asperger – Sida 16 – Aspiepower Media

Kärlek och psykisk ohälsa

Dagens tema är kärlek och psykisk ohälsa

Jag har lovat er ett inlägg om dagen fram till julafton, där ni bestämmer vad jag ska skriva om. Ni ville att jag skulle skriva om kärlek och psykisk ohälsa. Första inlägg blir om hur man ska berätta för sin nya partner att man lider av psykisk ohälsa.

Säg det bara!

Min första tanke är- säg det bara! Kan inte personen ta det, nej då är det nog inte rätt partner för dig! För mig blir det ju ganska naturligt när jag träffar nya människor eftersom de oftast frågar vad jag jobbar med. Och eftersom jag jobbar med att ändra attityden på psykisk ohälsa så säger jag alltid det. Jag upplever att de flesta tar det bra, många blir nyfikna och ställer frågor.

Berättar alltid direkt

Jag tror att alla jag dejtat/haft ett förhållande med vetat om det från början. Förutom en men då var det lite speciellt för han hade en nära anhörig som hade tagit sitt liv bara ett år innan, så ville lära känna personen först. Men när jag väl sa de blev han livrädd och drog, och de var ju så här i efterhand lika bra för han hade inte varit en bra pojkvän för mig.

3 av 4 har egen erfarenhet

Jag förstår egentligen inte varför det ska vara en sådan stor grej? För 3/4 i Sverige har egen erfarenhet eller erfarenhet som anhörig av psykisk ohälsa, alla berörs vi på något sätt. Men ändå är det fortfarande skuld och skam. Men mitt tips är att tänka över hur du ska säga det och sen även säga att det är helt okej att ställa frågor om personen undrar något.

Var bered på frågor

Henrik var ju redan min pojkvän när jag fick min Bipolär diagnos men han hade ju ingen aning om att jag hade den diagnosen, för de visste jag ju inte ens själv. Många ser Bipolär som en hemsk sjukdom för man inte riktigt vet vad det är, men jag köpte en bok om diagnosen som han fick läsa. Jag tror det är viktigt att vara beredd på att svara på frågor och vara öppen när man berättar det. Hur berättade du för din nya partner att du lider av psykisk ohälsa?

Kärlek och psykisk ohälsa — Fotograf Evelina Eklund Hassel

Min resa till körkort

I dag har jag haft körkort i 2 år!

Shit va tiden går fort! I dag är det inte bara 4 år och 5 månadersedan jag och Henrik träffades, det är även 2 år sedan jag tog körkort, va hände? Prövotiden är över nu! Så här i efterhand så kan jag ju tycka att det var ganska onödigt att jag sköt de framför mig i tio år. Jag läste max tio sidor i boken och de gånger jag övningskörde under de här tio åren går nog att räkna på två händer. Men jag var inte mogen då, jag hade fullt upp med att orka överleva och hade inte energi över till att försöka ta körkort. Sen kom den dagen då jag var på arbetsintervju och fick frågan: ”Har du körkort?” Jag svarade ”Jag jobbar på de”… Haha ja jag hade ju jobbat på det i tio år. Så direkt jag klev ut genom dörren så gick jag direkt till körskolan och skrev in mig. Nu hade jag bestämt mig och nu var jag redo.

Behövde tydliga mål

Jag hade min första körlektion i juli och redan då undrade jag ”När får jag körkort”, fast jag knappt kunde starta bilen. För mig var det viktigt med tydliga mål och planering och det var något min körskolelärare förstod. Så första målet var att kunna köra inne i stan vid höstlovet. Det målet klarade jag redan två veckor senare (början av augusti). Nästa mål blev att klara bromsprovet innan halkbanan till höstlovet (de klarade jag i september). Och veckan innan höstlovet klarade jag halkbanan. Det jag själv trodde jag skulle ha svårast för var teorin men det var det aldrig några problem med. Man måste ha 57/62 för att få godkänt, jag fick 52 på första försöket.

Hade svårt att fokusera på flera saker samtidigt

Det som var mitt största problem var att få kopplingen att fungera. Därför valde jag tillslut att skita i det och bara ta kökort för automat. Vilket betyder att jag har villkor på mitt körkort att jag inte får köra manuella bilar. Vill jag uppgradera mitt körkort så kan jag när som helst, genom att göra en uppkörning med manuell bil. Dock är det inte enda gång på två år som önskat att jag kunnat köra manuell bil.

Inte konstigt att jag inte fick kopplingen att funka

Så här med facit i hand så gjorde jag rätt val eftersom om jag fick opera min fot två dagar senare. Det var inte så konstigt att jag inte fick kopplingen att funka eftersom senan i foten var av. Jag fattar inte ens hur jag lyckades köra bil med den över huvudtaget:P. Eftersom min fot bråkat i över två års tid och jag gick ett helt jävla år med gips så var det verkligen rätt beslut att ta automatkort. Det har gjort så jag kunnat köra bil under hela tiden. Men hade jag satsat på manuellt körkort så hade jag troligen hållit på med mitt körkort fortfarande. Eftersom min fot fortfarande inte är helt bra och jag kan fortfarande inte sköta kopplingen.

