Aspergers syndrom – Sida 16

Att vara orolig i onödan…

7 mataffärer på en dag…

Har varit och handlat med Carolina, det blev bara 7 olika mataffärer i dag:P
Man behöver nästan en veckas rehab efter att ha handlat med henne;)

De hade bokat fel flyg

Tidigare i dag när jag skulle skriva ut flygbiljetten till Skellefteå så insåg jag att de inte hade bokat den tiden hem, som jag hade önskat. Varför jag hade önskat en tid var för att jag inte tänkte alls när jag bokade biljetten till Umeå förra året. Eftersom jag inte hade en aning om att jag behövde byta terminal på Arlanda. Så hade jag bara 40 min på mig att byta flyg, ta mig till en annan terminal och checka in, och på köpet hade jag en gipsad fot med. Ni kan läsa om det äventyret här.
Men det slutade iallafall med att jag med flygvärdinnornas hjälp lyckades hinna checka in med hela 30 sekunders marginal.

Valde att vänta på Arlanda för säkerhetsskull

Den här gången fanns det med ett flyg med kort marginal. Men eftersom jag inte ville hamna i samma situation som förra gången så bad jag dem boka in mig på ett tidigare flyg till Arlanda, så jag får sitta där i fyra timmar i stället för på hotellet. Det skulle dom men i dag när jag kollade flygbiljetten (borde ha gjort det tidigare jag vet) så inser jag att de hade bokat in mig på det där 40 minuters flyget iallafall.

Stressen som kommer

Jag bara kände hur stressen började komma. Vad händer nu? Kommer jag hinna med flyget? Eller kommer jag missa det? Vem betalar resan hem om jag missar det? Så jag skickade i väg ett mail och fråga om min biljett var ombokbar men medan de kollade upp det så började jag att jaga upp mig.

Att vara orolig i onödan

”Vanliga människor” kan tänka ”Ja men det löser sig på något sätt, det är ingen idé att jag jagar upp mig”. Men har man en neuropsykiatrisk diagnos så kan en sådan här grej bli så himla jobbig. Nu hade jag tur för biljetten gick att boka om. Men hade man inte kunnat gjort det så hade jag gått runt i en hel vecka och funderat över hur det skulle bli och vad som skulle hända. Ältat och vridit fram och tillbaka och det tar så himla mycket energi. Men nu löste det sig iallafall, jag är en sådan där som hellre sitter och väntar i fyra timmar än att komma sista minuten för jag pallar inte med när saker inte blir som de är planerade.

Men nu är den stora frågan- Vad gör man på Arlanda i fyra timma?:)

Att vara orolig — Nu ska jag iallafall chilla med den här bruden:)

Två världar möts- Att leva med Aspergers syndrom

Två världar möts

När man är sjuk och ändå spenderar dagen i soffan så kan man ju passa på att läsa en bok, så jag passade på att läsa en helt nyutgiven bok om Aspergers syndrom. Boken Två världar möts är utgiven av Gothia förlag och vänder sig till de som har en diagnos. Men också till yrkesverksamma inom skola, vård, omsorg, arbetsgivare, personalchefer samt myndigheter och organisationer. Boken är en personlig berättelse om Andreas Brunnström, men innehåller också fakta om Aspergers sydrom.

Jag föddes den dagen jag fick min Asperger diagnos

”En del föds den dagen då de lämnar sin mammas kropp. Jag brukar säga att jag föddes den dagen jag fick min aspergerdiagnos. Det var min 17 års dag, den 24 april 1997. Ändå var det ingen bra dag. Men, sedan dess har tillvaron blivit bättre.” Så inleder Andreas sin bok som han skrivit tillsammans med frilansjournalisten Anna-Maria Stawreberg.

Bra struktur

Andreas delar på ett ärligt sätt med sig av sina erfarenheter om hur det kan vara att växa upp, gå i skolan och söka arbete. När alla inte alltid har förståelse för ens dolda funktionsnedsättning. Han berättar om mobbning, familjerelationer, förälskelser, sexualitet, att söka jobb, flytta hemifrån och klara sig själv. Jag gillar att boken är bra strukturerad och med stor och tydlig text och är lättläst och att den ger hopp.

Läs Två världar möts i väntan på min bok

Jag tycker det är lite kul att Andreas skriver om att när han föreläser så får han oftast frågan om han skrivit en bo. Nu kan han äntligen svara ja. För jag får också den frågan. Som ni redan vet så hoppas jag på att även jag kan svara ja på den frågan en vacker dag. Men tills min bok är klar så tycker jag att ni borde läsa Andreas bok:)

15 års självskadebeteende är över

I dag är det sex månader sedan jag tryckte ett rakblad mot min kropp för sista gången. Sex månader sedan 15 års självskadebeteende tog slut. De vita strecken kommer alltid finnas kvar men de har börjat blekna. De vita strecken jag skäms över varje sommar när jag ska gå i shorts och T-shirt. De vita strecken som uppstått när det kändes som min egen kropp höll på att äta upp mig. De vita strecken kommer inte bli fler.

