Browsing Category

Gästbloggare

Gästbloggare Psykisk ohälsa

Marie förlorade båda sina föräldrar i självmord

Suicidepreventiva dagen

I dag den 10 september är det Internationella suicidepreventiva dagen. Syftet med dagen är att öka kunskapen om suicide och minska antalet självmord. Därför återpublicerar jag detta inlägg som Marie skrev på min blogg för två sedan, för frågan är lika viktig i dag. Visst ni att i Sverige är det 30 personer i veckan som avslutar sitt liv? Det är sjuka siffror och det måste vi ändra på!
I kväll klockan 19-20 håller Suicide Zero en ljusmanifestation på Soltorget i Karlstad. Alla är välkomna!


självmord

Fotograf Øyvind Lund

Förlorade båda föräldrarna i självmord

Juli 1993. Samtalet till jobbet på McDonalds i Stockholm som kom att förändra mitt liv. Min mamma Kerstin hade försökt ta sitt liv. Min mamma. Sjuksköterskan, skolssköterskan, distriktssköterskan, medicinsk ansvarig sjuksköterskan, enhetschefen. Hon överlevde och jag fick svar på alla mina frågor. Livet gick vidare. Oktober 1997. Min mamma tar sitt liv. Hon orkade inte mer, handlingskraften kom före livskraften. Tunga år följde för min pappa. Försäljaren, fixaren, travfantasten, jägaren. 2006 orkade han inte heller mer. Bipolär och tjocktarmscancer. Två generösa och kärleksfulla människor lämnade världen alldeles för tidigt.

Min skyldighet att sprida kunskap

Jag har alltid varit öppen med mina föräldrars sjukdom och död. Om jag vetat det jag vet idag hade jag troligen kunnat förhindra mina föräldrars död. Men jag känner ingen skuld. Det är viktigt. Jag känner däremot att det är min förbannade skyldighet att sprida kunskap.

När jag föreläser börjar jag alltid med:
Jag föreläser av tre anledningar, 1- kunskap räddar liv, 2- jag vägrar skämmas för mina föräldrars sjukdom och död, 3- jag är inget offer- man kan leva ett gott liv trots min historia.

Nu kan jag göra något bra av min erfarenhet

2014 kom jag i kontakt med Suicide Zero och då kände jag- Äntligen! Nu kan jag försöka göra något bra av min erfarenhet. Genom mitt engagemang i Suicide Zero känns mina föräldrars död lite mindre meningslös.

Psykologiskt olycksfall ett bättre ord för självmord

Självmord, suicid och psykologiska olycksfall. Tre ord för samma definitiva lösning på ett tillfälligt problem. Personligen tycker jag psykologiska olycksfall är det bästa ordet. Det är ett olycksfall- det är inget val att inte orka leva. Man väljer inte sin sjukdom. Vi behöver förändra synen på psykisk ohälsa. Vi behöver ta bort skam och skuld. Vi behöver visa varandra mer omsorg och medmänsklighet. Det är inte bara en fråga för vården. Det är en fråga för alla. Vi kan alla göra skillnad. Vi kan alla räcka ut en hand, lyssna, inge hopp, hjälpa vidare.

Nollvision

Nollvision självmord. Nollvision trafikdöd. Två nollvisioner med olika resultat. Den ena fick både resurser och en ansvarig myndighet, den andra fick det inte. Resultatet är slående- nu är det dags att göra om och göra rätt. Det har börjat med att Folkhälsomyndigheten numer har ansvaret och att det avsätts mer medel men det är en lång väg kvar. Vi kan lära mycket av hur man arbetat med Nollvision trafikdöd men det behövs resurser.

Våga fråga. Våga lyssna. Våga vara medmänniska.
suicidezero.se kan du lära dig mer om hur vi alla kan vara med och bidra till att rädda liv.

