Kategori: Aspergers syndrom

Livet med Aspergers syndrom

När jag var 16 år så fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Här kommer jag dela med mig av mina inlägg om hur det kan vara att leva med diagnosen. Och hur jag har gjort för att lära mig att hantera min diagnos och börjat se den som en superkraft.

Aspergers är en av diagnoserna inom autismspektrumet som också omfattar autism, atypisk autism och desintegrativ störning. Aspergers

innebär liksom de andra diagnoserna inom autismspektrumet begränsningar inom områdena ömsesidig kommunikation, social interaktion och föreställningsförmåga.

Aspergers beskrivs ofta som autism hos personer med normal- eller hög begåvning men utan de omfattande kommunikativa svårigheterna som finns vid autism.

Äntligen lyssnar dom på mig

Oddsen på min sida

Vädret ute gör att jag inte ens vill kliva upp. När klockan var tolv var det så mörkt ute så man kunde tro att klockan var sjutton. Men det var bara att palla sig upp 07.30 i morse för att gå till vårdcentralen och ta Litiumprov. Jag kom dit vid 07.45 men det var världens längsta kö så kom in 08.28, två minuter innan det skulle vara försent att ta provet. Skönt att ha oddsen på min sida för en gång skull.

Sjukhus dag

Jag hade en riktig sjukhus dag i dag så när proverna var tagna var det dags att åka till sjukgymnasten. Det var första gången vi träffades för min gamla har gått i pension. Jag skickade själv en egenremiss för ca en månad sedan för att jag har spänningshuvudvärk som jag tror kommer från min trasiga axel, nacke och armbåge. Sjukgymnasten trodde samma sak.

De förstår inte

Jag har haft sjukgymnastik i perioder i typ 20 år men när de funkar bra så tycker dom att jag klarar mig och kan gå till ett gym själv. De förstår inte att det inte funkar för att jag har en tid och en plats och en person som väntar på mig. När jag inte har det ställer min asperger till det och tycker jag gör det sen… eller sen… eller sen… 20 år senare har jag varit på ett gym typ tio gånger.

Äntligen lyssnar dom på mig

De skulle aldrig komma på tanken att ta av mig mina glasögon och säga ”Nu går det så bra att läsa så nu tar vi av dom här”. Dom är ju ett hjälpmedel som jag behöver precis som det här stödet. Men nu verkar de äntligen lyssna på mig så från och med nästa vecka ska jag få ha vattengympa i varma bassängen två gånger i veckan. Tanken är att jag också ska få träna på deras gym men armbågen måste bli lite bättre först. Det är skönt att någon äntligen lyssnar men vi får se hur länge jag får vara kvar den här gången.

Vidare till psyk

Efter sjukhuset var det dags att åka till psykiatrin för att träffa min samtalskontakt. Som sagt det är en riktig sjukhus dag i dag. Vi hade ett bra samtal och jag sa att jag var i behov av att träffa en läkare för jag är på väg in i en depression. Det har varit högt tempo senaste tiden och de hände massa saker kring mig. Bland annat att jag blir arbetslös på 25% när den här månaden är slut. Saker som påverkar vem som helst men mig lite mer pga mina diagnoser.

Vad håller dom på med?

Jag vet inte riktigt vad psykiatrin håller på med för jag skulle ha haft en tid för 1ÅR SEDAN! När jag sa det så gick hon in och kollade i journalen och där stod det att jag skulle haft en tid 8/10 2019 men de ställde in den för läkaren blev sjuk. Det är bara lite konstigt för 1: Jag har inte fått någon kallelse. 2: De har inte heller ringt och ställt in tiden. På riktigt vad håller dom på med? Får ringa dom i morgon och försöka tjata till mig en tid.

Fick beröm

Hon gav mig ändå beröm för hur jag hanterar situationen. Att jag säger till i förväg innan de brakar löst helt. Att jag försöker göra det bästa av situationen och har fixat att jag kommer ha saker jag kan göra även om jag är arbetslös så jag kommer ut. Tex sjukgymnastiken och min kontaktperson. Hon tyckte också att jag skulle börja ta Atarax varje dag som ett skydd. Så det är bara att kämpa på så löser det sig på något sätt för de brukar det göra för mig.

Vikten av att våga prata om psykisk ohälsa

Konferens om att vara anhörig

I dag har jag och Carolina varit i väg på konferensen ”Om att vara anhörig till någon med funktionsnedsättning” på museet i Karlstad. En viktig dag fullspäckade med spännande föreläsningar. Lite väl fullspäckad för min del. De är det som jag tycker är lite underligt med sådana här dagar. Vi har dem för att uppmärksamma hur det kan vara att ha en funktionsnedsättning men när man planerar dagen så glömmer man bort just den målgruppen.

