Browsing Category

Gästbloggare

Gästbloggare Psykisk ohälsa

Gästbloggare: Marie förlorade båda sina föräldrar i självmord

Suicidepreventiva dagen

I dag den 10 september är det Internationella suicidepreventiva dagen. Syftet med dagen är att öka kunskapen om suicide och minska antalet självmord. Därför återpublicerar jag detta inlägg som Marie skrev på min blogg för ett år sedan. För frågan är lika viktig i dag. I kväll klockan 19-20 håller Suicide Zero en ljusmanifestation på Stora torget i Karlstad. Alla är välkomna!


självmord

Fotograf Øyvind Lund

Förlorade båda föräldrarna i självmord

Juli 1993. Samtalet till jobbet på McDonalds i Stockholm som kom att förändra mitt liv. Min mamma Kerstin hade försökt ta sitt liv. Min mamma. Sjuksköterskan, skolssköterskan, distriktssköterskan, medicinsk ansvarig sjuksköterskan, enhetschefen. Hon överlevde och jag fick svar på alla mina frågor. Livet gick vidare. Oktober 1997. Min mamma tar sitt liv. Hon orkade inte mer, handlingskraften kom före livskraften. Tunga år följde för min pappa. Försäljaren, fixaren, travfantasten, jägaren. 2006 orkade han inte heller mer. Bipolär och tjocktarmscancer. Två generösa och kärleksfulla människor lämnade världen alldeles för tidigt.

Min skyldighet att sprida kunskap

Jag har alltid varit öppen med mina föräldrars sjukdom och död. Om jag vetat det jag vet idag hade jag troligen kunnat förhindra mina föräldrars död. Men jag känner ingen skuld. Det är viktigt. Jag känner däremot att det är min förbannade skyldighet att sprida kunskap.

När jag föreläser börjar jag alltid med:
Jag föreläser av tre anledningar, 1- kunskap räddar liv, 2- jag vägrar skämmas för mina föräldrars sjukdom och död, 3- jag är inget offer- man kan leva ett gott liv trots min historia.

Nu kan jag göra något bra av min erfarenhet

2014 kom jag i kontakt med Suicide Zero och då kände jag- Äntligen! Nu kan jag försöka göra något bra av min erfarenhet. Genom mitt engagemang i Suicide Zero känns mina föräldrars död lite mindre meningslös.

Psykologiskt olycksfall ett bättre ord för självmord

Självmord, suicid och psykologiska olycksfall. Tre ord för samma definitiva lösning på ett tillfälligt problem. Personligen tycker jag psykologiska olycksfall är det bästa ordet. Det är ett olycksfall- det är inget val att inte orka leva. Man väljer inte sin sjukdom. Vi behöver förändra synen på psykisk ohälsa. Vi behöver ta bort skam och skuld. Vi behöver visa varandra mer omsorg och medmänsklighet. Det är inte bara en fråga för vården. Det är en fråga för alla. Vi kan alla göra skillnad. Vi kan alla räcka ut en hand, lyssna, inge hopp, hjälpa vidare.

Nollvision

Nollvision självmord. Nollvision trafikdöd. Två nollvisioner med olika resultat. Den ena fick både resurser och en ansvarig myndighet, den andra fick det inte. Resultatet är slående- nu är det dags att göra om och göra rätt. Det har börjat med att Folkhälsomyndigheten numer har ansvaret och att det avsätts mer medel men det är en lång väg kvar. Vi kan lära mycket av hur man arbetat med Nollvision trafikdöd men det behövs resurser.

Våga fråga. Våga lyssna. Våga vara medmänniska.
suicidezero.se kan du lära dig mer om hur vi alla kan vara med och bidra till att rädda liv.

Marie Niljung, volontär Suicide Zero

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se

Gästbloggare Psykisk ohälsa Vardag

Gästbloggare: Ryck upp dig!

Ryck upp dig

Ryck upp dig!

