I början satt jag och räknade ner till varje månad. Tidsinställde inlägg flera dagar i förväg. Nu glömmer jag typ bort varje månad haha. Jag antar att det är ett gott tecken att jag inte ens minns mitt självskadebeteende.
Rullar på
Jag antar att det kommer vara olika i olika perioder. Bara för att det gått fem år så betyder det inte att kampen är över. Men just nu rullar det på. Som jag skrev för några veckor sedan så har jag mer ångest och känslor. Sköterskan på psyk har fortsatt att ringa mig en gång i veckan och det har varit väldigt skönt. Nu har vi kommit överens om att jag klarar mig själv annars ska jag ringa igen.
Kämpar på
Jag kämpar på med min träning vilket får mig att må bättre. Sen tar jag lugnande direkt jag känner att jag börjar få starkare ångest. Det blir några gånger i veckan. I stället för att se det som något negativt eller misslyckande så ser jag det som att det är något jag behöver just nu för att funka. Och det är helt okej!
Ni som följt den här bloggen länge har varit med om historien om min vänsterfot. För er som inte gjort det så är den korta versionen att jag drog av en sena i foten 2014. Men det tog 5 månader innan vården kom på det. Hann vara ”lagad” i typ ett halvår sen gick ledbandet av i foten. Men det gick nästan ett år innan vården kom på det. Detta resulterade i att gick runt i 1,5 år med gipsad fot/otros.
Har inte så stora krav
Läkaren sa att jag troligen aldrig mer kommer kunna springa eller bli en elitidrottare. Men det var väl inte riktigt den planen jag hade så jag var nöjd med att jag bara kunde gå haha. Men som ni redan vet så fick jag far-fysiskaktivitet och träningen har blivit min medicin. När jag klarade 20 kg i benpress i april 2020 så var jag stolt. När man spenderat nästan två år med gips så har man inte så höga krav.
60 kg starkare
Jag känner att träningen ger resultat. Men jag trodde inte att min trasiga kropp skulle orka så här mycket. Under veckan tog jag nämligen 80 kg i benpress. Det betyder att jag ökat 60 kg sedan jag började. Helt galet och jag trodde inte ens att det var möjligt. Nu satsar vi på 100 kg innan året är slut. Jag kommer dock lyssna på kroppen och göra det långsamt. Ledbandet i foten gick av när jag ställde mig upp från soffan så jag vill verkligen inte ställa till med något. Allt får ta sin tid men det känns kul att bli starkare.
Det hände en grej i går…. Jag blev med rosa hår haha. Hade en tid hos frisören och kände att nu har jag varit ”vanlig” så länge så nu måste jag få en förändring. Så vi gick all in haha.
Att lite färg kan göra så mycket
Men tänkt att lite färg kan göra sådan skillnad. Nu känner jag mig fräsch och redo för hösten. Funderar på att boka en tid för att färga ögonbrynen med. Jag är för lat för att måla dom varje dag och när jag färgar dom själv så blir det kaos haha. Nu kör vi iallafall en rosa höst!
Det känns fel att skriva meningen att jag inte mår så bra. För jag har nog aldrig mått så bra som nu. I alla fall inte på 20 år. Jag skulle säga att jag är stabil i mitt mående över lag. Men jag har mycket känslor, mer ångest och jag blir bättre arg. Jag börjar gråta helt utan anledning. Signaler man ska lyssna på om man är bipolär.
Normal reaktion
Jag valde att ringa bipolär-teamet och berätta om läget. Tänkte att det är bra att är medvetna om att de är lite rörigt. Sköterskan tyckte att mitt mående är en normal reaktion på en separation, förlora sitt pälsbarn och bytt jobb och har ökad stress. Hon sa att hon hade blivit mer orolig om jag inte hade reagerat. Vem som helst skulle reagera men jag reagerar lite mer för att jag har ökad känslighet.
Det jag väntat på i 15 år
Sen sa hon det jag har väntat på i 15 år. ”Om du vill så kan jag ringa dig en dag i veckan och kolla läget tills du är stabilare igen.” När jag sagt att jag behöver någon att prata med ibland så har jag fått svaret ”Vi jobbar inte så.” Men nu gör de tydligen det och jag fick helt plötsligt lite hopp för psykiatrin.
Tackade nej till medicin
Sköterskan pratade med min läkare, som jag aldrig träffat. Hon ville skriva ut en ny medicin genom telefon men jag tackade nej. Valde att avvakta lite och se vad som händer. Vill inte ha fler mediciner och den kunde stöta ut Saroten och då har vi ett nytt problem istället. Sköterskan tyckte att jag skulle testa ta en daglig dos atarax i stället.
Pokémon GO
Jag har kanske tagit fem Atarax 10 mg på en vecka. Istället har jag blivit besatt av Pokémon GO. Ludde tvingade mig att börja spela och så här med facit i hand så har det varit bra för mig. Jag fick 95 000 steg förra veckan. Förut har jag gått så snabbt och så långt sol möjligt. Nu har jag gått runt i lugnt tempo och samlat Mona Pokémons och försökt att bara vara i nuet.
En dag i taget
Vi får ta en dag i taget och se vad som händer. Men jag skulle inte vilja påstå att jag vare sig är hyper eller deprimerad. Jag är väldigt stabil i mitt mående egentligen men väldigt känslosam. Men jag antar att sorg måste få ta sin tid.
De säger att tiden går fort när man har roligt och det är kanske så. Jag pratade med Ludde i telefon förra veckan. Han frågade om det var den 26:e. Jag kollar ner på min klocka och inser att jag glömt något. Jag hade glömt bort att fira 5 år och 1 månad utan självskadebeteende den 22 augusti.
Flyter på
Fast jag antar att det är bra att jag glömmer bort att jag ens haft ett självskadebeteende. För det måste ju vara ett tecken på att livet flyter på. Trots att just självskadebeteende funkar så har jag haft det lite kämpigt senaste tiden men jag tänker skriva ett eget inlägg om några dagar. Så återkommer med det men nu firar vi fem år och 1 månad utan självskadebeteende några dagar för sent.