Hjärnan orkar inte mer

Jag förstår att de vill få in så mycket så möjligt på en sådan här dag men jag kommer få sota i flera dagar för att jag tvingar min aspergerhjärna att vara på konferens i sju timmar med bara två längre pauser. En föreläsning valde jag att skippa för att jag var tvungen för annars skulle jag inte orka vara med på resten och det var dagens sista punkt som lockade mig mest, Hasse Brontén.

Fick mig att börja fundera

Jag lyssnade på Hasse första gången när vi hade fortbildning med Hjärnkoll 2015. Jag kan inte sätta ord på exakt vad det var, men det var något i hans föreläsning som fick mig att fundera. Kunde det vara så att ”det är bara en släng av ADHD”, som BUP sagt några år tidigare inte alls var en ”släng” av något? Jag la bort tanken på Bipolär sjukdom snabbt för jag var ju inte manisk på riktigt.

Hur kunde de ha missat det?

Några månader senare gick Mikael Persbrandt ut med att han hade fått diagnosen Bipolär sjukdom typ 2. Då väcktes tanken till liv igen för jag hade ingen aning om att det fanns flera typer. Jag googlade och ju mer jag läste så kände jag ”Herregud gud hur kan psykiatrin ha missat detta i 12 år? För det är ju så klockrent”.

Vikten av att våga prata om psykisk ohälsa

Jag fick träffa en läkare och några månader senaste sattes diagnosen Bipolär sjukdom typ 2. Hade jag inte fått min diagnos och stödet jag fick just då så hade jag inte suttit här i dag. Vad hade hänt om Hasse och Micke inte varit modiga nog att prata om sina erfarenheter? Det här ett exempel på hur viktigt det är att våga prata om psykisk ohälsa/sjukdom.

våga prata om psykisk ohälsa

Att se sig själv på TV

För några veckor sedan var jag som sagt och spelade in ett inslag med SVT Värmland. I går sändes det på TV. Det känns konstigt att se sig själv men det är ganska coolt ändå. Den där blyga lilla tjejen som inte ens vågade ringa sin kompis. Hon som var osynlig i så många år. Nu sitter hon där och pratar i TV som om hon aldrig gjort något annat. Om jag räknat rätt så blev jag omnämnd i media 18 gånger!!! förra året.

Önskar att någon hade sagt något

Jag önskar att någon hade till 14 åriga Joanna att livet inte var förstört. Att min diagnos inte skulle förstöra mitt liv utan tvärtom. Framförallt önskar jag att någon hade sagt att jag borde prata öppen om min diagnos redan då, för livet blir så himla mycket enklare då.

Här kan du se inslaget.

Planering är A och O

För mig och många andra med Aspergers syndrom så är tydlighet och struktur viktigt. Planering A och O för att jag ska må så bra som möjligt. Som jag tidigare skrivit så är min almanacka mitt viktigaste hjälpmedel. Under perioder har jag också haft hjälp av en whiteboardtavla. Nu har jag dock varit utan i några år av anledningen att det är fult haha. I måndags kom dock jag och mitt boendestöd överens om att verkligen behövde en så jag klicka hem en från Kulform. Den är snygg och passar in i mitt hem och fick inta en plats i hallen. Nu väntar en höst med massa struktur;)

3 år utan självskadebeteende

Ursäkta mitt språk men TRE FUCKING JÄVLA ÅR UTAN SJÄLVSKADEBETEENDE!
I dag är det tre år sedan jag satt på Kumla anstaltens parkering. Jag hade i panik dragit hemifrån och tänkte att är man rädd för att man ska skada sig själv så kan det inte finnas ett bättre ställe att vara på än Sveriges säkraste anstalt.

Samtalet som förändrade allt

Jag smsade min bästa vän. Jag skrev att jag inte ville leva och det tog två minuter så ringde telefonen. Under det samtalet så sa han saker som förändrade allt. Han fick mig att inse att jag inte bara skadar mig själv. Jag skadar också dom som står bredvid och inget kan göra.

Vill inte skada dom jag älskar

Jag stå ut med att skada mig själv men jag kan inte stå ut med att skada dom jag älskar. Så där och då bestämde jag mig för att 15 års självskadebeteende är över. Tack Carolina och Ludde för att ni alltid finns där och tjatar, stöttar och hejar. Tack för att ni aldrig lämnar mig fast jag stundvis beter mig som en idiot. Utan ert stöd och min envishet när jag bestämt mig för något så hade jag inte klarat det här. I dag firar vi tre år utan självskadebeteende! Jag är sjukt stolt över mig själv för att jag klarat det här trots vårens kris. Nu satsar vi på fyra år!

« Föregående 1 … 5 6 7 8 9 … 37 Nästa »