Försök tänka positivt! Du kan välja att vara glad. Du behöver inte piller, ta en promenad istället. Skaffa dig en normal dygnsrytm så kommer allt bli bra. Jag har hört allt flera gånger om, av flera olika människor, i flera olika situationer, av en och samma anledning; jag lever med psykisk ohälsa. Jag har flera diagnoser. När jag var 30 år fick jag ADHD diagnos. I samma veva fick jag även depression och kronisk ångest som diagnoser i min journal.

Ångest

Första gången jag kände något som jag idag skulle kalla för ångest, var när jag var 6 år gammal. Som vuxen har jag många gånger fått höra att döden är för abstrakt för ett barn att förstå. Men ångesten jag kände, när jag var 6 år gammal, berodde på att min farfar dog. Han var en människa som jag älskade något otroligt mycket, och som älskade mig minst lika mycket tillbaka. Jag förstod att han inte fanns mer, att jag aldrig skulle få prata med honom igen, sova bredvid honom eller påminna honom om snus prillan han lagt på bordet när han tittade på TV. För mig var det en otroligt jobbig känsla men det var inte sorg, det var inte saknad. För mig var det ångest. Jag har känt, mer eller mindre, ångest dagligen sedan jag var 6 år. Det är främst irrationell ångest, meningslös ångest. För mig är det inte en oro inför händelser eller en dålig känsla efter något jobbigt. Det är en jobbig känsla som ständigt finns där, som jag inte riktigt kan förklara eller sätta fingret på. Jag vet bara att det känns jobbigt, hela tiden.

Depression

En vårdag när jag var 9 år genade jag över en gräsmatta, på väg hem från skolan, dan innan skolavslutningen inför sommarlovet. Mitt på gräsmattan, i skuggan av en björk, stannade jag och fick insikten om att jag inte mådde så bra. Jag var inte fysiskt sjuk och jag var inte ledsen. Jag var ingenting, jag kände mig tom. Allting tycktes meningslöst. Då hade jag inget ord för det, men idag skulle jag kalla det depression. Jag har haft flera depressioner, sedan den där vårdagen, och de ger mig alltid en känsla av tomhet, avsaknaden av känslor och vilja. Jag får svårt att motivera mig till att gå upp ur sängen, äta, göra något över huvud taget. Samtidigt som jag inte riktigt upplever varken glädje eller sorg. För mig finns det dock en känsla som aldrig riktigt släpper taget, det är känslan av hur värdelös jag är.

ADHD

När jag fick min ADHD diagnos var det ingen överraskning. Jag har så länge jag kan minnas haft svårt med koncentrationen, att skapa ordning och struktur. Som barn var jag väldigt arg och kunde även bli våldsam mot andra i familjen. Sedan tonåren har jag haft sömnproblem, något som förvisso är vanligt för tonåringar. Mina sömnproblem försvann dock inte med tiden utan fanns kvar. De har varit lindriga, men de har ändå funnits där. Diagnosen blev ett sätt att förstå mig själv och mitt stundvis ”onormala” beteende. Att jag har ADHD är aldrig en ursäkt för något, men det är en förklaring till en hel del.

Välmenande ord

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag skall rycka upp mig, skärpa mig, tänka positivt. Som om det skulle vara en enkel sak, som om jag har valt att leva med ångest, depression och ADHD. Jag vet att det sägs med välvilja, men det stjälper mer än vad det hjälper. Det startar tankar kring varför jag drabbades. Varför måste jag leva med det här? Är jag svagare än andra? Är jag sämre än andra? Att peppa och uppmuntra en person med ångest och/eller depressioner är inte alltid rätt väg, för det kan väldigt lätt bli väldigt fel. För mig känns det bättre att få höra att en finns där för mig, att jag kan be om hjälp om det behövs, att sitta bredvid utan att säga ett ord.