Tack Ludde

Tack Ludde för att du den där sena sommarkvällen i slutet av juli fick mig att förstå att jag inte bara skadar mig själv. Utan att också skadar dem som står bredvid och inget kan göra. Jag kan stå ut med att skada mig själv. Men jag kan inte stå ut med att skada dem jag älskar. Därför har jag valt att sluta upp med att skada mig själv och sökt hjälp för mitt självskadebeteende. Det finns hjälp att få även om det ibland inte känns så.

Kan jag så kan du!

Om man verkligen vill bli av med sitt självskadebeteende, så tror jag att man verkligen måste bestämma sig för att sluta.
Det är bara du som styr över vad du gör med din egen kropp och jag har bestämt mig för att det räcker nu.
Kan jag- Så kan du! 15 års självskadebeteende är över nu!

15 års självskadebeteende är över

Min resa till körkort

I dag tänkte jag dela med mig av min resa till körkort…

Shit va tiden går fort! I dag är det inte bara 4 år och 5 månader tror jag skrev de förra månaden med, haha tappat räkningen sedan jag och Henrik träffades, det är även 2 år sedan jag tog körkort, va hände? Prövotiden är över nu! Så här i efterhand så kan jag ju tycka att det var ganska onödigt att jag sköt de framför mig i tio år innan jag tog tag i det. Jag läste max tio sidor i boken och de gånger jag övningskörde under de här tio åren går nog att räkna på två händer.

Hade fullt upp med att orka leva

Men jag var inte mogen då, jag hade fullt upp med att orka leva och hade inte energi över till att försöka ta körkort. Sen kom den dagen då jag var på arbetsintervju och fick frågan: ”Har du körkort?” Och jag svarade ”Jag jobbar på de”… Haha ja jag hade ju jobbat på det i tio år. Så direkt jag klev ut genom dörren så gick jag direkt till körskolan och skrev in mig. Nu hade jag bestämt mig och nu var jag redo.

Behövde tydliga mål

Jag hade min första körlektion i juli och redan då undrade jag ”När får jag körkort”, fast jag knappt kunde starta bilen. För mig var det viktigt med tydliga mål och planering och det var något min körskolelärare förstod. Så första målet var att kunna köra inne i stan vid höstlovet. De målet klarade jag redan två veckor senare (början av augusti). Nästa mål blev att klara bromsprovet innan halkbanan till höstlovet (de klarade jag i september). Och veckan innan höstlovet klarade jag halkbanan.

Valde att ta automatkort

Det jag själv trodde jag skulle ha svårast för var teorin men det var det aldrig några problem med. Man måste ha 57/62 för att få godkänt, jag fick 52 på första försöket. Det som var mitt största problem var att få kopplingen att funka. Därför valde jag tillslut att skita i de och bara ta kökort för automat. Vilket betyder att jag har villkor på mitt körkort att jag inte får köra manuella bilar. Men vill jag uppgradera mitt körkort så kan jag när som helst göra det. De enda jag behöver göra är att göra en uppkörning med manuell bil. Dock har jag inte en enda gång på två år önskat att jag kunnat köra manuell bil.

Gjorde rätt val

Så här med facit i hand så gjorde jag rätt val eftersom jag två dagar efter att jag tog körkortet fick operera min vänsterfot. Och de var inte så konstigt att jag inte fick kopplingen att funka eftersom senan i foten var av. Jag fattar inte ens hur jag lyckades köra bil med den över huvudtaget.:P Eftersom min fot bråkat i över två års tid. Jag gick ett helt jävla år med gips så var det verkligen rätt beslut att ta automatkort, för de har ju gjort så jag kunnat köra bil under hela tiden. Hade jag satsat på manuellt körkort så hade jag troligen hållit på med mitt körkort fortfarande. För jag kan fortfarande inte sköta kopplingen med vänsterfoten.

