asperger – Sida 4 – Aspiepower Media

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

Då var det dags igen

I tisdags när jag träffade min kontaktperson så fick jag än en gång höra den där meningen. Den där meningen som jag vet kan komma när som helst men som jag fasar över. ”Jag har en tråkig sak att berätta. Jag har fått nytt jobb så du kommer få en ny kontaktperson from 1 mars”. Dom tillägger alltid att de är ledsna. Att de tycker om mig och att de kommer sakna mig. Här har jag dock slutat lyssna. Här vill jag bara skrika: ”Men stanna då för i helvete om du nu tycker om mig”.

Hela världen rasar

Försöker andas för att inte få panikångest. Nyper mig själv i handleden och försöker se opåverkad ut och säger ”Jag förstår det är inte ditt fel”. Försöker komma därifrån så fort som möjligt. Åker hem, springer upp för trapporna. Låser upp dörren, sjunker ner på golvet och släpper fram tårarna. Hela världen rasar än en gång. Fan jag orkar inte en gång till. Varje separation gör så jävla ont.

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

Vi har blivit vänner och jag har öppnat mig för dem och berättat saker som knappt mina vänner vet. När det börjar kännas tryggt och säkert och att jag kan vara mig själv då är det som jag får ett knytnävsslag i ansiktet och de drar. Deras uppgift är att ge mig stöd och få mig att känna mig trygg. Men jag kan aldrig slappna av för jag vet aldrig när de tänker försvinna ur mitt liv igen. Jag förstår att de inte kan stanna för alltid. Att man inte alltid vet vad som händer i livet. Men nu säger jag Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva, ja det känns så i alla fall. Men utan överdrift så har jag nog haft minst 30 stycken från att jag var 15 år. Från sommaren 2016 så har tre stycken försvunnit. Ändå har de senaste haft en fast anställningen i kommunen, de skulle vara tryggare så. För man säger ju inte upp sig från en fast anställning bara så där, sa dem. Ändå är det här andra personen på 1 år som försvinner just på grund ut av ett nytt jobb.

Vet inte om jag orkar med en till

Senast det hände i juni 2017 så skrev jag det här inlägget. Det känns likadant i dag, ångesten över ännu en separation. Jag vet inte om jag vågar släppa in en ännu en person i mitt liv. Vad är det för idé? De stannar ju ändå inte kvar och med sig tar de med sig mina hemligheter som jag hade berättat för dom i förtroende, när jag trodde att de skulle vara en vän. Jag behöver det här stödet men samtidigt vet jag inte om jag klarar att förlora en vän till.

Trodde att jag skulle få lugn och ro nu

Jag trodde att jag hade löst det här. Jag hade pratat med en bekant, frågat om hon ville ställe upp. Hon sa ja men nu har hon ångrat sig. Hon hade varit perfekt men i stället fick jag en ny käftsmäll. Än en gång den där meningen ”Jag finns där ändå”. Jag behöver ingen som finns där fast de inte finns där. Jag behöver en kontaktperson som stannar kvar. Men den personen verkar fan vara omöjlig att hitta. Så jag funderar på att ge och strunta i att ta emot stödet som jag behöver och som jag har rätt till. Jag var så glad över att allt kring sjukersättningen var klart. Att jag skulle få lugn och ro nu. Jo tjena det kunde jag ju glömma.

Inte deras fel

Det här inlägget är absolut inget ont mot mina kontaktpersoner. Det här är inte delas fel. Jag skulle också byta jobb om jag fick ett bra erbjudande. Dock tycker jag att det är hög tid för LSS att se till så det blir ett system som fungerar. Vi som har det här stödet är ju personer som behöver tydlighet, trygghet och struktur och då funkar det inte att man har över 30 kontaktpersoner på 15 år. Kanske är det dags att höja arvodet så de får en vettig lön för det viktiga arbetet de gör. Kanske kan det locka till att stanna, i alla fall längre än ett år.

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

Det är tur att man kan lita på psykiatrin

Fortfarande oklart

Det är 11 dagar kvar tills jag fyller 30 år och jag har fortfarande inte fått något besked från Försäkringskassan om jag blir beviljad sjukersättning på 50% eller ej. Jag har en känsla av att jag kommer få avslag. Vi kommer såklart överklaga men det vore skönt att få ett svar. Det skönaste vore ju om jag får ett bra besked och slippa all stress som detta för med sig. Alla som känner mig och har följt mig under flera år, som tex arbetsförmedlingen vet att jag inte kan jobba mer än 50%. Jag har aldrig gjort det under hela mitt 30 åriga liv och jag kommer inte kunna det sen heller. Visst vi kan testa men det kommer sluta med en katastrof, Troligen kommer jag aldrig mer ut i arbetslivet igen.