/Annica
Här hittar du Annicas blogg

 

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se

 

Gästbloggare Psykisk ohälsa

Gästblogg: I dag kan jag hantera impulserna

impulserna

En sexbarnsmamma med många bollar i luften

Jag heter Madelein, jag är ensamstående mamma till sex barn mellan 6 och 21 år. Har arbetat sista 10 åren ideellt med frågor som rör gruppen NPF. Har egen erfarenhet samt flertalet av mina barn är diagnostiserade. Arbetar med bland annat ett projekt idag som handlar om risker och möjligheter på nätet för unga med NPF. På min fritid försöker jag träna eller åka på äventyr.


Idag handlar impulserna inte om destruktivitet

Många gånger så hoppar jag på saker som låter fantastiskt häftigt. Och så kommer jag på någon dag efter, shit vad har jag gett mig in i. Jag hatar dock att inte fullfölja så då är det bara att bita i det sura äpplet och göra det jag skall. Jag är fortfarande impulsiv och saknar till viss del konsekvenstänk. Men idag handlar impulserna inte om destruktivitet, det mesta är konstruktiv. Jag tror att det är den stora skillnaden.

Följde varenda impuls

När jag var yngre följde jag varenda impuls. Det har lett mig in på många omvägar i livet kan man säga. (Läs min självbiografi). Jag vågar påstå att den stora förändringen skedde när jag väntade mitt första barn. Sedan dess har jag jobbat med mig själv på olika mindre destruktiva sätt för att komma vidare i livet. Vissa steg har tagit flera år, andra har ramlat på plats på nolltid. Var sak har fått ta sin tid. En del av ”uppvaknandet” var föräldraskapet, en annan del att få dela med mig av min historia. Jag har föreläst i många år för olika myndigheter, privatpersoner, skolor och annat. Jag har delat en ganska hemsk men viktig historia om att ta sig tillbaka trots att man har oddsen emot sig. Det finns fler naturligtvis men dessa var startskotten.

I dag är jag den jag vill vara

Idag är jag precis den person jag vill vara, jag rensar bort energitjuvar. Jag har förmågan att begränsa mig i det jag tar på mig. Jag har hittat sätt som reglerar mitt ”no filter” på ett sätt som gör att jag inte ställer till det för mig. Jag ältar inte. Jag gör saker som får mig att må bra och jag umgås bara med människor som tycker om att umgås med mig. Livsnödvändigt för en person som mig som har horder av fysisk energi men lågt mentalt energiförråd. Det är mitt sätt att ”droga”. För att inte falla tillbaka i destruktiva beteenden så måste jag utmana mig själv med konstruktiva adrenalinhöjande ersättningar. Brasiliansk jiujitsu är en sådan, ensamresande en annan. Finns mängder av fler, en del för privata att prata om andra kanske inte är ögonbrynshöjande för er men stora för mig.

/Madelein

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se
Gästbloggare Psykisk ohälsa

Gästbloggare: Musiken som räddare i nöden

Foto: Daniel Ström

4 miljoner streams på Sportify

Jag heter Alexander Forselius och jag är 26 år och bor i Lidköping. Mina största intressen är data, musik och att bada. Jag är aktuell med boken “Jag Upphäver Gravitationen” och har över 4 miljoner streams på Spotify som “Dr. Sounds”. Men resan dit har inte varit helt smärtfri. 

Livet lekte

Det var har varit några tuffa år i mitt liv. Livet lekte sommaren 2014 med både bad och jobb. Mindre än sex månader senare hade allt gått under. Jag hade hittat jobbet via min musik och vi arbetade med lösningar inom musikbranschen vilket jag älskade. Det var sådana goda energier då. Men mot hösten började grus komma in i maskineriet. Kunderna sköt våra projekt på framtiden och vi hamnade i ovisshet. Samtidigt ringde pappa en dag och tyckte att jag behövde bättre belysning i mitt kök och att jag borde ta tag i mina fötter och dessa fula naglar. Jag hade ingen tid för det,  jag led ändå inte av det. Jag tyckte det var viktigare att prioritera den kämpiga situationen på jobbet så jag kunde behålla det, eftersom jag bor själv nu och har räkningar att betala.