Marie Niljung, volontär Suicide Zero

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se

Gästbloggare

Gästbloggare: Vantrivdes i skolan men blev lärare

vantrivdes i skolan

Vantrivdes i skolan men blev lärare

Först vill jag börja med att tacka fina Joanna för att jag får skriva ett inlägg här. Det känns verkligen fint att få gästblogga hos någon i ett ämne som är oerhört viktigt att prata om. Något som är aktuellt för alla som bor och lever i Sverige vår svenska skola.

En kort presentation

Jag tänkte presentera mig lite kort. Mitt namn är Madeleine Stenberg, jag bor i Falun sedan 15 år tillbaka men är född och uppvuxen i lilla Orsa som ligger i norra Dalarna. Orsa är mest av känt för Orsaspelmän och Kalle Moraeus samt Anna Haag och lite Rovdjurspark. Falun är mest känt för sin Koppargruva och hårdrocksbandet Sabaton som även kör sin egen festival här varje år i mitten av augusti.

Gravid som 19 åring

Jag är född 1984 och fick barn 2004, hade hoppat av gymnasiet och hade inget jobb när jag nitton år gammal blev gravid. Med oddsen mot mig i en stad där jag inte hade någon släkt blev jag mamma tjugo år gammal. Det enda jag visste där direkt när jag mötte min sons ögon på förlossningen var att honom ska jag ge allt och lite till för att få en bra uppväxt.

Jobba i en värld jag föraktat

För att lyckas med detta var jag tvungen att skaffa mig en utbildning. Jag började läsa in gymnasiet på distans när sonen var tio månader. För att sedan vid 23 års ålder börja på högskolan, och vid 24 års ålder välja en yrkeskarriär som jag skulle skrattat åt bara några år tidigare. Jag skulle bli lärare och jobba i en värld jag föraktat sedan sju års ålder. Det är den berättelsen ni ska få ta del av nu.

En klump i magen

När jag var sju år följde min pappa med mig till ettan. Jag minns hur han ställde sig längst bak i klassrummet med de andra föräldrarna och hur jag satt vid min bänk och såg upp på min fröken. Hon var av den äldre skolan och tittade ner på mig redan då. Jag hade en klump i magen, man ska ju tycka om sin fröken men något kändes ändå inte rätt.

Hon tyckte inte om mig

Jag blev ganska tidigt medveten om att min fröken inte tyckte om mig. Hon talade dagligen om för mig hur värdelös jag var. Hon fick mina klasskamrater att skratta när jag knaggligt försökte läsa texten ur Tomtebobarnen. Hon sa högt och hånfullt ”Madeleine kan inte läsa, det tar alldeles för lång tid” hon hånskrattade med sarkasmen som jag mötte. Hon bad mina klasskamrater att inte leka med mig, och det gjorde så fruktansvärt ont.

Specialpedagoger och speciallärare

Hon skickade mig till specialpedagoger och speciallärare, då trodde jag att allt berodde på att jag inget kunde. Idag som lärare med andra ögon vet jag att hennes sätt att håna mig dagligen inte direkt fick mig att växa. Jag hatade verkligen att gå till specialpedagog/specialläraren eftersom jag kände mig utpekad. Det enda som var positivt var att jag även hade en vän som följde med dit, så jag var inte ensam senare.

När pappa dog

När min pappa sedan dog när jag gick i tvåan och var nio år, släppte hon bomben i klassrummet när jag var där genom att säga ”Maddes pappa är död, ta nu upp matematikböckerna”. Där satt jag medan alla stirrade på mig och hade precis förlorat min pappa i en bilolycka, hade en lärare som återigen fick mig utfryst i klassen och en känsla av att återigen vara värdelös.

Psykisk ohälsa

På mellanstadiet fick vi en ung nyexaminerad lärare, först tyckte jag skolan var helt okej. Men jag utvecklade här börja på min psykiska ohälsa. Det var under denna period jag började kräkas upp maten och svälta mig själv. Dessutom talade dagligen mina klasskamrater som lärt sig av vår lågstadielärare att jag var sämst om det för mig. Detta trots full pott på alla prov, men min självkänsla var knäckt. Så jag började ge upp, fick återigen gå till specialläraren nu av förståeliga skäl eftersom jag faktiskt hade börjat ge upp. Återigen avskydde jag det där att gå undan, och även om jag hade med mig en vän som också behövde extra stöd så hjälpte det föga.

