Aspiepower Media

Jag är rädd för våren – Vårdepression

vårdepressionJag är rädd för våren

Som jag skrivit flera gånger nu så tycker jag att det är så skönt att vi går mot ljusare tider. Det gör så mycket för mitt mående. Klockan är 20.20 när detta skrivs och det är fortfarande just ut. Jag vågar tom gå ut och ta en promenad vid den här tiden utan att vara rädd.

Man pratar inte om vårdepression

Jag gjorde en undersökning på Instagram stories för ett tag sedan och bad er berätta vilken period som är jobbigast för er. 69% svarade höst och 31 % vår. Jag tycker det är spännande att det inte var större skillnad. För jag upplever att man inte pratar så mycket om vårdepression. Jag vet inte riktigt varför våren varit jobbig för mig men jag tror att det kan bero på flera olika saker.

Saker som skapar oro:

1. Att det var under våren som jag blev utsatt för övergrepp.

2. Att det varit den tiden som varit jobbigast i skolan. Det har varit stress för att hinna få godkänt i alla ämnen innan sommarlovet.

3. Att det varit en period med mycket oro inför sommarlovet. Ovissheten om man kommer ha en kompis eller ej efter sommaren.

4. Oron inför att mina rutiner kommer rubbas. Sommar betyder att folk har semester. Boendestöd, kontaktpersoner, handläggare på Försäkringskassan, läkare osv…. Kommer försvinna under några månader. När rutinerna rubbas och man behöver dom som mest då försvinner stödet. Jag har tackat nej till vikarier för det skapar bara ännu mer stress och kaos.

Hoppas att jag slipper i år

Jag hoppas dock att jag slipper i år. Eftersom jag typ kört ett år med depression så jag borde vara skonad nu kan man tycka. Sen står jag ju också på dubbeldos bipolärmedicin så det borde ju också vara ett skydd. Men man vet aldrig för depressioner kan man inte styra över tyvärr, man får hålla tummarna.
Vilken period av året är jobbigast för dig?

Ni kan läsa ett annat inlägg om vårdepression här!

 

Fullsatt på SETT 2019

En stor möjlighet

I dag hade jag den stora äran att få föreläsa på SETT en konferens och mässa för skolpersonal. Jag brinner lite extra för skolans värld eftersom jag upplever att min skolgång hade varit enklare om jag fått bättre förutsättningar från början. Därför är jag väldigt glad över att jag fått den här möjligheten.

sett

Fullsatt på SETT 2019

När jag stod och vänta på att jag skulle gå in för att testa ljudet så kom det fram flera personer som läst vad nästa föreläsning skulle handla om. En kvinna sa ”Jag har hört att hon är jättebra” och där står jag en meter i från dem men de har ingen aning om att det är mig de pratar om. Tänkte säga ”Yes jag är skitbra!” men lät bli haha. När de började släppa in folk så sa arrangörerna att det kunde komma allt från 20-200 personer. Så blev det dock inte för de kom 240 personer och det var fullsmockat. Det var tydligen bara jag och en till som hade fyllt salen.

Kändismöte

Jag träffade även en kändis på mässan ingen mindre än Bolibompa Draken. Han tyckte att vi skulle ta en bild tillsammans så jag fick ställa upp;) När jag föreläst klart så träffade jag UR för att spela in en sak som ni kommer få se inom kort. Sen var det dags att bege sig mot tåget för att åka hem till Värmland igen. När jag fick ut från mässan så blev jag stoppad av två kvinnor som sa: ”Vilken talare du är. Du använder inget bildspel och bara pratar men du fångar oss i varje ord.” Det och att alla visitkort tog slut får summera dagen 🙂

Viktuppgång och psykisk ohälsa

viktuppgång och psykisk ohälsa

Viktuppgång och psykisk ohälsa

Jag vill börja det här inlägget med att förtydliga att alla former är fina och alla ska få välja själv hur de ser ut. Men jag mådde inte bra av att bära runt på 30 kg övervikt. Jag skriver det här inlägget för jag hoppas att det kan inspirera någon att våga göra samma resa som mig. 2007 sattes jag in på antipsykotiska mediciner. En och en halv månad senare hade jag gått upp 30 kg. Tyvärr är viktuppgång/ökat sug efter mat en vanlig biverkning vid psykofarmaka. Jag bestämde mig för att skriva in mig på Viktväktarna och 1 år senare var jag 30 kg lättare igen. Jag höll vikten i ca 10 år sen sattes samma medicin in igen och jag gick upp 15 kg på en månad och fick nog ännu en gång. Januari 2018 skrev jag in mig på Viktväktarna igen och sedan dess har jag nästan tappat 15 kg.

Ingenting är omöjligt bara olika svårt

På mina föreläsningar möter jag ofta personer som gått upp i vikt pga mediciner. Dom tycker att jag är duktig men säger oftast ”Tyvärr kan inte jag gå ner i vikt för jag äter mediciner”. Missförstå mig rätt nu men jag tycker inte att man ska ”skylla” på medicinerna. Ja det kan bli svårare men det går uppenbarligen annars skulle jag inte stå här snart 30 kg lättare. Jag vet att jag har fördel att jag har mitt driv. Att när jag bestämt mig för något så ger jag mig inte förrän jag lyckats. Jag förstår även att det är svårare att hålla motivationen uppe om man inte mår bra psykisk. Att det är nog kämpigt som det är ändå. Ingenting är omöjligt bara olika svårt. Kan jag så kan ni!

