Jag är stolt när jag håller boken Julias superkrafter i min hand
Jag har tidigare berättat att jag fått den stora äran att läsa och tycka till om Malin Roca Ahlgrens nya bok innan den gick i tryck. Julias superkrafter är en bok om Asperger eller högfungerande autism och den är tänkt som ett stöd till föräldrar och deras barn samt till skolpersonal. Boken är riktad till barn 9-12 år.
Lyfter styrkorna
Boken landade i min brevlåda förra veckan och fast jag redan läst den så ser jag fram emot att läsa den igen. Malin lyfter styrkorna, ger konkreta lösningar på en enklare skolsituation och lyfter vikten av att berätta om sin diagnos.
Malin har tidigare skrivit böckerna ”Jag har ADHD”, Coolt med ADHD och boken ”Vad är det med Lisa”, som handlar om ångest.
Alla barn borde få läsa boken
Jag tycker att alla föräldrar/lärare borde läsa de här böckerna för sina barn. Oavsett om de har en diagnos eller ej. För alla möter vi någon som har en diagnos. Det kan vara en klasskompis, en kompis förälder, en lärare eller hon som sitter i kassan på ICA. Vi måste lära våra barn att olikheter är bra.
Har varit och handlat med Carolina, det blev bara 7 olika mataffärer i dag:P
Man behöver nästan en veckas rehab efter att ha handlat med henne;)
De hade bokat fel flyg
Tidigare i dag när jag skulle skriva ut flygbiljetten till Skellefteå så insåg jag att de inte hade bokat den tiden hem, som jag hade önskat. Varför jag hade önskat en tid var för att jag inte tänkte alls när jag bokade biljetten till Umeå förra året. Eftersom jag inte hade en aning om att jag behövde byta terminal på Arlanda. Så hade jag bara 40 min på mig att byta flyg, ta mig till en annan terminal och checka in, och på köpet hade jag en gipsad fot med. Ni kan läsa om det äventyret här.
Men det slutade iallafall med att jag med flygvärdinnornas hjälp lyckades hinna checka in med hela 30 sekunders marginal.
Valde att vänta på Arlanda för säkerhetsskull
Den här gången fanns det med ett flyg med kort marginal. Men eftersom jag inte ville hamna i samma situation som förra gången så bad jag dem boka in mig på ett tidigare flyg till Arlanda, så jag får sitta där i fyra timmar i stället för på hotellet. Det skulle dom men i dag när jag kollade flygbiljetten (borde ha gjort det tidigare jag vet) så inser jag att de hade bokat in mig på det där 40 minuters flyget iallafall.
Stressen som kommer
Jag bara kände hur stressen började komma. Vad händer nu? Kommer jag hinna med flyget? Eller kommer jag missa det? Vem betalar resan hem om jag missar det? Så jag skickade i väg ett mail och fråga om min biljett var ombokbar men medan de kollade upp det så började jag att jaga upp mig.
Att vara orolig i onödan
”Vanliga människor” kan tänka ”Ja men det löser sig på något sätt, det är ingen idé att jag jagar upp mig”. Men har man en neuropsykiatrisk diagnos så kan en sådan här grej bli så himla jobbig. Nu hade jag tur för biljetten gick att boka om. Men hade man inte kunnat gjort det så hade jag gått runt i en hel vecka och funderat över hur det skulle bli och vad som skulle hända. Ältat och vridit fram och tillbaka och det tar så himla mycket energi. Men nu löste det sig iallafall, jag är en sådan där som hellre sitter och väntar i fyra timmar än att komma sista minuten för jag pallar inte med när saker inte blir som de är planerade.
Men nu är den stora frågan- Vad gör man på Arlanda i fyra timma?:)
Börja dagen hos psykologen och vi fortsätter vår uttrappning, så nu ska vi inte ses på tre veckor. Fick hans direktnummer i dag. Han har lovat att jobba kvar länge så skulle jag må dåligt om två år. Så kan jag ringa honom och få en tid direkt. Det känns som en trygghet att veta att jag har den möjligheten. Men som L sa förra veckan ”Du kan ju inte gå runt och säga tänk om jag blir sjuk om fem år.För tänkom du inte blir det så har du gått runt och jagat upp dig för det helt i onödan i massa år. Sluta tänk så jävla mycket”. Jag är väldigt bra på att tänka och vrida och vända på saker och älta. Jag måste sluta tänka så mycket.
