Bipolär sjukdom typ 2 Psykisk ohälsa Självskadebeteende Vardag

5 år utan självskadebeteende

5 år utan självskadebeteende

Trodde att jag var tvungen

I 15 år skadade jag mig själv, för att jag trodde att jag var tvungen att göra det. Det hade varit en så stor del av mitt liv så länge, så jag visste inte vem jag var utan mitt självskadebeteende.

Fick ingen hjälp

Jag fick heller ingen hjälp av psykiatrin. Det var som dom tyckte att det är något som ingår i psykisk ohälsa/diagnoser så det är ingen idé att ens försöka göra något åt det. Efter typ tusen psykolog /kurators timmar så var mitt självskadebeteende lika aktivt som det alltid hade varit.

Han fick mig att inse

Men den 22 juni 2016 hände något. Min bästa vän lyckades säga exakt rätt saker. Vid exakt rätt tillfälle. Han fick mig att inse att jag inte bara skadar mig själv. Jag skadar också dom som står brevid och inget kan göra. Jag kan stå ut med att skada mig själv men jag kan inte stå ut med att skada de jag älskar. Så jag bestämde mig för att det räckte.

5 år utan självskadebeteende

5 år utan självskadebeteende

I dag firar vi 5 år utan självskadebeteende! Det är en tredjedel av tiden som jag skadade mig själv. Jag skriver vi för vi har gjort det här tillsammans. Han hatar när jag hyllar honom för han tycker att det är jag som gör den här resan. Men sådana här dagar lyssnar jag inte på honom 😉. Utan Ludde hade jag aldrig klarat det. Han hejar, han stöttar och han tjatar. L får mig att kämpa när jag inte orkar kämpa. Han gör mig stark när jag är som svagast. Även om jag och Ludde drar det tyngsta lastet så har jag också ett enormt stöd av Zandra, Henrik, min kontaktperson och min familj. ❤

Vi satsar på 6 år!

Jag önskar att jag en vacker dag kommer göra det här helt för min egen skull. Men vi är inte där än så tills det så gör jag det för hans skull. För har Joanna lovat något så håller hon det. Nu satsar vi på sex år! Tack för allt stöd under dessa år. Era hejarrop får mig att fortsätta kämpa. ❤

One Comment

  1. ensomläser

    Hej

    Vad var det som du behövde försöka hantera genom att skada dig?
    Var det en oförstående omvärld som inte förstod din Asperger, hur de kunde bemöta dig rätt etc som du behövde hantera dvs överleva på detta sätt? Hade du t ex för höga krav på funktion/prestation på dig parallellt med att du var överkänslig mot intryck, hade/har svårigheter vid förändringar etc?

    Eller förklarar framför allt din bipolära sjukdom din ohälsa som gjorde att du behövde skada dig?
    Eller var det främst andra livsomständigheter?
    Jag gissar att har man t ex Aspergers/autism och/eller psykisk ohälsa är man mer utsatt att även börja självskada?

    Finns ju tusen el fler olika (i längden kanske mindre bra) sätt att försöka hantera frustration, sorg, ilska, stress osv på.
    Självskada ju är ett. Som kan men inte behöver synas.

    Kram

Leave a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*