En potentiell kund

I slutet av November bokade jag en tid med en potentiell kund i trakterna som skulle kunna ge oss nya uppdrag. Motgångarna ledde till att jag hade fått en stark craving och åt en stor chokladkaka på torsdagkvällen. Detta gjorde mig extremt gasig i magen och kunde inte sova på natten, och missade att avboka tiden och han blev sur på mig. Samtidigt hade jag bokat en tid för att vaxa av mina öron.


Såg hoppfullt ut

Tisdagen den 2 december 2014 går jag på kundmötet och det ser hoppfullt ut. Nu kanske vi får in kunder till firman som jag kunde arbeta tillsammans. Vi pratade om de olika lösningarna jag gjort, appar m.m. och att det kanske kunde finnas öppningar efter nyår. På nästföljande dag tänkte jag åka till Badhust för att få energi när jag kom på att jag skulle till Vårdcentralen för att vaxa av mina öron. När jag hade vaxat klart kom en annan sköterska och sa att jag hade en tid för fötterna som jag hade glömt bort. Jag satte mig där och berättade om mitt fantastiska liv som dataprogrammerare, i musikbranschen och badhuset. Då sade läkaren att jag absolut inte skulle gå dit eftersom det såg så illa ut med svampen på fötterna.

Som en atombomb exploderade

Jag frågade då om det skulle hjälp om jag aktivt försöker behandla den och göra det mindre smittsamt och hon sa att hon hoppades på det. Det var som en atombomb hade exploderat. Ett svampmoln exploderade. Jag var i chock. Jag som älskade att bada och simma, och nu fick jag inte längre gå dit. Och dessutom var svampen svår att få bort. Jag satt och studerade svampar på nätet och läste om det  på nätterna, om det smittar eller inte, om kloret dödar den eller inte. “Tryckvågen” från “explosionen” slog sönder mitt jobb också. Eftersom det kom onda energier, och vi inte in några kundprojekt. Som om det inte räckte så blev min arbetsgivare sjuk. Det är lite som med kollisionen med Mir, mina “solpaneler” hamnade i skugga och mörka energier tog vid. Datorn pajade…


Musiken var räddaren i nöden

Jag började ana att jag var på väg att förlora jobbet. Dessutom hade jag förlorat den träning jag älskar. Räddaren i nöden blev min musik. För den “tog över” den energi som hade gått till spillo med nya framgångar. Jag fick min låt Aquasphere spelad i Musikguiden i P3. Mot sommaren fick jag ett nytt jobb på ett annat bolag som sysslar med konsultuppdrag. Men då hade jag ännu inte hunnit ställa om mig i den nya situationen och jag hade svårt att anpassa mig till teamet. Även om jag visserligen jobbade hemifrån, kände jag mig rädd då det var en provanställning. Jag hade svårt att koncentrera mig på grund av allt som hade hänt runtomkring.


Satsade på musiken

Jag satsade på musiken som en sidoväg, ett sätt att hitta ett alternativ i fall jag skulle förlora det jobbet med. Jag köpte marknadsföring av spellistor på en Facebooksida av ett meditationsföretag. Då kom jag på, borde man inte kunna framkalla den här känslan som jag hade i vattnet på Badhuset via meditation? Där kommer en lösning på den jobbiga svampkrisen.
Det alternativet var att lyckas inom musiken genom att få med den på spellistor. 


Blev uppsagd

I november 2015 blir jag uppsagd och på min sista dag på det andra jobbet händer det jag drömt om – Spotify lägger med min låt Solar Eclipse på listan! Det fortsatte så och musiken gick framåt, jag fick fler låtar på listorna och pengarna började strömma in. Så mycket att jag började bli orolig för vad som skulle hända med de andra stödsystem jag ligger på såsom A-kassa och Försäkringskassan.