Började skolka

Så jag började högstadiet, det var där jag upptäckte min bästa vän skolken. Om man skolkade slapp man känna sig sämst, om man skolkade slapp man vara i skolan. Eftersom ingen höll koll om man åt i skolan var det ännu lättare att svälta sig själv, jag vägde 45 kilo på mina 170 cm och kände mig så fet. Med stora bylsiga tröjor kunde man dölja det mesta, jag var en pinne som kunde kräkas på beställning och la mig hungrig och glad varje natt.

Misslyckad person

Jag gick ut nian med 6 godkända betyg på pappret, av dessa har jag ämnet SO som är 4 ämnet vilket därmed räknas som 9 godkända. Jag hade helt enkelt ingen motivation och visste ju att jag redan om vem som var sämst. På gymnasiet gick jag IV ett år och där fick jag veta av min lärare att ”du behöver ju inte läsa alla ämnen, eftersom du ändå inte är sådan som kommer studera vidare”. Det köpte jag rakt av, eftersom det så klart var sant. En sådan misslyckad person som jag kan inte studera vidare. Så istället söp jag, gick i ett mörkt hål och var konstant hungrig som ett sätt att belöna mig själv i min svält.

En fantastisk lägre som brydde sig

Jag provade att läsa barn och fritidsprogrammet, hade för första gången en fantastisk lärare som verkligen brydde sig om mig. Gång på gång sa hon att jag kunde, men jag var redan krossad, så för egen del så gav jag upp och hoppade av gymnasiet 18 år gammal, för alla visste ju att jag ändå skulle sluta på socialbidrag resten av mitt liv.

Jag var inte värdelös

Nu återgår vi till det jag skrev i början om min son, att föda honom och inse att jag inte var värdelös. Det gav mig en kick, om jag som var värdelös kunde få barn kunde jag minsann studera också. Något jag visste var att svenska skolan varit skit för mig från början till slut. Det här ville jag förändra, inget barn ska behöva gå till skolan varje dag från sex års ålder till nitton års ålder och behöva känna sig värdelös. Så mitt mål stod klart för mig, jag ska utbilda mig till lärare och sedan bli specialpedagog. Detta då jag har en syn på människovärdet och alla människors rätt att vara just människa.

Elever som inte får rätt stöd

Efter fyra års lärarstudier kom jag ut i yrket som jag avskytt som barn. Jag möttes av en stress bland barn och vuxna som inte direkt är speciellt fint. Den är rent av sorglig att uppleva stundvis. Elever som idag inte för det stöd de behöver för att mycket handlar om budget och brist på resurser. Jag känner hur kollegor och barn kämpar för att nå kunskapsmål som kräver att du redan från årskurs 1 ska kunna analysera och diskutera för att ha möjligheten att få ett betyg.Något som barn med främst autismspektrumtillstånd har svårt att uppnå då denna förmågan kan vara svår för just dessa barn.

Har inte resurserna

Jag möter en skola med krav på att lärare ska anpassa till 25 elever samtidigt som de inte har resurserna för att pengar saknas. En värld där du som dyslektiker inte blir godkänd i svenska i årskurs 6 för att du har ett handikapp som gör att du inte kan uppfylla de krav i svenskan som krävs. Jag möts av elever som är jätteduktiga idrottare men som inte blir godkända i idrott eftersom att de inte lärt sig simma. Vissa är nyanlända och aldrig badat i bassäng tidigare, och några har handikapp som medför att dessa inte har den motorik som krävs.

Blev specialpedagog

Så jag insåg att är det något jag kan göra för dessa barn så är det att bli något mera än bara lärare, jag ska bli specialpedagog. Detta till trots att jag varit utmattad i ett år, att jag har tonårsbarn hemma och att jag nu är över trettio. Att jag arbetar samtidigt som jag studerar, men jag har fått lära mig att kunskap är makt.

