Jag ber om ursäkt för att det är dålig uppdatering här men jag orkar inte. Jag har noll inspiration just nu och noll lust för att blogga. Förövrigt händer det knappt något spännande i mitt liv. I dag har jag fått ett utbrott på psyk. Varit på sjukgymnastik och gått en promenad på 5 km.
Oense om framtiden
Jag och psykiatrin är oense om min framtid där. Min samtalskontakt går i pension i april och vi har bara två träffar kvar. Dom tycker att jag är frisk nu. Lite oklart hur man kan bli frisk när man har en kronisk sjukdom…. Men de tycker iallafall att all kontakt förutom läkarkontakten ska avslutas. Jag ska dock få gruppterapi med start i april och nio veckor framåt. Men efter det ska jag flyga fritt som en fågel. De har dock glömt att jag är en fågel med en skadad vinge just nu.
Mår inte så bra
Jag mår som jag tidigare skrivit inte så bra just nu. Jag fick träffa en läkare akut förra veckan men ändå tycker dom att det är läge att avsluta kontakten. Jag berättar att jag är livrädd och att jag vet att de inte kommer funka. Jag påminner dom om vad som hänt tidigare när de tyckt att jag ska klara mig själv. Men ingen lyssnar. Fick tillslut min samtalskontakt att lova att hon skulle diskutera saken med min gamla psykolog. Jag hoppas att de hittar en lösning annars får jag skicka pappa efter dom. Dom har en förmåga att lyssna när han säger vad han tycker och tänker. Jag lider dock med alla som inte har en pappa att skicka efter dom. Nu blir de mys med bästa B och ladda på batterierna till nästa kamp.
22 juli 2016. Dagen då Ludde lyckades att säga exakt rätt ord vid exakt rätt tillfälle. Orden som förändrade hela mitt liv. I dag firar jag 3 år och 7 månader utan självskadebeteende. Månaderna tickar på och vi börjar närma oss fyra år. I början gjorde jag det för hans skull. Har Joanna lovat något så håller hon det. I dag börjar jag göra det mer och mer för min egen skull. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag kunde slösa bort 15 år av mitt liv på något som aldrig har hjälpt.
Vill träffa ungdomarna
Jag önskar att jag kunde få träffa alla ungdomar där ute som gör det jag gjorde. Att jag kan berätta för dom att det aldrig kommer hjälpa. Att det bara skjuter problemen framåt. Främst vill jag berätta att man kan sluta om man verkligen vill. Att livet faktisk kan bli bra bara man kämpar på lite extra. Att ingenting är omöjligt bara olika svårt. Jag önskar att jag hade fått träffat dagens Joanna när jag var 12-15 år. Nu kör vi! Mot 4 år!
Här kommer min uppdatering för min viktresa vecka 8. Inför dagens vägning var jag lite bitter. De har varit mensvecka och min kropp hade dragit på sig vätska så jag var inställd på att det skulle visa plus. Tydligen har det hänt ett mirakel under natten för vågen visade -0,4 kg. Det känns så jävla skönt för fast jag försöker att inte fokusera på siffrorna så blir jag irriterad på att min kropp aldrig vill samarbeta. Jag gör mitt bästa och kämpar på ändå ska de studdsa upp och ner hela tiden. Jag hoppas verkligen att Levaxinet kan göra så min ämnesomsättning blir lite bättre men fram till dess är det bara att kämpa på.
Tränar mer
Det är iallafall ingen som kan anklaga mig för att inte motionera. I går gick jag till sjukhuset, körde tretti min vattengympa och sen gick jag hem igen. Som det inte vore nog så gick jag även till Helmia, där jag skulle på nätverksträff med Wink. Så landade på 12,49 km i går + vattengympan på 30 min. I dag har jag tränat en timma på gymmet och är i skrivande stund uppe i 7,73 km.
Fysisk aktivitet på recept
Vi har testat lite olika gym och jag har nu bestämt mig för vilket som känns bäst så nästa vecka ska jag köpa gymkort. Som jag skrivit tidigare så har jag fått FAR- Fysisk aktivitet på recept. Det gör att jag bara behöver betala 199 kronor i månaden för ett gymkort. Väldigt uppskattat när man är sjukpensionär och har en begränsad ekonomi. Kan dock tycka att någon borde informerat mig att jag har rätt till detta för typ 10 år sedan men, men…. Nu hoppas vi bara på att min kropp går med på planen att börja leva ett hälsosammare liv.