En tur till Hagfors
Efter att jag varit hos psykologen så åkte jag hem och hämtade upp Fröken B och sen åkte vi mot Hagfors.Väl framme fick hon bli med och hälsat på farfar på Lillåsen. Hon var väldigt populär och fick gå runt på alla avdelningarna och hälsa på de gamla. Tror jag ska ringa Hagfors kommun och fråga om hon kan få en anställning. Så jag kan ta helg på tisdagar hädan efter;)
Inte ett dugg avundsjuk
Men de blir bara en snabb visit i Hagfors den här gången för i morgon åker mamma och pappa till Thailand, nej jag är inte ett dugg avundsjuk…. Så vid 11 ska jag till tandläkaren sen drar jag och Bebbsan hem till Karlstad igen där vi ska ha en helg helt för oss själv, så vi får se vad vi hittar på.
Som ni borde veta vid den här laget så flyttar jag på tisdag. Ni kan inte ha missat det för jag skriver om det hela tiden. Det för med sig många känslor att flytta. Det har ju skett så himla mycket inne på de där 39 kvadratmeterna. I augusti 2008 flyttade jag in i mitt första egna hem. Så här i efterhand så tror jag nog att mina föräldrar kan erkänna att de innerst inne trodde att jag snart skulle komma hem igen. Men nej de blev ingen mer flytt jag blev kvar i den där lägenheten i Karlstad i 8 år och 5 månader.
Vänner har kommit och gått
Under de här åren har det hänt så himla mycket. Jag vill knapp täcka på vad som hänt haha. Det är många vänner som kommit och gått under årens lopp. De bästa står stadigt kvar. Det är så man vet vilka som är ens äkta vännerna. När man inte umgåtts på flera år men de finns ändå kvar. En av dem kommer jag nu bli granne med så nu kan vi iallafall inte skylla på att vi måste gå långt för att ses.
Jakten på kärlek
Även mitt utseende har förändrats under de här åren. Jag har gått från att väga 90-70 kg. Mitt hår är inte längre lika färgstarkt som det var innan. Sen tänker jag på alla killar som jag på olika sätt haft en relation med. När jag letade efter kärleken fast jag inte alls hade en aning om vad riktig kärlek var. Och alla utbrott som de här förhållandena ledde till och att jag låg söndergråten på golvet och krälade runt av ångest.
När kärleken tar slut
Den där januari kvällen 2010 som jag och A bestämde oss för att chilla stadigt. Och jag började få lite större förståelse för vad äkta kärlek innebar. För att sen 2 år senare ännu en gång ligga på golvet och grina hysterisk för att han tycker att vi borde göra slut. Vilket resulterade i att jag sprang runt i lägenheten och slog honom med en kudde.
Bästa beslutet
Dock var det de bästa buslut han någonsin kunna ta. Han gjorde det för att han såg att Henrik skulle vara en bättre pojkvän för mig. Han ledde in mig på stigen som skulle visa mig vad riktig kärlek är. Nu var det länge sedan jag låg på golvet och skrek av ångest. Det närmaste jag kommit var i somras när jag låg på golvet krälade runt pga njurstenssmärtor.
Det sitter mycket ångest i väggarna
Att så himla många olika känslor, och situationer kan få plats i ett och samma rum. Glädje, sorg, ångest, hat, längtan, och kärlek. Min psykolog säger att det sitter mycket ångest i väggarna efter åtta år och det gör det verkligen i den här lägenheten, därför ska det bli så skönt att bryta upp från allt och börja om.
Från trasig flicka till mogen kvinna
En liten trasig och förvirrad tjej flyttade in i det där tegelhuset för åtta och ett halvår sedan. Det är nu en ung mogen kvinna som flyttar ut. Som nu har hittat sig själv, lärt sig att leva med sina diagnoser och som idag kan förstå varför allting blev så kaos för några år sedan. Jag lämnar kvar ångesten och osäkerheten i den gamla lägenheten. Jag tar med mig förståelsen, glädjen och alla erfarenheter till den nya lägenheten.
Den här mannen blir min granne och jag hoppas det betyder att vi kommer spendera mer tid tillsammans igen. Jag älskar de här bilderna, för de är tagna när jag mådde väldigt dåligt men samtidigt lyser det om mig när jag får vara med min bästa vän <3