Trygga och starka individer

Alla barn borde ha rätten att gå ut grundskolan som trygga och starka individer, alla barn borde ha rätten att klara alla ämnen. För att lyckas med detta måste fler bli lärare så vi kan stå enade motpolitiker i alla partier som inte står bakom ”En skola för alla”. Varje barn föds som en obebodd ö, varje år flyttar något nytt in på den lilla ön. Låt inga barn uppleva hela sin uppväxt med att må dåligt, vi behövs för att förändra skolan och det kan vi göra tillsammans. Jag gör mitt genom att utbilda mig till specialpedagog trots att jag inte skulle bli något. För vi vuxna behövs i den svenska skolan, för eleverna och för att de ska kunna växa.

/Madeleine 

Vill du läsa mer om mig. Besök min blogg här eller min Instagram här.


 

Aspergers syndrom Gästbloggare Vardag

Gästbloggare: Låg-affektivt bemötande hjälpte oss att få en fungerande vardag

låg-affektivt bemötande

Ring Måns Möller

”Ring Måns Möllers TV-program och säg att du kan föreläsa för dem” Så sa min son när vi tillsammans tittade på TV i för några veckor sedan. Det var programmet ”Superungar” som handlar om barn med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och deras familjer.

Han vill att vi ska hjälpa andra

Mamman i inslaget sa något i stil med ”vi behöver verktyg och strategier för kommunikation och konfliktlösning” och min son kom omedelbart med förslaget att jag skulle kontakta TV för att föreläsa för dem. Gissa om jag blev stolt. Galet stolt! Att min son nu har återfått förtroendet för att vi kan nå varandra i kommunikationen och att han vill att jag ska hjälpa andra.

En ”vanlig” familj

Vår resa började för cirka fem år sedan, fram till dess hade jag ansett att vi var en ”vanlig” familj. Vem som definierar vanlig kan vi naturligtvis diskutera. Vår familj består av två vuxna och tre barn och eftersom de då var mellan nio och fjorton år så tänkte vi föräldrar att ”nu kan vi det här med barnuppfostran”.Men det kunde vi inte! Vi skulle under de närmsta åren komma att lära oss om låg-affektivt bemötande, framförhållning, tydlighet, bildstöd, stresskänslighet, annorlunda perception, kommunikation och mycket annat.

Kaosartat

Familjelivet var kaosartat med konflikter och stress. Det kändes som hemmet var ett minfält, för vi saknade kunskap. Bråk, härdsmältor och ångest var vår vardag. Och lagom som jag trodde att jag hade fått lite kunskap och hade börjat rita en karta över ”minfältet” så var det som om någon flyttade minorna. Vi fick börja om! Och vi skulle tyvärr tvingas lära oss om hur mycket okunskap det finns i vårt samhälle. Ett samhälle som de senaste decennierna har blivit mycket svårare att hantera för många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism och ADHD.

Hittade förebilder

Tack och lov så hittade vi förebilder att lära av. Joanna är en av dem. Jag läste hennes krönika i tidningen Skyttesport nummer 3, 2015 som hette ”Varför berättade vi aldrig att jag hade Asperger” Det fick mig intresserad av hur man kan göra idrott mera tillgänglig för personer med funktionsnedsättningar så jag valde att göra ett fördjupningsarbete om det. När jag sen fick chansen att träffa Joanna i samband med att hon föreläste på Mora Folkhögskola, och dessutom bjuda in henne att lyssna på min redovisning som bland annat var inspirerad av hennes krönika, då kändes det som cirkeln på något sätt var sluten. Så nu har jag helt bytt yrkesliv.

I dag ser det ut så här:

– Är lärare på halvtid på Mora Folkhögskola på distansutbildningen ”Autism-ett annorlunda sätt att tänka”

– Gör föreläsningar om NPF i egen regi

– Är utbildad (H)järnkollsambassadör

–  Samarbetar med SISU-idrottsutbildarna och gör föreläsningar

Tillsammans ändrar vi attityder

Tack Joanna och många andra förebilder för att jag fått chansen att göra den här förändringen i mitt liv. Att få sprida kunskap och minska fördomar är viktigt och tillsammans förändrar vi attityder.