Mina 5 tips till dig som har en NPF-diagnos och vill ta körkort:

– Berätta om din diagnos, om körskolan inte vet om att du har en diagnos så kan de inte heller erbjuda dig stöd.

– Kolla runt och kolla vilken erfarenhet körskolorna i din stad har av undervisning för personer med NPF-diagnos och vilket stöd de kan ge dig. Välj inte den billigaste körskolan utan den som du tycker känns bäst.

– Be om att få göra studiebesök på körskolan du är intresserad av för att få känna in hur den känns.

– När du blivit lite van så testa att kör med olika körskolelärare för att bli van med köra med någon du inte är van. För på uppkörningen kommer du ju troligen få köra med en helt främmande person.

– Våga säg till om något inte känns bra. När vi hade garagelektion så fick jag en person som var väldig otydlig och virrig och jag kände att jag lärde mig inting. Men när jag berättade det så fick jag gå på en ny garagelektion med en annan lärare, helt gratis.

Läkaren behandla mig annorlunda för att jag har Asperger

Spännings huvudvärk

Vakna upp med sprängande huvudvärk även i dag så valde att stanna hemma från jobbet och ringa vårdcentralen. Det gick smidigt i dag, blev först i telefonkön så fick bara vänta 30 sek och sen fick jag en till läkaren 40 min senare.

Kaos på vårdcentralen

På vårdcentralen var det kaos för deras datasystem hade kollapsat så de inte kunde göra något. Eftersom jag skulle till jouren så fanns det ju inte så många läkare att välja på. Så läkaren fick en lapp med mitt personnummer på så när hon tog emot mig hade hon noll info om mig och visste inte ens vad jag sökte för.Då behandla hon mig som vilken patient som helst tills jag tog av mig jackan och hon såg min tröja som det står “Jag är inte dum i huvudet! Jag har Aspergers syndrom” på.

Läkaren behandla mig annorlunda för att jag har Asperger

Hon kommentera det aldrig men det blev ganska tydligt att hon helt plötsligt börja bete sig på ett annat sätt. Hon såg tröjan mitt i en rörelse när hon skulle göra ultraljud på bihålorna och stannar till några sekunder och man ser hur hon läser sen tvärstannar hon med armen 10 cm från mitt ansikte och säger “Jag kanske borde berätta vad jag ska göra, jag kommer kladda ner ditt ansikte nu och det kan kännas lite obehagligt”. Något hon antagligen inte hade tänkt på att hon borde säga om hon inte hade sett tröjan och förstod att jag kan ha problem med att andra människor tar i mig och att jag vill veta vad som händer.

Borde hon inte behandla alla lika?

Jag gillar läkare som är förstående och försöker anpassa sig så undersökningen ska bli så bra som möjligt för mig. Fast borde hon inte berätta för alla patienter oavsett diagnos vad hon ska göra? För man kan ju ha behov av att vilja veta det även om man inte har Aspergers syndrom.

Bihåleinflammation

Diagnosen blev till slut Bihåleinflammation i de högre bihålorna. Hon trodde inte alls att det var migrän då jag inte har bultande huvudvärk utan tryckande. Och jag har ju sökt flera gånger de senaste månaderna för besvär i bihålorna. När det är i de övre så finns det inte så mycket att göra, då antibiotika int hjälper så fick order om att vila men försöka leva på som vanligt. Det kan ta några veckor men det ska läka ut av sig själv. Så nu ska jag gå och bädda ner mig i sängen igen.

Snön vräkte ner när jag gick till vårdcentralen Karlstad har fått ett vitt täcke över sig igen

Studiebesök på Hjälpmedelsservice

I dag har vi vart i väg på studiebesök på Hjälpmedelssevice med ett gäng på jobbet. Jag har redan vart där en gång tidigare. Det alltid kul att få lite mer info om vilka hjälpmedel som faktisk finns. Sen blev det lunch på Pasha, som låg precis bredvid. Riktigt god mat. Nu är jag hemma och har plockat lite för om ca en timma kommer mitt boendestöd. Sen blir det slapp i soffan för behöver verkligen det nu. Har även ringt till ortopeden i dag så nu väntar jag på att läkaren ska göra av sig. Så får vi se vad de hittar på med min fot den här gången.

Det krävdes en ny överdos för att få vård…

psykiatrin

Skriva eller inte skriva?

Jag har under flera månader nu funderat över om jag ska skriva det här inlägget. Om jag ska skriva det, hur mycket ska jag skriva? Kommer jag bli dömd nu och kommer folk börja se på mig på ett annat sätt? Men jag har beslutat mig för att skriva det här inlägget. Jag är trots allt Attitydambassadör för Hjärnkoll och jag har tagit på mig att ett uppdrag att prata öppet om psykisk ohälsa. Jag vill berätta det här för jag vill visa hur dåligt psykiatrin i Sverige fungerar.

