mediciner – Sida 2 – Aspiepower Media

56 tabletter i veckan

Medicinera eller inte medicinera?

När jag föreläser så får jag ofta frågor om mediciner. Jag träffar personer som har Bipolär sjukdom som valt att medicinera och säger att det bästa dom gjort. Jag möter också personer som valt att inte medicinera och som säger att det är det bästa dom gjort. Vi är alla olika och jag tror att vi själva måste hitta vad som är rätt för oss.

Enkelt val

För mig är valet enkelt. Jag testade nämligen att vara utan bipolär medicinen i 2 år. Detta då jag åt Seroquel för psykos och vi hade ingen aning om att den också hjälpe mot min bipolaritet, för den hade missat i 12 år. Två år gick ganska bra tills jag kom in i ambulans. Ni kan läsa om det äventyret här. Så här i efterhand ser jag hur det sakta men säkert gått rakt ner mot helvetet. Jag fattar inte ens hur jag klarade två år. Därför är valet enkelt, jag tänker inte ta den risken igen. Jag tänker inte leka med mitt liv.

56 tabletter i veckan

När man som jag har flera kroniska sjukdomar så blir det en del mediciner. Jag står på ganska hög dos Bipolär medicin i dagsläget och när jag räknade efter så blir det sammanlagt 56 tabletter i veckan+ en spruta. I bland får jag frågan om hur jag kan ge mig kropp så mycket gifter men jag har inte så många val.

Biologiskt läkemedel

Sedan sju år tillbaka så står jag på biologiskt läkemedel mot min reumatiska sjukdom. Att börja ta Benepali kan vara det bästa jag gjort. Jag behöver inte längre krya upp ur sängen på morgonen och försöka ta mig in i duschen för att duscha i kokhett vatten för att försöka få i gång min kropp. Jag är långt från smärtfri men jag lever inte med lika mycket smärta och stelhet som innan.

Medicinera IBS

Sedan fyra år tillbaka står jag på Saroten mot IBS. Det kan också vara en av de bästa sakerna jag gjort. Jag behöver inte vara på akuten lika ofta som innan. Jag är fortfarande där alldeles för ofta men några gånger mindre än innan. Saroten är från början en antidepressiv medicin men som också kan användas för smärtbehandling. Är man Bipolär ska man undvika antidepressiva för de kan göra så man blir manisk men med låg dos funkar det för mig.

Klarar mig inte utan dom

Det blir som sagt en hel hög med mediciner men i dag känner jag att jag inte skulle klara mig utan dom. Om det ser ut i framtiden är det ingen som vet kanske kan vissa sänkas under perioder. Den som lever får se.

Hur ser du på det här med mediciner?
Har du valt att medicinera?
Varför eller varför inte?
Berätta gärna!

Dags att sänka medicinen?

Som jag skrivit tidigare så höjde vi min Bipolärmedicin i november för att jag var på väg in i en depression. Jag har stått på 600 mg Seroquel i fyra månader nu och tanken är att vi ska sänka medicinen om några månader. Jag tycker det är skönt att ha lite extra skydd just nu eftersom jag är lite rädd för våren. Men samtidigt så börjar jag känna mig redo för att börja sänka.

Nu är du normal

Det tydligaste tecknet på att det är dags att börja sänka dosen är att jag börjar bli för ”normal” nu igen. Haha ni som hört min föreläsning förstår vad jag menar. När de satte in Seroquel sommaren 2015 så höjde de för mycket. Så jag kom till min psykolog och tyckte att allt gick så långsamt. Jag hade ingen kreativitet och allt var bara tråkigt. Jag åkte inte ens till Hagfors för att se på speedway, då kan ni förstå hur illa det var. Då sa psykologen ”Joanna du är normal nu”.

Varför ville jag vara det här?

I 15 år gick jag runt och ville vara ”normal” men när jag väl fick testa på det så var det de värsta åtta dagarna i mitt liv. Så är det någon där ute som sitter och tänker att ni vill vara ”normala” och som alla andra så sluta genast upp det, för det var hemskt! Fick nästan ett trauma av upplevelsen;)

Jag börjar bli tråkig

Den senaste tiden har jag dock börjat visa tecken på att jag börjar bli så där tråkig igen. I går struntade jag i att kolla på speedway på TV:n och tog i stället en promenad. Innan kollade jag Dregen Instagram 20 gånger per dag. Jag har inställt så min mobil piper varje gång han uppdaterar. Men nu kollar jag bara hans sida en gång i veckan. När mobilen piper och jag ser att han lagt upp en bild så säger jag ord jag aldrig trodde att jag skulle säga. ”Äh jag har inte tid med honom nu. Herregud vad händer med mig? Så det kanske är dags att sänka medicinen snart innan jag är ”normal” och tråkig igen för det kan man ju inte vara;)

Dags att sänka medicinen? — Jag har i alla fall mössan på mig så än finns det hopp för mig;)

Mediciner vid psykisk ohälsa- Varför är det tabu?

