adhd

Barnböcker om NPF-diagnoser

Precis efter nyår så kom en försenad julklapp till mig från Kikkuli förlag fullastat med böcker. Så nu har Baby ett tips till er. Hon tycker att ni ska ta era barn och mysa ner i sängen och läsa Malin Roca Ahlgrens barnböcker om NPF.
Malin har också skrivit boken Coolt med ADHD men den är slut hos förlaget, så himla bra är böckerna!

Julias superkrafter– handlar om Julia som har Aspergers syndrom.

Vad är det med Lisa? – handlar om Lisa som lever med ångest.

Jag har ADHD – handlar om Alice som har ADHD”.

Jag tycker det är allas föräldrars ansvar att läsa de här böckerna för sina barn och lära dem att olikheter finns men att olikheter är bra! Jag tycker också att ALLA lärare borde läsa dessa böcker för sina elever av samma anledning. Ta ditt ansvar och spring till ditt närmsta bibliotek eller och köp böckerna här!

Barnböcker om NPF-diagnoser

Fem saker som anhöriga till personer med NPF bör tänka på…

Bemötande och förståelse är väldigt viktigt när man lever med en NPF-diagnos. Därför har jag här nedan gjort en listat fem saker som anhöriga till personer med NPF bör tänka på.

Fem saker som anhöriga till personer med NPF bör tänka på

1. Att alla människor med NPF inte är likadana. Alla människor är UNIKA oavsett diagnos eller ej. Jag kan inte sitta här och säga vad ni ska tänka på när ni möter ett barn/anhörig, för jag vet inte hur ditt barn fungerar. Jag kan bara säga vad du ska tänka på när du möter mig för jag vet hur jag fungerar.

2. En diagnos för inte bara med sig svagheter den för även med sig styrkor. I stället för att säga till ditt barn ”men det där kan ju inte du göra för du har Asperger”. Eller ”Oj det blev så här för du har Asperger”…. Lyft i stället styrkorna med diagnosen. Tex när ditt barn spelar memory säg då ”Du är så duktig, jag önskar att också jag hade så där bra detaljminne, som du har tack vare din Asperger diagnos,”

3. Glöm aldrig bort vikten av tydlighet och struktur.

4. Skyll inte allt på diagnosen. Jag är så trött på personer som beter sig illa och säger ”Ja men jag förstod inte för jag har Asperger”, för det har man lärt sig av sina föräldrar. Ja man har svårigheter men jag kan liksom inte gå runt och säga ”Jag har Asperger så hela världen måste anpassa sig efter mig”. För det funkar inte riktigt så, man kan lära sig hantera sin diagnos.

5. Jag har skrivit om det här hundra gånger nu- Berätta för andra om diagnosen! Det blir så himla mycket lättare om personer man möter kan hjälpa till och anpassa sig. Om vi inte pratar om våra diagnoser så kommer vi aldrig få ett samhälle där alla får vara som dom är utan att bli dömda.

Gästbloggare: Ryck upp dig!

Ryck upp dig

Ryck upp dig!

Försök tänka positivt! Du kan välja att vara glad. Du behöver inte piller, ta en promenad istället. Skaffa dig en normal dygnsrytm så kommer allt bli bra. Jag har hört allt flera gånger om, av flera olika människor, i flera olika situationer, av en och samma anledning; jag lever med psykisk ohälsa. Jag har flera diagnoser. När jag var 30 år fick jag ADHD diagnos. I samma veva fick jag även depression och kronisk ångest som diagnoser i min journal.

Ångest

Första gången jag kände något som jag idag skulle kalla för ångest, var när jag var 6 år gammal. Som vuxen har jag många gånger fått höra att döden är för abstrakt för ett barn att förstå. Men ångesten jag kände, när jag var 6 år gammal, berodde på att min farfar dog. Han var en människa som jag älskade något otroligt mycket, och som älskade mig minst lika mycket tillbaka. Jag förstod att han inte fanns mer, att jag aldrig skulle få prata med honom igen, sova bredvid honom eller påminna honom om snus prillan han lagt på bordet när han tittade på TV. För mig var det en otroligt jobbig känsla men det var inte sorg, det var inte saknad. För mig var det ångest. Jag har känt, mer eller mindre, ångest dagligen sedan jag var 6 år. Det är främst irrationell ångest, meningslös ångest. För mig är det inte en oro inför händelser eller en dålig känsla efter något jobbigt. Det är en jobbig känsla som ständigt finns där, som jag inte riktigt kan förklara eller sätta fingret på. Jag vet bara att det känns jobbigt, hela tiden.

Depression

En vårdag när jag var 9 år genade jag över en gräsmatta, på väg hem från skolan, dan innan skolavslutningen inför sommarlovet. Mitt på gräsmattan, i skuggan av en björk, stannade jag och fick insikten om att jag inte mådde så bra. Jag var inte fysiskt sjuk och jag var inte ledsen. Jag var ingenting, jag kände mig tom. Allting tycktes meningslöst. Då hade jag inget ord för det, men idag skulle jag kalla det depression. Jag har haft flera depressioner, sedan den där vårdagen, och de ger mig alltid en känsla av tomhet, avsaknaden av känslor och vilja. Jag får svårt att motivera mig till att gå upp ur sängen, äta, göra något över huvud taget. Samtidigt som jag inte riktigt upplever varken glädje eller sorg. För mig finns det dock en känsla som aldrig riktigt släpper taget, det är känslan av hur värdelös jag är.

