Psykisk ohälsa – Sida 7 – Aspiepower Media

3 år och 10 månader

3 år och 10 månader utan självskadebeteende

Tiden bara susar förbi. Det känns som det nyss var januari och vi var i Vietnam men nu är det snart maj. Men dom säger ju att tiden går fort när man har roligt. I dag firar jag 3 år och 10 månader utan självskadebeteende. Nästa år firar vi fem år. Fem år är en tredjedel av tiden som jag skadade mig själv. Det som var en självklarhet under så många år. Hur sjukt är inte det? Jag har sagt det förut men jag har en plan att fira det här på något sätt med er. Hur får jag återkomma med längre fram men jag har tanke på att ha en stor gratis föreläsning och bjuda in andra föreläsare. En plan jag ska jobba på under året.

En självklarhet

Som ni läser så känns det som en självklarhet att jag kommer klara fem år. För mig finns det inget annat. Har jag gett mig in på något så ger jag alltid 200%. Jag har slösat bort 15 år av mitt liv på något som aldrig har hjälpt. Hur onödigt är inte det? Det gör ont i hjärtat när jag tänker på alla unga tjejer som sitter där ute och skadar sig själv. Dom som precis jag trodde tror att det är enda lösningen. Jag önskar att vården var bättre och alla kunde få hjälp tidigare. Sitter du är ute känner igen dig i de här? Om jag kan- så kan du!

3 år och 8 månader utan självskadebeteende

Som ett missbruk

Jag skulle vilja påstå att har man avslutat ett självskadebeteende efter 15 år så är det nog som att ha avslutat ett missbruk. Jag har aldrig haft ett missbruk så jag kan säga att det är så men jag tror att det är det. Att man varje dag jobbar mot impulsen. Man vet att det är dåligt och inte ens funkar men ibland saknar man den där kicken.

Skulle skämmas

Jag kan med handen på hjärtat säga att det senaste halvåret inte har varit enkelt. Jag har vid flera tillfällen suttit med ett rakblad i handen och känt att nu ger jag upp. Men något har fått mig att inte göra det. I mitt fall tror jag att det är tre saker. 1. Jag har lovat Ludde och när Joanna lovat något så håller hon det.
2. Jag vet innerst inne att det inte hjälper. De har aldrig gjort och det kommer aldrig göra.
3. Ni! Jag skulle skämmas så inihelvete om jag måste berätta för att jag har misslyckas.

3 år och 8 månader utan självskadebeteende

Men jag behöver inte skämmas för jag har inte misslyckats. För i dag firar vi 3 år och 8 månader utan självskadebeteende. Det känns så sjukt att vi nu är närmare fem år än ett år. Fem år är en femtedel av åren som jag skadade mig själv. Det känns som jag skadat mig själv hela mitt liv men nu har jag snart varit utan det en femtedel av den tiden.

Glömt hur det var

Det är många gånger under årens lopp som jag tänkte tanken att jag ville sluta men det var för läskigt. Det hade varit en stor del av mitt liv så jag hade glömt bort hur det var att leva utan självskadebeteende. Jag visste knappt om något annat än att må dåligt. I dag har jag nästan glömt bort hur det känns att skada sig själv för nu har det blivit min vardag. Med dom orden vill jag bara säga – Kan jag så kan du!

1 år med Litium

Tiden går fort när man har roligt. Jag vet inte riktigt om det här året har varit roligt men. Jag firar iallafall 1 år med Litium. I dag är det ett år och två dagar sedan allt kraschade samman. Mitt förhållande hade tagit slut efter sju år och livet vändes upp och ner. Vid liknande perioder så har jag försökt ta mitt liv men den här gången hade jag kommit så långt så insåg att det fanns bättre alternativ. Jag tog med mig pappa och satte mig på psykakuten. Vi fick hota för att jag skulle få hjälp men tillslut bestämde dom sig för att lägga in mig för första gången på tolv år. De blev bara en natt men jag behövde den natten.

Måste testa något nytt

Dagen efter fick jag träffa en läkare och det var jag själv som bad dom om att sätta in Litium. Efter fem år med Seroquel som vi bara höjde och höjde så kände jag att det behövdes något nytt. I dag är jag glad för det beslutet. Litium kan vara det bästa vi gjort. Även om de här året gått lite upp och ner och vi har ändrat medicinen så känns det ändå så rätt. Jag tror också att jag behövt de här året för att känna efter vem jag är utan en partner. För att hitta mig själv.

Börjar gå framåt

Som jag skrev tidigare under veckan så börjar de kännas bättre och bättre för varje dag nu. Fast jag sitter i karantän. Jag tror som sagt att det är Levaxinet som börjat värka. Så dumt egentligen att en medicin som ska göra att man mår bra psykisk har biverkningar så man mår dåligt psykisk. Jag är dock väldigt glad över att läkaren lyssnade på mig och Carolina och satte in Levaxin fast jag ligger på värdet precis under vart gränsen går. Vi måste också fira att jag klarat ett år utan slutenvård. De är ändå bra jobbat trots de här årets berg och dalbana. Nu siktar vi framåt och hoppas att jag snart mår ännu bättre.