Vill du veta mer om mig så är du välkommen att följa mig på Facebook, här!

/Maria Hellsten

Bipolär sjukdom typ 2 Gästbloggare Psykisk ohälsa

Gästbloggare: Att leva med panikångest

panikångest

Jag kan inte andas

Jag kan inte andas. Jag måste dra efter andan flera gånger. Det river i bröstet, något går sönder i mig och svart äckel rinner ut i hela kroppen, i varje ådra. Jag faller djupt och vill skrika på hjälp men jag kan inte andas. Jag kan bara kura ihop mig och vänta ut det. Efter ett tag återfår jag medvetandet, jag har gråtit så mycket att jag fått ont i huvudet. Jag är helt utmattad, helt tom.

Jag lever med Bipolär sjukdom

Mitt namn är Maria Groth. Jag bor i Gävle tillsammans med min make som jag levt med i snart 15 år. Jag arbetar som lärare och älskar det. På fritiden gillar jag att umgås med min man, familj, vänner, teckna, skapa, och nörda ner mig totalt i serier och filmer. Jag lever också med Bipolär sjukdom typ 2.  

Att leva med panikångest

Ovan beskriver jag en panikångestattack under depression. Jag kan få panikångest i mellanperioder och även i hypomana perioder men de ser ofta lite annorlunda ut. Jag började få panikångest medan jag gick på gymnasiet. Jag hade då redan lidit av depressioner ända sen tidiga tonåren.

Skrubbade köksgolvet med svinto

Jag står på knä och skrubbar köksgolvet med svinto. (Japp, jag skurade hela köksgolvet för hand och fick massor av små sår på händerna). Jag pratar med min pojkvän som står i dörröppningen. Jag måste hela tiden ta om det jag sagt för han verkar inte kunna hänga med i det jag säger. Jag tycker att jag berättar något jättespännande eller intressant men han svarar mig knappt utan bara tittar på mig med bister blick.

Varför är han sur?

Jag undrar varför han är sur? Jag påminner honom om hur bra jag mår om hur pigg jag är, om hur mycket jag fått gjort över dagen, ja hela veckan. Jag förstår inte varför han är sur då? Jag är på superbra humör, kan han inte vara glad för min skull? Han andas tungt och säger sen lågt: ”Jag är inte sur. Jag är ledsen.” ”Varför är du ledsen?” ”För jag vet när du är så här…jag vet vad som kommer sen.”

Innan diagnosen

Detta var kanske 6-7 år innan jag fick diagnosen. Vi pratade aldrig om bipolär sjukdom, vi bara visste att det var så här. Hösten 2013 sökte jag för depression. Jag upptäckte att jag började få ordentliga problem med stress. Jag var otroligt känslig och började få panikångest oftare och yrsel. Jag var skörare än någonsin förr. Det skulle dröja innan jag fick träffa en läkare. Till dess skulle jag få träffa en psykiatrisköterska, som skulle visa sig inte vara särskilt bra på sitt jobb. Jag blev sämre.

”Läs på men inte på Flashback”

Jag fick tillslut träffa en läkare i slutet av året. Jag fick göra test för depression, så frågade han försiktigt om jag hade gjort screening för bipolär sjukdom förut? Det hade jag inte och när jag fick se pappret och frågorna så trodde jag inte att det var sant. Hur kunde de veta hur det såg ut i mitt huvud? Jag fick i princip full pott på testet och vi pratade lite. Han skulle skicka remiss till psyk. Han sa också att jag skulle hem och läsa på – men INTE på Flashback! När vi hade skakat hand och jag skulle gå sa han ”Och du, du är inte galen!”

Bröllop och diagnos

I maj 2014 gifte jag mig med min livskamrat. Vid samma tidpunkt fick jag också min diagnos: Bipolär sjukdom typ 2. Jag går genom stan. Solen skiner i mitt ansikte och jag känner hur det värmer ända in i själen. Varje steg jag tar är lätt och det känns som att jag svävar fram. Jag känner mig viktig, jag har ett klart syfte. Jag känner mig bättre än någonsin, bättre än andra. Det finns ingenting jag inte kan göra.