När jag föreläser så får jag ofta frågan om hur jag tänker kring mediciner vid psykisk ohälsa. Jag upplever att det är en stor tabu kring detta ämne. Många vill inte medicinera sin psykiska ohälsa/sjukdom. Jag har även sett flera bloggare som senaste tiden skrivit om att de först valde att inte medicinera sin ångest eller depression men sen gjort det och mår nu bättre.
Jag har ätit mediciner mot psykisk ohälsa sedan jag var 13 år, kanske är det därför som jag inte riktigt förstår varför man inte vill äta mediciner.

Skulle du tacka nej till insulin om du hade diabetes?

Jag tänker så här…. Om du fick diabetes skulle du då säga: ”Nej jag vill inte ha någon medicin, jag klarar mig nog ändå?”. Eller om du har svår astma och inte kan andas utan mediciner skulle du då tacka nej till medicinen? Med de sjukdomarna är det en självklarhet att äta mediciner, man kan ju dö. Varför väljer man då att inte medicinera psykisk sjukdom/tillstånd? Jag skulle inte sitta här i dag om jag inte hade fått min medicin mot bipolär sjukdom. Sanningen är att ca 15% av dom som har den sjukdomen tar sitt liv. Jag kommer få äta mediciner resten av mitt liv. Vissa perioder är det bättre då kan man sänka lite. Vissa perioder är det sämre då får man höja, i dag har jag dubbel dos mot vad jag brukar ha. Men helt utan mediciner skulle jag aldrig våga att vara. Jag har testat det ofrivilligt i två år och jag vill inte leka med mitt liv på det sättet igen.

Handlar det om rädsla?

Jag kan inte faktiskt inte riktigt förstå varför folk är rädda för mediciner mot psykisk ohälsa. Varför är det ett tabubelagt ämne? 3 av 4 har erfarenhet av psykisk ohälsa i dag , egen eller som anhörig. Ändå är det här med mediciner läskigt. Är det för att det handlar om psyket? Att man är rädd för att medicinerna ska förändra en och att man inte ska vara den man är längre? Men hur vet man om det verkligen är så om man inte testat? Jag brukar alltid tänka, vad är det värsta som kan hända? Jo att medicinen inte funkar eller att jag får biverkningar men då är det ju bara att sluta med den. För tänk om jag struntar i att ta den för att jag är rädd och osäker och då inte får veta att mitt liv hade kunnat bli så mycket enklare om jag vågat testa.

Hur är din syn på mediciner vid psykisk ohälsa?

Jag vill poängtera att jag tycker att mediciner är bra och nödvändiga i vissa situationer men att jag också tycker att det vara i en lagom dos. Jag har ju själv varit söndermedicinerad och det tycker jag inte är okej. Men jag upplever att i rätt dos så kan mediciner göra livet så mycket enklare. Hur är din syn på mediciner vid psykisk ohälsa? Har du valt att använda mediciner? Om inte varför?

Uppdatering: Jag tycker självklart att psykiatrin borde fokusera mindre på mediciner och använda andra metoder mer som tex KBT. Men mediciner kan vara ett bra kompenent i rätt dos.

Gillar du det här inlägget? Dela det då vidare så fler kan läsa det.
Följ mig på Bloglovin’ om du inte vill missa inlägg.
Jag postar också mycket innehåll på Instagram och Facebook.

Mediciner vid psykisk ohälsa

Hur gick det på läkarbesöket?

I dag var det som sagt dags för läkarbesöket och uppföljning på psykiatrin. Fick till och med träffa två läkare för han hade en student med sig i dag. Det känns verkligen lyx att få träffa samma läkare för sjätte gången i rad, han känner mig nu. Precis som jag själv önska så kommer jag stå kvar på 600 mg i tre månader till. Sen ska vi börja sänka sakta men säkert så får vi se vart vi hamnar. Precis som jag skrev i går så kommer mars vara intensivt med många föreläsningar och mycket resor, därför är det bra att ha extra skydd.