Vi ska inte leka med mitt liv

När jag var hos min läkare i november så sa han att det kommer ordna sig. Han är en av dom som inser vad konsekvenserna kan bli om jag tvingas att jobba mer än vad jag redan gör. (Jag jobbar inte ens 50% i dag utan ligger på ca 16 timmar vecka). Så kommer Försäkringskassan börja bråka så kommer han sjukskriva mig. ”Vi ska inte leka med ditt liv Joanna”, sa han innan jag lämnade hans rum sist.

Det är tur att man kan lita på psykiatrin

Vi ska ha en uppföljning av medicinen någon gång i början av mars. Men han sa att om jag inte hade fått ett besked av Försäkringskassan i mitten av januari så skulle jag ringa och be om en tid så fort som möjligt efter 9 februari. Jag ringde och pratade med sköterskan för två veckor sedan. Hon skulle fixa en tid så fort som möjligt sa hon. Jag tänkte att jag blir glad om det blir i början av mars. Jag vet att det oftast är lite väntetid. I dag landade kallelsen i brevlådan 12 februari har jag en tid. Det är tur att man kan lita på psykiatrin när man inte kan lita på Försäkringskassan.

Får träffa samma läkare för sjätte gången

Jag har gnällt mycket på psykiatrin under årens lopp men jag är verkligen nöjd med den vården jag får i dag. Jag har haft förmånen att få träffa samma läkare sex gånger på rad. Det känns skönt för han känner ju mig vid den här laget. Dock vågar jag inte riktigt slappna av för jag vet att alla bra läkare tyvärr har en förmåga att försvinna så glädjen kanske inte varar så länge till.

Lite mindre stress

Nu känns det iallafall lite mindre stressigt, det kommer ordna sig på ett eller annat sätt. Det är bara synd att sådana här saker ska behöva vara så krångliga och dra energi i onödan. Har man haft aktivitetsersättning så länge man kunnat och har flera kroniska sjukdomar, som jag har så borde man kunna lösa det här på ett enklare sätt. Självklart ska de behövas ett läkarintyg så en läkare intygar att det verkligen är så men man måste kunna göra processen enklare.

Ett hån mot läkarna

Jag förstår inte ens varför man ska lämna in ett läkartyg när de ändå skiter i vad som står på dem. Jag har lämnat in två, ett från psykiatrin och ett från reumatologen. Båda skriver att jag uppnått min maximala arbetsförmåga som är 50%. Vi har frågat dom om intyget inte är bra, men fått svaret att dom är perfekta. Ändå är det inte säkert om jag får sjukersättning. Jag tycker att det är ett hån mot läkarna. De lägger tid som dom knappt har på att skriva intyg som de ändå skiter i sen.

Borde ske automatiskt

Jag tycker att det på något sätt borde gå på automatik. Att man går över till sjukersättning om man haft aktivitetsersättning från 19-30 års ålder. Att det borde räcka med att en läkare intygar att man uppnått sin maximala arbetsförmåga. Självklart ska inte vem som helst kunna få bidrag. Men tror de på allvar att en frisk person verkligen sitter och ansöker om sjukpension om man inte behöver det. Det är ju inte så att man tjänar på det. Utan man förlorar runt hundratusen per år för att man inte kan jobba. De flesta som jag träffat som har sjukersättning har först fått ett avslag men sen överklagat och vunnit. Det känns ju bara som slöseri med tid för både läkarna och Försäkringskassan att ge avslag till personer som troligen kommer vinna ändå efter en överklagan.

Har du ansökt om sjukersättning? Hur gick det för dig?

Det är tur att man kan lita på psykiatrin

Att pausa när det behövs…

Ovissheten stressar

Det har varit mycket senaste tiden. Ovissheten att inte veta om jag har någon inkomst nästa månad stressar mig. Jag har fortfarande inte fått beskedet från Försäkringskassan om jag får sjukersättning eller ej. Grädden på moset blev gårdagen som var en kaosdag. Klockan ringde 8.15. 8.45 lämnade jag bilen vid verkstaden. 9.30 vägde jag in mig på Viktväktarna. Hann hem och sitta ner i 20 min. Träffade min kontaktperson 11-13. Hann hem och sitta en liten stund till. Sen sminkade jag mig och gjorde mig klar.