Om en måndag är det ett år sedan de satte in Litium. Jag har haft bra effekt av Litium och jag tycker att det är stor skillnad mot för ett år sedan. Problemet är väl snarare att ingen följer upp medicineringen. Som sagt det sattes in i mars av en läkare jag aldrig träffat tidigare sen gick det till oktober till jag fick träffa ännu en läkare. Detta efter att jag själv hade ringt och bett om de för jag kände hur de blev sämre. Fick träffa en läkare som höjde dosen men sen hörde jag inget förrän för några veckor sedan när jag än en gång ringde och bad om hjälp.
Äntligen fick jag träffa en läkare
I dag var det äntligen dags! Äntligen fick jag träffa en läkare. Eftersom jag är van att psykiatrin inte lyssnar på mig 90% av tiden så var Carolina med som stöd. Den här gången hade vi dock oddsen på vår sida för vi fick träffa en jättebra läkare. Problemet är att han bara finns kvar i två veckor till…. Stafettläkare är bra eller inte! Jag började räkna efter och insåg att jag träffat fem olika läkare på psykiatrin det senaste året. Då har jag lite kontakt med dom nu mot vad jag hade för 10-15 år sedan.
Blandskov
Mitt största problem den senaste tiden är att jag arg hela tiden utan direkt anledning. För minsta lilla sak tänder jag till och exploderar och behandlar personer som bryr om mig som skit. Jag tror att det är en sorg som många med bipolär sjukdom bär med sig. De där studerna när man beter sig som en idiot mot dom man egentligen älskar men man kan inte göra något åt det. Läkaren tror att jag är i ett blandskov trots att jag själv tycker att det inte svänger så mycket förutom mina utbrott. Han menar att det är hypomanin som uttrycker sig i ilska.
Påverkas av mina trauman
Han tror också att jag påverkas mer än vad jag själv tror av mina trauman. Kanske har jag PTSD (posttraumatisk stresssyndrom.) Dock tycker jag att det är lite underligt att ingen tänkt den tanken för typ 15 år sedan. Men nu är det ju psykiatrin vi pratar om… Vi kom också fram till att jag ska testa ta Levaxin mot hypotyreos. (Den vanligaste biverkningen av Litium) Eftersom proverna inte är som de ska och det kan ge symtom som depression. Jag är glad för de kanske även kan göra min viktresa enklare för min ämnesomsättning är katastrof sedan de satte in Litium.
Skönt med en läkare som lyssnar
Det var skönt att träffa en läkare som lyssnar och förstår. En som tycker att diagnoser kan vara bra men inte ska ges till personer som inte behöver en. Att mediciner är bra i rätt dos om man följer upp dom. Att man i möjliga mån ska sätta in dom en i taget, så man vad som gör vad. De dåliga är att vi troligen inte kommer träffas igen. Nästa gång kommer de troligen vara en ny läkare och en ny efter det och det och det…. Hur ska man kunna hålla koll på en psykisk sjukdom om man hela tiden får träffa nya läkare i en timma som ska ta beslut över hur mitt liv kommer bli?
Gruppterapi
Vi får ge Levaxin en chans men det kan ta flera månader innan vi ser ett resultat. Fram till dess ska jag försöka fokusera på saker jag mår bra av. I april kommer jag även börja med gruppterapi där jag ska få lära mig att hantera känslor. Där kan jag än en gång undra varför ingen kommit på det för typ 15 år sedan? Men nu fokuserar på här och nu och tar en dag i taget.
I går var det dags för den där dagen jag tycker är sjukt jävla överdriven – Alla hjärtans dag. Sociala medier översvämmas av kärlek, gullegull och svindyra presenter och överraskningar. Varför har vi ens en sådan här dag? Borde vi inte visa våra nära och kära kärlek och uppskattning varje dag?
Blombud från Baby
Jag hade ingen att fira Alla hjärtans dag med. Förutom Bebbsan då och det räcker gott och väl. I stället för att vara bitter så bestämde jag mig för att fira mig själv. Jag tycker att fler borde ge kärlek till sig själva. Vid 19-tiden ringde det på dörren och där fanns ett blombud från Baby. Passande nog hade jag ett presentkort på blommor som jag fick av Autism- och Asperger föreningen i Skåne när jag föreläste där. Det blev en bra hjärtedag som avslutas med gos med Bebbsan. Hoppas att ni också hade en bra dag.
Ingen följer upp