Blir hypoman av att föreläsa

Jag älskar att föreläsa, det är det roligaste jag vet. Men att föreläsa innebär också mer stress, många resor, mindre sömn och massa kärlek från er. Alla de sakerna är saker som kan trigga min bipolaritet och göra att jag kan hamna i en hypomani. Efter varje föreläsning blir jag lite hyper. Jag har svårt att komma till ro eftersom jag bor på hotell och inte har med mitt tyngdtäcke. Om de blir så någon gång i bland så är det lugnt det kan ju vara lite härligt att ha extra energi. Men när jag har många föreläsningar på rad så är det lätt att jag blir lite speedad. och lite till och lite till och tillslut svävar jag runt på rosa moln.

Inte lika härligt när det kraschar

Det värsta är att när det gått till en viss gräns så kraschar det rosa molnet rakt ner i helvetet, då är inte lika härligt längre. Därför är det viktigt att faktisk höja medicinen när jag utsätts för större risker och va noga med att ta sömntabletter när jag är på hotell och inte kan sova. Så man bryter mönstret. Det är inte en dans på rosor att leva med bipolär sjukdom men så här två år efter att jag fick diagnosen så börjar jag känna jag att jag börjar förstå hur jag fungerar.

Hur gick det på läkarbesöket

Tre månader med 600 mg Seroquel

Jag är svag för svenska filmer

I går eftermiddag kollade på Beck – Ditt eget blog. Jag hade redan sett den men jag älskar ju svenska kriminalare så har typ sett alla som finns flera gånger. Av Gåsmamman har jag sett alla säsongen tre gånger haha. Därför känns det extra coolt att Anja Lundqvist (som spelar Kattis) följer mig på Instagram. Efter Beck blev det spektaklet även kallat Melodifestivalen. Det blir bara värre och värre för varje år. Jag kollad aldrig på det förra veckan och det är nog lika bra för de räcker med att höra vad alla andra tyckte.

Ny vecka och nya äventyr

Nu är den här igen, veckans sista dag. Är det bara jag som tycker att tiden flyger i väg? Nu är det dags för en ny vecka och nya äventyr. På måndag ska jag jobba sen ska jag till psyk och träffa läkaren. Tanken var att han skulle sjukskriva mig om jag inte hade fått sjukersättning men nu fick jag ju det. Jag tänker gå dit i alla fall eftersom det inte varit så bra senaste tiden.

Tre månader med 600 mg Seroquel

Han sa sist vi sågs att vi skulle trappa ner medicinen om tre månader och nu är vi här men jag tror inte att jag är redo. Från början kände jag mig ju ganska seg och påverkad av 600 mg Seroquel. Men nu känns det ganska skönt. Under det här tre månaderna med 600 mg Seroquel så inser jag att jag inte alls ska stå på 300 mg, att det är för lite. Jag var ganska stabil men jag hade massa pikar åt båda hållen.

Skönt att inte känna så mycket

Nu när vi höjt så inser jag hur himla skönt det är att slippa de där. Hur jag helt plötligt klarar situationer jag tidigare inte klarat. Att jag inte alls är lika känslig längre. Förut kände jag så mycket hela tiden. När jag var ledsen så var jag super ledsen. När jag var glad så var jag hysterisk glad. När jag var arg var jag superarg. Nu känner jag helt plötsligt lagomt, i alla fall för det mesta. Det är en gång på de här tre månaderna som allt brakade ihop totalt. Men med tanke på situationen så är det inte konstigt, vilken människa som helst skulle reagera så. Dock finns det många stunder under de här tre månader som jag tidigare hade brutit ihop men inte gjort det denna gång.

450 kanske vore en bra normaldos

Jag tror dock inte att 600 mg är den dosen jag alltid ska stå på. 450 mg kanske vore en bra normaldos att börja att testa med. Men som det känns nu så vill jag ha 600 kvar ett tag till. Det händer fortfarande saker runt mig som jag inte kan påverka och då är det kanske bra med lite extra skydd ett tag till. Jag ska ge det som förslag men vi får se vad han säger men han brukar lyssna på mig.

Det luktar kyckling, får man smaka lite?

« Föregående 1 2 3 4 Nästa »