Ett sammanbrott

Efter det fick jag ett sammanbrott och grinade bort allt smink. Ringde till Carolina och skrek att jag inte orkar föreläsa, att jag är trött och bara vill sova. Tyvärr är det ju det här nackdelen med att vara föreläsare jag kan inte skicka någon annan när jag inte orkar. Visst kan jag ställa in men då skapar jag ett dåligt rykte om mig och själv och förlorar en månadslön. Ställde mig i duschen tvättade bort allt smink och sminkade om mig. 15.40 kom Carolina och hämtade mig och körde mig till verkstaden. 16.30 lämnar jag verkstaden och åker och plockar upp min vän Malin som skulle bli med som sällskap. Vi kommer fram till Grums ca 17.30. Började föreläsa 18.00 och många vill ställa frågor efteråt. Kommer hem till 21.00 lägger mig i badet innan jag tar en sömntablett.

Att pausa när det behövs

Tanken var att jag skulle jobba förmiddag i dag men jag bestämde mig för att ta sovmorgon och vaknade vid 09. Det gäller att pausa när det behövs. Nu sitter jag och äter frukost och ska snart åka till jobbet. Det var skönt att få sova ut ordentligt och få ny energi. Annars gick föreläsningen bra. Jag slog tydligen besöksrekord, det brukar komma runt 25 personer i går kom det närmare 70 personer.

Att pausa när det behövs

För att jag är värd det!

Jag är värd det!

I dag är en sådan där dag när jag inte ens vill gå upp ur sängen. Det är bara mörk och tråkigt ut. Men jag pallade mig upp och i väg till jobbet. Jag har också 26 points av veckobonusen kvar som försvinner i morgon. Så när jag kom hem så satte jag och åt en donut i badkaret bara för att jag är värd det.

Nästan fullt i Grums

I morgon ska jag ta lite sovmorgon sen ska jag åka och lämna bilen på verkstad för att fixa rutan och de där. Sen tänkte jag åka till Viktväktarna på förmiddagen den här gången för på kvällen föreläser ju jag i Grums. En fågel har viskat i mitt öra att det nästan är fullsatt, så kul! Jag hoppas bara att de har bilen klar till 15.00 som de lovat annars blir det lite jobbigt. Men Carolina har jour så kör de ihop sig så får hon slänga sig i bilen och köra mig till Grums. Ska även hinna med att träffa min kontaktperson en sväng innan bilen ska hämtas, det är mycket på gång i morgon. Därför har jag en vilokväll och tänker spendera resten av kvällen i soffan med Fröken B.

Jag är värd det

1 år och 6 månader utan självskadebeteende

Jag slösade bort 15 år av mitt liv

När jag var 13 år så började jag att skada mig själv. Jag hade läst ett reportage i tidningen Frida om en tjej som mådde dåligt och skadade sig själv. Jag mådde inte heller bra, så jag var tvungen att testa om det hjälpte. Det gjorde det inte men jag blev fast. Jag kunde inte sluta för tänk om det skulle hjälpa nästa gång. Jag skadade mig själv i 15 år. Det funkade aldrig. Så här i efterhand så inser jag att det inte hjälpte ett skit. Jag slösade bort 15 år av mitt liv på att skada mig själv både fysisk och psykiskt. Jag har ärr i både kroppen och själen som jag kommer bära med mig resten av livet. Varje vecka kämpar jag mot impulsen.

1 år och 6 månader utan självskadebeteende.

Den 22 juni 2016 hade jag ett telefonsamtal som förändrade allt. Där och då bestämde jag mig för att nu räcker det. Jag kan skada mig själv men jag står inte ut med att skada dom jag älskar. Ludde fick mig att inse att det var just det jag gjorde. När jag hade klarat 1 år så sa jag att 1 år och 6 månader var mitt nästa mål. Då kändes det långt borta men i dag är dagen här. Jag klarade det 1 år och 6 månader utan självskadebeteende, längsta uppehållet på 15 år.

Klarade det trots en depression

Som ni vet så har inte den här hösten varit en dans på rosor. I november insåg vi att jag var påväg in i en depression så vi valde att höja mina mediciner. Så därför är jag så jävla stolt över mig själv att jag klarat det här. För det är ett under att jag inte skadat mig själv den här hösten och att jag har lyckats hålla mig borta från psykakuten även om jag haft väldigt mycket ångest. Jag hade aldrig klarat det här utan mina vänner Carolina och Ludde. Dom finns alltid där och hejar, stöttar och tjatar. Dom fångar mig när jag faller och hjälper till att knuffa mig mot rätt riktning när jag själv vill ge upp. Här hittar du min strategier för att inte skada mig själv.

Nu fortsätter vi mot nästa mål – 2 år! Kan jag så kan du!

1 år och 6 månader utan självskadebeteende

« Föregående 1 2 3 4 5 6 … 16 Nästa »