också en av anledningarna till att medicinen sätts in nu innan en diagnos är satt.
Det är svårt att hela tiden leva i ett gränsland.
Jag får inte bli för ledsen men jag får heller inte bli för glad, för då vänds världen upp och ner.

Dag: 21 juli 2015

Kvällspyssel

Frågor och svar

Vilodag

Inspiration

Tankar om mitt Semesterprat- 6 dagar kvar!