Kategori: Vardag

Orimligt

I dag började jag dagen med att gå upp 07 för att lämna bilen på verkstad. Det känns orimligt att få upp så tidigt men det känns ännu orimligare att betala 3500 kronor i självrisk för att någon backat på ens bil och smitit. Fick en snygg hyrbil och åkte mot gymmet för att cykla en kvart innan det var dags att besöka frisören.

Star är lite orolig

Vi gick lite crazy hos frisören i dag, kan man väl säga haha. 🤣😆 Eftersom jag ser ut som Cruella de Vil så är Star lite orolig nu och rädd för att jag ska göra päls av honom nu. Men jag har lovat honom att jag bara kör fuskpäls. 🐱🐆😆

Inte min grej

Att vara som alla andra har ju aldrig riktigt varit min grej. Framförallt inte när det kommer till frisyrer. Om jag ändå inte blev ”som jag skulle” så kan man ju sticka ut ordentligt 😉

Jag kan gå!

En månad efter skadan.
En och en halv veckas rehab och vi säger hejdå kryckorna! Jag kan gå igen, iallafall kortare sträckor. Knät känns bättre men har fortfarande pissont när jag vrider det och går i trappor.

Ökar långsamt

Vi ökar så nu får jag cykla 15 min varannan dag. Ta korta promenader runt kvarteret och börja köra ben lite försiktigt. Jag får ofta höra att det måste vara en superkraft att ha ett sådant driv som jag har. Det är det i många situationer men inte när man ska köra rehab. Min styrka blir min svaghet och jag måste hela tiden bromsa mig själv för att driva på för snabbt framåt.

Går snabbare i början

Sjukgymnasten förvarnade mig att det kan gå fort framåt i början men sen stanna upp lite. Jag måste låta kroppen läka i sin egen takt, även om det är svårt. Det är skönt att det går framåt. Jag saknar mina promenader och bara grejen att kunna gå roll mataffären själv. Min överkropp är också glad för att slippa kryckorna. 😆

5 år och 6 månader utan självskadebeteende

Vi har klarat ännu en milstolpe 5 år och 6 månader utan självskadebeteende. Dagen firades med min bästa vän. Zandra var på besök under en vecka och det var första gången vi såga på två och ett halvt år. Äkta vänner är dom som vet att de alltid finns där även om man inte träffas regelbundet.

Spadag

Vi firade dagen till ära med att åka till relaxen på badhuset. Jag kan verkligen rekommendera det. Man får skämma bort sig själv en stund men det kostar inte en förmögenhet. Jag tror att de är många som ens vet om att den finns. Förutom spa blev de middag på Pinchos, massa snack och filmmys. En perfekt vecka med sin bästa vän. Star blev förövrigt kär.😆🐱❤

Fyra år med tatuering

Jag firade också fyra år med tatuering. Det är helt galet hur fort tiden har gått. De känns verkligen inte som det är fyra år sedan jag och Carolina satte oss i bilen och åkte mot Arvika. I fyra år har den varit en självklar del av min kropp. En påminnelse om att mitt självskadebeteende är slut.

Panik

Panik. Det är det jag känner när jag ser ett 054-nummer på displayen. Karlstad kommun har gjort det igen… De ringde och gav ett dåligt besked. När jag bryter ihop i telefonen så säger hon att hon ska kolla en grej och återkomma. 20 min senare ringer hon och tycker ”Glöm vad jag sa! Vi fixar det här.” Jätteskönt att det gick att lösa men hur ska jag glömma det? Det är som att säga åt mig att radera min autism och det är helt omöjligt.

Kan inte sluta älta

Om hon kunde ändra sig nu så kan hon ju ändra sig igen. Jag får panik varje gång det står ett 054-nummer på displayen. Jag vet att de rör mina LSS-insatser.
Det är aldrig ett positivt besked de kommer med. Jag kommer tänka på det varenda minut kommande veckor. För det är del av min diagnos. Att älta saker. Hur mycket jag än vill så kan jag inte sluta tänka på det.

Jag kan inte gå hem

Hon avslutade ärendet och går hem. Troligen nöjd över att hon ändå kunde ge mig ett bra besked trots allt. Men jag lämnas ensam kvar med ångesten som äter upp mig inifrån. Tankar på att jag vill jag skada mig själv. Jag kan inte lämna de och ”gå hem”.

En vecka

I dag är det en vecka med skadat knä. Många undrar hur det går och det går inte bra. Har lika ont som jag hade när jag satt på akuten för en vecka sedan. Väntar på att träffa sjukgymnasten på måndag. Känner jag min kropp rätt. Vilket jag oftast gör, så kommer de här ta tid. Har inte tagit morfin på två dagar fast jag entligen skulle behöva det för smärtans skull. Vill inte bli beroende. Vill inte trigga i gång hypomanier. Vill inte må piss fysiskt. Måste kunna köra bil eftersom jag inte kan gå.

Ont överallt

Behöver gå på kryckor men har reumatism och har nu ont i armbågen, axeln och nacken efter bara en vecka. Vill dra täcket över huvud och komma tillbaka om några månader. Men det går inte så det är bara att kämpa på. Försöker köra på som vanligt som det bara går. Får inte fastna i sängen. Åker till gymmet och parkerar så nära det går. Tränar hemma. Flyttar mig från sängen till soffan. Jobbar per telefon. Försöker bryta det negativa mönstret.

Bröt ihop

Därför bröt jag ihop när de ringde i går och sa att de ställer in min kontaktperson i minst tre veckor framåt.
(Hon måste jobba med annat pga personalbrist pga pandemin.) För det är en av få saker jag ser fram emot just nu. Att få konma ut och tänka på annat ett tag. När jag behöver stödet som mest, då tas det bort. Vilket de senare insåg och ändrade sig. Men då får jag istället ångest över att jag tar insatsen från någon annan som behöver den mer. Jag kan ju faktiskt hoppa runt på ett ben. Saker som annars är så självklara är helt plötsligt ett stort projekt. Som allt hämna medicin eller handla. Det är det som är det jobbigast att inte klara av saker själv.