Gudomlig

Varje människa som passerar mig bär på en skönhet. Jag kan se deras inre skönhet stråla, de passerar mig och jag inandas deras lukt. Det luktar parfym, rök, svett och det känns som att jag andas in en del av människans själ för ett ögonblick. Jag skulle kunna likna det vid känslan av att vara nykär men det räcker nästan inte. Jag skulle kunna beskriva det som att vara lite gudomlig, lite över alla andra, eller lite närmare alla andra beroende på hur man ser det.

Min superkraft

Detta är inget jag pratar med någon annan människa om, för jag vet hur galet det låter. Det är min hemlighet, min superkraft. Men denna superkraft går sedan över i en obehaglig känsla av forcerat driv. Jag trivs inte lika bra i min omgivning som tidigare. Jag trivs inte så bra ens i min egen kropp. Skinnet är för tajt, pulsen är konstant hög, blodet känns nästan kolsyrat. Ibland behöver jag liksom våldsamt skaka på händer, armar och ben för att minska på rastlösheten.

Allt går för sakta

Jag kan inte ta det lugnt. Människor går för sakta, pratar för sakta och gör saker för sakta. Jag måste ständigt vara i rörelse för att matcha den rörelsen inom mig. Tankarna rusar och jag börjar få svårt att hålla kvar vid en tanke när tio andra börjar. Det är svårt att föra ett samtal även om det bara är med mig själv. Nu är det inte lika charmigt längre. Jag vill helst vara ensam nu, stänga in mig och göra klart vilket projekt jag har tagit mig an, jag får inte bli störd. Jag är lättirriterad och höjer rösten, skriker ibland och vill slå sönder saker. Kanske finns det en undermedvetenhet här. Jag känner mig stressad för jag vet att det håller på att ta slut och försöker klamra mig kvar med alla medel.

Efter diagnosen.

Att få en diagnos räddade mitt liv. Bokstavligt talat. Alla dessa år av att försöka passa in, motarbeta det som är jag och straffa mig själv för mina känslor. Tankar och handlingar började ta ut sin rätt. För varje depression blev jag tröttare och svagare. För varje uppåtperiod straffade jag mig själv för att jag aldrig lyckades hitta en balans i mitt liv. Jag satt fast i ett dysfunktioniellt ekorrhjul och jag ville bara kliva av.

Jag kan inte andasEn lättnad

Bara det att det fanns en förklaring till så många episoder i mitt liv var en sådan lättnad för mig. Jag kunde se tillbaka på mitt liv med större förståelse och mindre skam. Jag började se på mig själv med mer ömhet och mindre förakt. Jag började kunna se på framtiden med hopp och mindre förtvivlan. Jag började kunna se hela mitt väsen med värme och med mindre skuld.

Terapi

Jag fick gå i terapi, som var anpassad efter mig och vilka problem jag hade och hur jag kunde jobba med dem. Allt utifrån min diagnos men också den person jag var. För första gången kände jag att vården behandlade mig som en hel människa istället för ett par symptom som skulle behandlas.  

Verktyg och kunskap

Jag fick massor av verktyg och kunskap som jag fortfarande återkommer till i mina svängningar som har blivit mycket lindrigare sedan jag började medicinera. Jag har ätit medicin i perioder ända sen sena tonåren för mina depressioner men nu skulle jag också äta Litium, för att jämna ut svängningarna.

Hittat rätta cocktailen för mig

Jag har ätit Litium i 4 år och har provat några tilläggsmediciner och först sen i våras tror jag att de har fått till den rätta cocktailen för mig. Medicin är en stor del av mitt tillfrisknande samt den kunskap och verktyg som jag fått, som ökat förståelsen om mig själv, men det finns också en tredje del som inte går att bortse ifrån och det är stöttning av familj, vänner och kollegor.