Svårt att få jobb

På jobbsidan var det desto sämre. Jag och min SIUS-konsulent hoppades på att jag kunna starta om anställningen hos IT-konsultbolaget men de sköt upp starten hela tiden. Samtidigt så hör andra arbetsgivare av sig om nya möjligheter. Jag tackar nej till dem eftersom jag och Arbetsförmedlingen var inställd på att starta på nytt. Men till slut drar dem sig ur och jag står på bar backe. Däremot hör andra arbetsgivare av sig och vill anställa mig, men bara på frilans. Men det får jag inte göra för då går jag miste om A-kassan. Jag visste  att det är väldigt osäkra kort så jag skulle nog förlora på det. Jag tackar nej, och fortsätter rundan med Arbetsförmedlingen och hamnar på – Arbetsmarknadsenheten. Jag skulle kunna söka bidrag för start av näringsverksamhet, men då man måste betala tillbaka stödet om företaget läggs ned inom tre år så vågade jag inte.

Lernia kom till undsättning


Jag var på väg att hamna på dagscenter och plocka kartonger bland arbetshandikappade för slavlöner och lägga ned min framgångsrika verksamhet jag brinner för bara för jag inte kunde tacka jag till min bransch på grund av de stelbenta reglerna som tvingar mig att fortsätta gå arbetslös och hamna i arbetsmarknadsträsket men då kom räddningen – Lernia! Då kunde jag sluta stämpla och istället leva på CSN som inte är lika hårda när det gäller företagande som A-kassan och Arbetsförmedlingen”Tack och lov kommer Lernia till undsättningen där jag blir antagen till en tvååring YH-utbildning som jag hoppar på och gör att jag sliter mig fri från dagstämplingens klor. 
Samtidigt har jag börjat generera större pengar och fler låtar hamnar på listorna. Jag går nu ned från 50% aktivitetsersättning till 25% aktiv sådan och har 25% vilande. Och genom att jag får tillbaka den kosmiska energi via meditationen när badet inte fungerar så flödar den positiva harmonin och framgångarna kommer efter varandra. Ungefär som att soljuset träffar solpanelerna igen och mörkret blir till ljus och harmonin tar vid. Nya möjligheter, framgångar med betyg i skolan och mycket mer.

Eget företag

Det blir höst och vår, och musiken fortsätter gå bra. Skatteverket momsregistrerar mig i Januari 2017 och fem månader senare, när jag blir strandad i Skara efter en kontroll av min nagelsvamp får jag F-skattsedeln i handeln. Jag har blivit skivbolagsdirektör! En ny Bert Karlsson Jr. Fast jag ska inte syssla med flyktingboende eller Schlager. Samtidigt hade jag kommit in på en musikutbildning på Linnéuniversitet. Däremot kommer jag på att då jag redan nu tagit steget ut i företagandets värld. Så jag väljer att lägga till programmering som näringsgren. Och första kunden blir en av de kunder jag hade på företaget 2014.

Nystart

Det känns som en nystart, en fortsättning på det som havererade. Det var musiken som gav mig första jobbet, gav mig ny väg till energi efter svampkrisen och till sist ledde mig till min arbetsmarknad.

/Alexander

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se

Gästbloggare Psykisk ohälsa

Gästbloggare: Varför fick jag inte mer hjälp?

Varför fick jag inte mer hjälp?

Ida saknar arbetsförmåga

-Ja du kan läsa igenom det själv först så pratar vi om det sen. sa arbetsterapeuten när hon gav mig ett papper.Och jag börjar läsa. Fina ord om mitt minne, min koncentrationsförmåga, min motorik och ork. Sen ser jag den sista meningen: Jag anser att Ida helt saknar arbetsförmåga.