Psykiatrin borde ge bättre stöd

Jag tycker även att psykiatrin borde ta viktuppgång på större allvar. När jag hade gått upp 15 kg på en och halv månad så berättade jag det för dom. Då fick jag svaret ”Ojdå det här måste vi följa up….. Om ett hlavår”. Jo tjena  hade det fortsatt i det tempot så hade jag vägt 100 kg ett halvår senare. Jag tycker att de borde sätta in en dietist och träning på recept tidigare. Och varför inte ordna promenad/träningsgrupper där man kan få någon att motionera med om man inte vill träna själv. För det finns ju forskning på att träning är bra vid psykisk ohälsa.

Läs om min viktresa här!

Välkommen till mitt liv Litium!

Ohållbart

Efter en natt på slutenvård psykiatrin är jag utsläppt igen. Anledningen till att jag blev inlagd var att jag är väldigt labil. Vilket jag varit i över ett år men grädden på moset blev separationen. Vi höjde Seroquel i oktober och läkaren skrev i journalen att jag skulle ha en tid för uppföljning  så fort som möjligt, helst inom en månad. Nu har det gått ca fem månader och inget har hänt. Situationen var ohållbar så tillslut blev det ett besök på psykakuten. Jag klarade 941 dagar utan psykakuten, det är ändå ett framsteg.

För sjuk för öppenvården men frisk för akuten

Pappa var med mig till akuten och först fick vi svaret att de inte kunde göra något. Det är öppenvårdens ansvar att ändra mina mediciner men samtidigt har dom ingen tid åt mig. Vi bad också om att jag skulle bli sjukskriven i två veckor för att få ett break. Men nej det var inte heller akutens uppgift. Jag vet inte hur många gånger jag hamnat i den här situationen.  Jag är för sjuk för att vänta tre månader på en läkartid på öppenvården. Men är också för frisk för akuten. Efter mycket om och men gick läkaren i väg och ringde bakjouren som tyckte att jag skulle läggas in över natten så skulle hon träffa mig under måndagen.

Välkommen till mitt liv Litium!

Så blev det och det var en riktigt bra läkare. Vi beslutade att det var dags att testa något nytt. Jag har stått på Seroquel sedan sommaren 2015. Varför jag sattes in på den var för att redan hade ätit den mot psykoser innan vi visste att jag var Bipolär och då hade jag haft bra effekt av den. Det senaste året har vi dock höjt den mer och mer. Jag har varit lite skeptisk mot Litium för en läkare sa en gång att den inte passar min livsstil som flänger runt hela tiden och föreläser och sånt efter som man ska ta blodprover hela tiden. Men nu var det faktiskt mitt förslag att sätta in den för jag känner att vi måste testa att göra något.

Trappa ut Seroquel

I går tog jag första tabletterna och än känner jag ingen större skillnad såklart. Vi får ge det några veckor så får vi se. Jag ska ta första blodprovet på måndag sen skulle en sköterska ringa från öppenvården så vi får fortsätta att ställa in rätt dos. Tills vidare ska jag ha kvar Seroquel för de skulle bli katastrof om vi tog bort den innan den andra medicinen börjat verka. Nu är jag i alla fall utskriven, det blev bara en natt på slutenvården men jag är sjukskriven i två veckor för att få samla lite ny energi.

Äter du Litium?
Eller har du gjort det?
Hur funkade det för dig?
Berätta gärna!


Andra inlägg om Litium:

Dag 3: https://www.joannahalvardsson.se/2019/03/20/dag-3-med-litium/

Dag 8: https://www.joannahalvardsson.se/2019/03/26/dag-8-med-litium/

Två månader: https://www.joannahalvardsson.se/2019/05/18/tva-manader-med-litium/

Fyra månader: https://www.joannahalvardsson.se/2019/07/23/fyra-manader-med-litium/

Litium är slut hos leverantören: https://www.joannahalvardsson.se/2019/07/05/litium-ar-slut-hos-leverantoren/

Inlagd för psykiatrisk slutenvård

 psykiatrisk slutenvård

Livet är bra konstigt

Livet är bra konstigt ändå. I juli 2015 sändes mitt semesterprat i P4 Värmland. Jag berättade om hur jag hittat tillbaka till livet och hur bra allt var. Tre dagar senare kommer jag in till akuten i ambulans efter min nionde överdos. I dag var det ett stort reportage om mig i Expressen söndag. Den här gången berättar jag om hur jag hittade tillbaka till livet efter den där kraschen 2015. Reportaget är gjort i oktober precis som semesterpratet var förinspelat.

Inlagd för psykiatrisk slutenvård

Vad gör jag i dag tror ni? Jo jag ligger på ett rum på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning för första gången på 11 år. Jag är inlagd för observation under natten och i morgon får jag förhoppningsvis träffa en läkare som kan ändra mina mediciner. Jag har en känsla av att de kommer vilja ta bort Seroquel och sätta in litium. Kanske är värt ett försök efter fyra år med Seroquel.