8 självmordsförsök i bagaget

Ni som följt den här bloggen ett tag vet att jag har åtta självmordsförsök, psykoser och x antal inläggningar på psyk bakom mig. Från att jag var 14-20 år hade jag kontakt med psykiatrin flera gånger i veckan. För ungefär tre år sedan bedömde psykiatrin att jag var frisk nog att klara mig utan dem. Jag åt då en medicin mot psykoser och de tyckte att den behöver jag inte längre för nu hörde jag ju inga röster.

Visste inte att jag var Bipolär

Det vi kommit på nu i efterhand är att den här psykosmedicinen även är en medicin man använder för att behandla Bipolär sjukdom. Men eftersom vi inte hade någon aning om att jag var bipolär så förstod man inte heller att man behandlade mig även för det. Så när man plockade bort psykosmedicinen så började man även att sluta medicinera min bipolära sjukdom. Som psykiatrin efter 12 år inte insett att jag hade.

Vad händer den dagen jag behöver hjälp igen?

Redan då när de ville skriva ut mig från psykiatrin så undrade jag vad som händer den dagen jag mår dåligt igen? Jag hade mått dåligt i över 14år, det är mer än halva mitt liv. Jag var orolig för att tappa tryggheten som det gav att faktiskt få komma dit en gång i halvåret på medicinuppföljning. De lugnande mig med att säga att det är inga problem. Eftersom jag funnits i systemet så länge så skulle jag få förtur om jag någon gång skulle må dåligt igen. Jag skulle inte behöva vänta tre månader på att få en tid.
Okej det lät bra, vi testar då, jag får ju komma tillbaka om de inte går.

Hade gått sakta men säkert utför

Nu i efterhand inser jag hur det sakta men säkert gått utför efter att de satte ut min medicin.
Som jag skrivit innan så kom dagen när det inte gick längre i somras. Jag var utbränd, sov runt fem timmar per dygn i två månader och studsade ändå runt som en studsboll hög på red bull. Jag hade fruktansvärd ångest och började skada mig själv igen.

Var för frisk för akuten men för sjuk för öppenvården

Jag ringde till öppenvårds psykiatrin och berättade läget och att jag måste få någon att prata med. Där fick jag svaret: ”Vi har tre månaders väntetid här, du mår för dåligt så du får ringa psykakuten”. Okej svarade jag och ringde psykakuten och berättade samma sak. Där fick jag svaret: ”Du är för frisk för att få en akuttid, ring öppenvården”. Jag ringde till öppenvården tre gånger och akuten tre gånger men de skickade bara runt mig.

Ring kyrkan

Tillslut sa en sköterska på öppenpsyk ”Ring kyrkan”. Jag testade men de vill ju såklart inte ta emot mig när jag berättade om att jag hade Aspergers syndrom och självskadebeteende. Det ville ju inte de ha på sitt ansvar.Jag ringer även Vuxenhabiliteringen och undrar om det fanns någon jag kunde få prata med där i väntan på psykiatrin. Fick en tid till en psykolog två månader senare.

Betalade för att få vård

Tillslut gick det inte mer, jag kontaktade en privatläkare och betalade för att få vård.
Hon sjukskrev mig helt en vecka, sen 25 % i fyra veckor, något jag själv önskade för jag pallade inte att vara hemma helt för jag var så hyper. Efter tre veckor bröt jag ihop totalt. Och det gick så långt så jag tog min nionde överdos, fick åka ambulans, dricka kol och ligga på sjukhus med dropp för att få ut gifterna i min kropp. Den här gången slapp jag bli magpumpad för att jag hade koll på hur mycket mediciner jag stoppade i mig. Den här gången ville jag inte dö, det var bara ett desperat rop på hjälp.

Behövde ta en överdos för nionde gången

Det sorgligaste är att det funka. Efter min överdos fick jag direkt komma till psykakuten, nu var jag nog sjuk. Väl där sa jag till en läkare :

”Jag har läst lite på nätet, jag tror att jag har Bipolär sjukdom”
”Varför tror du det sa han?”
Jag läste upp alla symtom som jag tyckte stämde på mig som jag skrivit ner på en lista. När jag läst klart så sa läkaren bara ”Det tror jag med”.

Äntligen fick jag hjälp

Från den här dagen har jag fått gå hos en psykolog på öppenvården en dag i veckan. De har gjort en diagnos utredning, Jag hade Bipolär sjukdom typ 2 och har haft det i 12 år utan att psykiatrin har märkt det. Och de har nu även satt in medicinen tillbaka. Men jag tycker det är så fruktansvärt sorgligt att det ska behöva vara så här. Jag har funnits inom psykiatrin i 14 år men jag behöver ta en nionde överdos för att bli ”nog” sjuk för att få hjälp. Jag har tur för jag har människor runt omkring mig som tar emot mig när jag faller, alla har inte det.

« Föregående 1 … 14 15 16