Mina 5 tips till dig som har en NPF-diagnos och vill ta körkort:

Berätta om din diagnos, om körskolan inte vet om att du har en diagnos så kan de inte heller erbjuda dig stöd.
Kolla runt och kolla vilken erfarenhet körskolorna i din stad har av undervisning för personer med NPF-diagnos och vilket stöd de kan ge dig. Välj inte den billigaste körskolan utan den som du tycker känns bäst.
Be om att få göra studiebesök på körskolan du är intresserad av för att få känna in hur den känns.
När du blivit lite van så testa att kör med olika körskolelärare för att bli van med köra med någon du inte är van. För på uppkörningen kommer du ju troligen få köra med en helt främmande person.
Våga säg till om något inte känns bra. När vi hade garagelektion så fick jag en person som var väldig otydlig och virrig och jag kände att jag lärde mig inting. Men när jag berättade det så fick jag gå på en ny garagelektion med en annan lärare, helt gratis.

Detta bör du som jobbar inom Försäkringskassan tänka på när du möter personer med NPF-diagnos

Tillsammans gör vi skillnad

Tillsammans med mina följare på Facebook har jag nu gjort en tredje lista.
Denna till personal på Försäkringskassan.
Jag har sammanställt mina läsares kommentarer och det är deras formuleringar.
Ni hittar listan till sjukvården här.
Ni hittar listan till kommunen här.
Och listan till Arbetsförmedlingen här.

Försäkringskassan

Detta bör du som jobbar inom Försäkringskassan tänka på när du möter personer med Asperger och ADHD:

– När ni ringer ska ni vara förberedda så ni kan besvara mina frågor. När jag frågade: ”Vad betyder det att prövas mot hela arbetsmarknaden?”, var svaret: ”Du ska prövas mot hela
arbetsmarknaden.” Ingen förklaring i övrigt. Jag vet fortfarande inte vad det innebär för mig. – Vara tydliga och konkreta. Personer med Asperger kan ha svårt att läsa mellan raderna. Säg exakt vad dom vill ha för information och vad man ska göra.

– Säg inte ”om EN STUND”, ”NÅGRA papper” , säg exakt vad du menar.

– Tro inte att alla är likadana, vi är alla olika med olika färdigheter, känslor och reaktioner, precis som alla andra.

– Det är bra att ni har alla er blanketter på nätet, men varför inte har en liten video där det visar hur man fyller i dessa.

– Erbjud flera sätt att få kallelser tex sms/mail.

– Skicka gärna sms/mail och påminn om tider och vad som händer.
”Nu har vi fått in din blankett”
”Din nya handläggare heter….”
”Ditt ärende kommer att ta si och så länge”

– Även om många saker funkar i mitt liv så fungerar inte allt.

– Var ärlig och hålla det ni lovat och lova inte saker ni inte kan hålla.

– Bara för att vi kan prata för oss och det ser ut som vi förstår så betyder det inte att vi alltid gör det.

– Fråga gärna om de undrar nåt, och lyssna på vad vi svarar, annars behöver ni inte fråga.

– Det är många personer med NPF-diagnoser som har svårt att ringa myndigheter för att det är krångligt och för att dem har dåliga erfarenheter sedan tidigare. Hela ansvaret för kontakten får inte bara ligga hos personen.

– Det som funkar hos en person behöver inte nödvändigtvis funka med nästa.

– Man måste i samspel hitta ett system som fungerar.

– Berätta vilka rättigheter jag har och vilka hjälpmedel jag har rätt till.

– Sitt inte och vänta på att personen tar initiativ, utan se till att hålla kontakten aktiv.

– Tvinga inte en person med Asperger att ha ögonkontakt om den inte vill det.

– Var tydliga utan att förminska och dumförklara oss.

– Försök undvika papper och måste de fyllas i så hjälp till eller visa färdiga exempel på hur man kan fylla i.

– Det är väldigt jobbigt att hela tiden byta handläggare. Sker detta berätta det för mig så fort som möjligt och berätta vem som är den nya.

– Undvik förändringar om det går.
– Skriv ner vad man pratat om, vad vi kommit överens om och vem som gör vad.

– Ha inte brandövnings när ni vet att ni ska ta emot en personer med Asperger, vi gillar inte hastiga förändringar.

– Säg inte ”det här kommer du klara av” när jag försöker förklara att jag inte gör det.

– Kalla inte diagnosen för sjukdomar eller säga att ”du lider av…”

– Att vi kan ha en toppen dag ena dagen men nästa inte ta oss ur sängen.

– Det hjälper inte att skälla, ge oss i stället råd för hur vi ska göra så saker blir bättre.

– Alla människor är UNIKA oavsett diagnos eller ej.

Uppdatering:

Kul att det här inlägget har fått sådan uppmärksamhet! Det märks att det är ett ämne som berör många! Och självklart ska man bemöta ALLA människor med respekt och tydlighet men vara extra noga när man möter människor med NPF-diagnos som tyvärr kan vara extra utsatta.

« Föregående 1 … 14 15 16 17 Nästa »