När jag fick min ADHD diagnos var det ingen överraskning. Jag har så länge jag kan minnas haft svårt med koncentrationen, att skapa ordning och struktur. Som barn var jag väldigt arg och kunde även bli våldsam mot andra i familjen. Sedan tonåren har jag haft sömnproblem, något som förvisso är vanligt för tonåringar. Mina sömnproblem försvann dock inte med tiden utan fanns kvar. De har varit lindriga, men de har ändå funnits där. Diagnosen blev ett sätt att förstå mig själv och mitt stundvis ”onormala” beteende. Att jag har ADHD är aldrig en ursäkt för något, men det är en förklaring till en hel del.

Välmenande ord

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag skall rycka upp mig, skärpa mig, tänka positivt. Som om det skulle vara en enkel sak, som om jag har valt att leva med ångest, depression och ADHD. Jag vet att det sägs med välvilja, men det stjälper mer än vad det hjälper. Det startar tankar kring varför jag drabbades. Varför måste jag leva med det här? Är jag svagare än andra? Är jag sämre än andra? Att peppa och uppmuntra en person med ångest och/eller depressioner är inte alltid rätt väg, för det kan väldigt lätt bli väldigt fel. För mig känns det bättre att få höra att en finns där för mig, att jag kan be om hjälp om det behövs, att sitta bredvid utan att säga ett ord.

/Annica
Här hittar du Annicas blogg

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se

Gästblogg: I dag kan jag hantera impulserna

En sexbarnsmamma med många bollar i luften

Jag heter Madelein, jag är ensamstående mamma till sex barn mellan 6 och 21 år. Har arbetat sista 10 åren ideellt med frågor som rör gruppen NPF. Har egen erfarenhet samt flertalet av mina barn är diagnostiserade. Arbetar med bland annat ett projekt idag som handlar om risker och möjligheter på nätet för unga med NPF. På min fritid försöker jag träna eller åka på äventyr.

Idag handlar impulserna inte om destruktivitet

Många gånger så hoppar jag på saker som låter fantastiskt häftigt. Och så kommer jag på någon dag efter, shit vad har jag gett mig in i. Jag hatar dock att inte fullfölja så då är det bara att bita i det sura äpplet och göra det jag skall. Jag är fortfarande impulsiv och saknar till viss del konsekvenstänk. Men idag handlar impulserna inte om destruktivitet, det mesta är konstruktiv. Jag tror att det är den stora skillnaden.

Följde varenda impuls

När jag var yngre följde jag varenda impuls. Det har lett mig in på många omvägar i livet kan man säga. (Läs min självbiografi). Jag vågar påstå att den stora förändringen skedde när jag väntade mitt första barn. Sedan dess har jag jobbat med mig själv på olika mindre destruktiva sätt för att komma vidare i livet. Vissa steg har tagit flera år, andra har ramlat på plats på nolltid. Var sak har fått ta sin tid. En del av ”uppvaknandet” var föräldraskapet, en annan del att få dela med mig av min historia. Jag har föreläst i många år för olika myndigheter, privatpersoner, skolor och annat. Jag har delat en ganska hemsk men viktig historia om att ta sig tillbaka trots att man har oddsen emot sig. Det finns fler naturligtvis men dessa var startskotten.

I dag är jag den jag vill vara

Idag är jag precis den person jag vill vara, jag rensar bort energitjuvar. Jag har förmågan att begränsa mig i det jag tar på mig. Jag har hittat sätt som reglerar mitt ”no filter” på ett sätt som gör att jag inte ställer till det för mig. Jag ältar inte. Jag gör saker som får mig att må bra och jag umgås bara med människor som tycker om att umgås med mig. Livsnödvändigt för en person som mig som har horder av fysisk energi men lågt mentalt energiförråd. Det är mitt sätt att ”droga”. För att inte falla tillbaka i destruktiva beteenden så måste jag utmana mig själv med konstruktiva adrenalinhöjande ersättningar. Brasiliansk jiujitsu är en sådan, ensamresande en annan. Finns mängder av fler, en del för privata att prata om andra kanske inte är ögonbrynshöjande för er men stora för mig.

/Madelein

Lyssnar på Joakim Lundells bok Monster

Jag har börjat lyssna på Joakim Lundells bok Monster

Jag spenderade gårdagen i soffan och lyssnade på ljudbok. Har börjat lyssnat på Joakim Ludells bok Monster. Många i min ålder förknippar honom nog mest med Kungarna av Tylösand. Medan dagens generation ser honom som deras favorit på Youtube.

Får förståelse

Jag tycker att hans bok är extremt sorglig men samtidigt väldigt viktig. Man ska inte döma en person om man inte vet varför den beter sig som den gör. Men när man hör hans historia så förstår man varför saker blev som de blev. Det är helt sjukt att ett barn får utsättas för det som han varit med om.

Vi har gjort samma resa

Jag blir fascinerad över hur han orkat vända allt. Att gå från att vara en fruktansvärt trasig själ till att bli Sveriges största Youtuber. Samtidigt så inser jag att jag nästan har gjort samma resa (fast jag i mindre version) Precis som mig har Joakim en NPF-diagnos, Aspergers syndrom och ADHD. Ingen av oss hade nog suttit här i dag om vi inte haft den där drivkraften som diagnoserna för med sig.

Jag och Jocke var faktiskt på samma fest för nästan exakt ett år sedan. Vi var båda på Social media galan, min rygg syns för övrigt i deras program som sändes på TV 3 haha.

Joakim Ludells bok Monster

« Föregående 1 2 3 4 5 Nästa »