Skulle få hjälp att hitta ett arbete

Saknar arbetsförmåga? Nej det kan inte stämma. Det var inte alls det den här utredningen skulle visa. Den skulle visa att jag hade ungefär 50 procents arbetsförmåga och jag skulle få hjälp att hitta ett arbete som var anpassat till mig. Kanske en utbildning då vården var för tung för mig. Inte att jag 29 år gammal inte skulle kunna arbeta mer. Jag hade ju minst 35 år kvar i arbetslivet. Jag hade knappt börjat. Att demensvården inte fungerade hade jag förstått tidigare och nästan sörjt klart. Även om jag älskade min arbete så fanns det annat. Andra sätt att jobba med människor och kunna göra skillnad.

Tårarna rinner längst mina kinder

Arbetsterapeuten berättar om hur hon kommit fram till detta men jag hör knappt vad hon säger. Tårarna rinner ner för mina kinder och min blick stirrar på den sista meningen. Jag kan inte sluta läsa den och jag kan inte sluta gråta. Hon lägger en hand på min och säger att hon förstår att det känns jobbigt. Sen öppnar hon dörren och släpper in en representant från försäkringskassan och en representant från arbetsförmedlingen. Dom tar i hand och sätter sig ner vid det runda bordet i det lilla rum vi sitter i. Jag har ingen aning om vad dom heter eller vem som är från vilken instans. Jag som aldrig gråter inför andra kan inte hindra  tårarna från att rinna ner för mina kinder.

Fanns inga andra alternativ

Arbetsterapeuten berättar för dom andra vad utredningen gett och dom diskuterar en stund. Jag sitter med böjt huvud och stirrar på pappret som fortfarande ligger framför mig. Någon av dom frågar mig hur jag känner. Jag vet inte om jag svarar. Jag kan bara tänka att det inte skulle vara så här. Jag ska inte bli sjukpensionär innan jag ens fyller 30. Jag säger tillslut att jag inte vill bli sjukpensionär och frågar vilka alternativ det finns. Tydligen inga alls.

Pest eller kolera

Personen från försäkringskassan säger att jag själv väljer om jag vill ansöka om att bli sjukpensionär eller inte. Och om jag inte ansöker om det får jag skriva in mig på arbetsförmedlingen. Kvinnan från arbetsförmedlingen säger att då det finns dokumenterat att jag inte kan arbeta kan jag inte skriva in mig hos dom. Så mina alternativ är att ansöka om sjukpension eller söka socialbidrag. Pest eller kolera.

Förnedrande att behöva redovisa varje krona

Socialbidrag har jag haft förut. Att behöva redovisa varje krona man använt är otroligt förnedrande. Att varje månad få stå med mössan i handen och be om lite pengar för att kunna betala hyran och köpa lite mat. Det är inte ett alternativ. Då måste det vara bättre att bli sjukpensionär. Då bestämmer jag åtminstone själv över min ekonomi.

Vad skulle jag säga?

Men vad gör man för nytta i samhället när man inte arbetar? När man lever på andras skattepengar? Den första frågan man får från nya människor är vad man arbetar med. Vad ska jag svara nu? Jag är sjukpensionär. Då kommer nästa fråga. Varför? Vad ska jag svara på det? Att jag är psykisk sjuk? Att min ångest styr mitt liv? Att jag inte klarar av att hantera mina känslor? Att min kropp ständigt värker efter att jag som ensamstående mamma i perioder haft tre jobb samtidigt som jag pluggat 100% och haft anorexi? Att jag varit så jävla duktig hela mitt liv att varken kropp eller själ orkar mera?

Varför fick jag inte mer hjälp?

Snart fyller jag 33 år. Jag är fortfarande sjukpensionär. Jag har inte accepterat det än. Jag funderar fortfarande på varför jag inte fick mer hjälp. Varför det var så enkelt att bara säga att: du kan inte, det går inte. Jag tror inte på det. Jag tror fortfarande på att jag kan arbeta. Men med hjälp. Men vem ska hjälpa mig när dom som borde göra det säger att det inte finns någonting att göra?

/Ida

…………………………………………………………………………………………

Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?

Maila den då till info@joannhalvardsson.se