Andra inlägg om Litium:

Insättning: https://www.joannahalvardsson.se/2019/03/19/valkommen-till-mitt-liv-litium/

Dag 3: https://www.joannahalvardsson.se/2019/03/20/dag-3-med-litium/

Dag 8: https://www.joannahalvardsson.se/2019/03/26/dag-8-med-litium/

Två månader: https://www.joannahalvardsson.se/2019/05/18/tva-manader-med-litium/

Fyra månader: https://www.joannahalvardsson.se/2019/07/23/fyra-manader-med-litium/

Litium är slut hos leverantören: https://www.joannahalvardsson.se/2019/07/05/litium-ar-slut-hos-leverantoren/

Vi höjer dosen:https://www.joannahalvardsson.se/2019/10/17/hej-depression/

Gå upp i vikt av Litium: https://www.joannahalvardsson.se/2019/10/30/ga-upp-i-vikt-av-litium/

Dom slänger inte ut mig

Dag två som isolerad

Vi är inne på dag två som isolerad. Än så länge rullar det på. Varvar Netflix med att bada badkar och mysa med Bebbs. Baby gillar att vara i karantän för då kan man mys hela dagarna och äta glass i stora lass. Sen pratar jag i telefon typ hela tiden. För alla ringer och ställer in allt. Sjukgymnastiken, tandläkaren, banken, Hjärnkoll, Psyk. Ja de mesta. Men de är väl de bästa med de här, att ingen får komma så jag missar inget.

Dom slänger inte ut mig

Sköterskan på psyk ringde och ställde in vår sista träff nästa vecka. Hon ska gå i pension så dom har tyckt att jag inte behöver något samtalskontakt mer. Samtidigt som jag är en svacka och mått sämre och sämre senaste halvåret. För bara en månad skrev läkaren ”Det finns en risk att hon försöker ta sitt liv”, i journalen. Ändå tycker de att de är bra läge att jag sköta mig själv. I dag kom dock bra besked. Dom slänger inte ut mig. Jag har fått en kurator som jag kommer få gå till.

Känns skönt

Det känns jävligt skönt! Hon skulle rådfråga min gamla psykolog som jag hade för ca 3 år sedan. Jag tror att psykolog A ligger bakom de här. För under de två år jag gick hos honom så lärde han känna mig på djupet. Jag tror att han är den enda på psyk som verkligen förstår hur jag fungerar. Dock skulle jag börjat med gruppterapi om några veckor men den är inställd pga rådande omständigheter. De hoppas på att kunna köra den senare.

Mår bättre

Jag har dock börjar må bättre och bättre. Har inte alls lika mycket ångest längre. Har är ätit Levaxin i över en månad nu så det kan vara den som börja värka. Han sa att de brukade ta en till två månader. Oavsett orsak så känns det skönt att slippa gå runt med ångest 90% av tiden. Jag hoppas att det håller sig. Nu ska jag åter gå till Netflix och äta glass.

Jag orkar inte

Jag ber om ursäkt för att det är dålig uppdatering här men jag orkar inte. Jag har noll inspiration just nu och noll lust för att blogga. Förövrigt händer det knappt något spännande i mitt liv. I dag har jag fått ett utbrott på psyk. Varit på sjukgymnastik och gått en promenad på 5 km.

Oense om framtiden

Jag och psykiatrin är oense om min framtid där. Min samtalskontakt går i pension i april och vi har bara två träffar kvar. Dom tycker att jag är frisk nu. Lite oklart hur man kan bli frisk när man har en kronisk sjukdom…. Men de tycker iallafall att all kontakt förutom läkarkontakten ska avslutas. Jag ska dock få gruppterapi med start i april och nio veckor framåt. Men efter det ska jag flyga fritt som en fågel. De har dock glömt att jag är en fågel med en skadad vinge just nu.

Mår inte så bra

Jag mår som jag tidigare skrivit inte så bra just nu. Jag fick träffa en läkare akut förra veckan men ändå tycker dom att det är läge att avsluta kontakten. Jag berättar att jag är livrädd och att jag vet att de inte kommer funka. Jag påminner dom om vad som hänt tidigare när de tyckt att jag ska klara mig själv. Men ingen lyssnar. Fick tillslut min samtalskontakt att lova att hon skulle diskutera saken med min gamla psykolog. Jag hoppas att de hittar en lösning annars får jag skicka pappa efter dom. Dom har en förmåga att lyssna när han säger vad han tycker och tänker. Jag lider dock med alla som inte har en pappa att skicka efter dom. Nu blir de mys med bästa B och ladda på batterierna till nästa kamp.

« Föregående 1 … 5 6 7 8 9 … 78 Nästa »