Skuld och skam

Jag tror att den sista delen är den som är svårast eftersom som det kräver ett otroligt mod och styrka hos den som är sjuk att faktiskt våga vara öppen, att be om hjälp när det behövs. Det är inte så lätt, speciellt när sjukdomen innebär mycket skuld och skam. 

Rasade neråt

Det börjar med att jag rasar neråt. Jag försöker tänka på hur glad jag var för bara någon dag sedan men det är så svårt att förnimma. För varje dag som går känns mina glada tankar mer och mer förljugna. Att vara deprimerad är som att ha ett smutsigt filter inne i hjärnan. Ett filter som alla tankar måste gå igenom, ibland flera gånger. För varje gång en tanke går igenom filtret blir den mörkare. Även tankar som jag tänkt när jag varit glad börjar snurra runt och går så småningom igenom filtret. Varenda tanke jag har ska igenom. Det är som att mitt sinne blir förgiftat. Det blir väldigt mörkt där inne efter ett tag.

Sov mer

Jag sover också mer och det mesta i vardagen känns som omöjliga uppdrag och jag får ibland ha långa monologer med mig själv innan jag kan genomföra något. Det är olika röster som hörs, ibland är de lite snällare men ofta är det de riktigt taskiga mobbarna som får komma till tals och de kan verkligen konsten att övertyga mig om att jag inte ens bör finnas till och att inget jag gör spelar någon roll. Denna känsla av värdelöshet och meningslöshet spiller över i resten av tillvaron och det är svårt att motivera sig till något och ens känna mening med någonting.

Sårbar och oskyddad

Jag är så otroligt sårbar och oskyddad, det är som att jag saknar ett yttre skal. Jag sveper in mig i filtar, jackor, tröjor med huva, sjalar så att ingen ska komma in…eller ut. Det är väl ett sätt att hålla ihop antar jag. När jag växte upp pratade man inte om psykisk ohälsa på samma sätt som idag. Det pratades ju inte alls egentligen. Men den fanns ju där. Detta speglades också i den brist på mångfald i populärkulturen när det gällde psykisk ohälsa. Vi hade Gökboet. Inga ungdomsböcker eller serier nådde fram till mig.

I dag är jag stolt

Istället fann jag som tonåring mig själv i diktsamlingar av Karin Boye och i tavlor av Edvard Munch. Idag är jag stolt över hur stor del psykisk ohälsa får ta i populärkulturen som riktar sig till unga. Det måste dock komma mera, för vi behöver en mångfald. För att bryta stigmatiseringen behövs fler karaktärer. En vis person sa en gång att för att komma ifrån stereotyper behöver man fler stereotyper, och när du har tillräckligt många stereotyper så är det ingen stereotyp längre för du har då skapat en mångfald. Varför jag tjatar om populärkulturen är att det är ibland, förutom våra föräldrar, där vi hittar de första förebilderna i livet.  

Jag blir snällare mot mig själv

För egen del har det betytt att jag gjort en återresa i min ungdom och fram till nu genom dagens serier och böcker med karaktärer som bär på psykisk ohälsa. Det har varit en viktigt del för mig. Jag reclaimar min ungdom. Det är svårt att beskriva hur mycket det har hjälpt att läsa/se hur någon annan kämpar och vad det gör med synen på mig själv. Jag skulle vilja beskriva det så att när jag lär känna en karaktär med psykisk ohälsa och känner med den personen så speglas det också tillbaka på mig. Jag blir snällare mot mig själv.

Tecknar och skriver

Detta har också stor del i mitt skapande. Jag tecknar eller skriver ofta människor eller karaktärer som på något sätt bär på smärta. Jag känner medhörighet med dem alla på ett eller annat vis, man skulle kunna säga att jag samlar på mig olika Hjälp-Jag.  När jag tecknar eller skriver en person som har liknande känslor eller upplevelser som jag känner jag förståelse och ömhet när jag ser personen framträda på pappret och det gör att jag kan känna samma sak om mig när jag själv ser mig i spegeln.  

Man pratade inte om det

När jag växte upp pratade jag inte med särskilt många om hur jag mådde eller om svåra saker. Jag hade några få som jag litade på men det var det. För det mesta höll jag det jobbiga för mig själv, för det var ofta så att jag själv hade svårt att förklara det. Jag kände mig så otroligt ensam. 

Ville berätta för alla

När jag fick diagosen i vuxen ålder kändes det självklart att jag ville berätta för alla. Jag har också de senare åren medvetet jobbat på en öppenhet om psykisk ohälsa. Jag har också jobbat på att vara öppen och ärlig med hur jag själv mår. Öppenhet har varit och är otroligt viktigt för mig både för min egen hälsa men även för min medborgerliga övertygelse om att stigman måste brytas.

En ära

Det jag märkt under denna resa är att ju mer öppen och ärlig jag är om mitt eget mående desto mer öppenhet och ärlighet får jag tillbaka. Jag har fått kontakt med människor på ett sätt jag inte skulle ha fått annars. Några vänder sig till mig på sociala medier och vill prata. Jag ser det som ett privilegium och en ära när någon vill öppna sig för mig. Det är då jag känner mig som mest mänsklig och levande.

Våga blotta fåror och sprickor

När vi kan mötas och vågar lyssna och se varandra även där vi känner oss som fulast. När vi vågar mötas under den välpolerade ytan och blotta våra djupa fåror och sprickor, det är då vi är som vackrast.  Tack för att du ville läsa. Vill du se mer av mig kan du följa mig på Instagram 

Ta hand om dig!
/Maria Groth 


Vill du också gästblogga hos mig? Maila mig på info@joannahalvardsson.se och berätta vad du vill dela med dig  till mina läsare.

Gästbloggare Psykisk ohälsa

Gästbloggare: Skuggan

ensamhet

Acceptera allt som är du

Ligger friden och lättnaden i att acceptera allt som du är. Acceptera din kropp, dina känslor, även dom du kämpar med, dina tankar, ditt utseende, personlighet, rätsidor och avigsidor. Känner du motstånd redan nu, bara du tänker på allt du är som du inte vill vara? Kan det vara så att det är just det motståndet som orsakar lidandet?

 En sorg och känsla av ensamhet

Jag har så länge jag kan minnas burit med mig en sorg och en känsla av ensamhet. Det spelade ingen som helst roll att jag växte upp i en stor familj och att de vuxna såg och förstod min känsla av ensamhet och försökte ge mig kärlek och gemenskap. Min känsla av inre ensamhet höll sig kvar. Den har jag haft med mig genom hela livet, jag känner den än idag, jag känner den nu när jag skriver dessa rader. 

 Ensamheten har blivit en del av mig

Ensamheten har kommit att bli en del av mig och den inre sorgen känns som en skugga som följer mig. Alltid där bakom solsken och lyckliga dar. Genom åren har jag försökt bearbeta, förstå och läka dessa känslor. Jag har velat göra mig av med dem för gott och gå vidare med mitt liv. Jag har velat bli fri ifrån dem.

 Skuggan hängde kvar

Men så gick åren och skuggan hängde sig kvar och jag kapitulerade inför tanken att det jag känner, alltid har känt, blir kvar med mig hela livet. Det är inget jag ska skaka av mig eller bearbeta bort, det är en del av mig. Min skugga är som ett ärr, som påminner om min historia. Ett vackert ärr som visar vem jag är bakom ljuset och glädjen, en del av allt samman. Allt samman, som är jag. 

En gåva

Och med acceptansen att detta också är jag så ser jag det nu som en gåva, jag har en gåva att se andras ärr, förstå andras historia, känna empati med människor som lider och i synnerhet dem som lider av det jag lidit av. 

En skugga jag stolt bär med mig

Jag kan visa att sorg och ensamhet är en del av mig också, en skugga jag stolt bär med mig, en skugga som följer mig vart jag än går. En skugga som är en del av mitt ljusa jag.  

Med värme Savita Norgren

Blogg: www.savitanorgren.se
Instagram: @Savitanorgren


Vill du också gästblogga hos mig? Maila mig på info@joannahalvardsson.se och berätta vad du vill dela med dig  till mina läsare.