Resans första meltdown
Bättre rum på Kumla anstalten
Vi är framme i London. Resan hit gick bra trots över 20 mil i vinterväglag till Oslo. När vi kom fram så åkte vi till hotellet. Vi visste att vi bokat ett hotell med låg standard men de har garanterat bättre rum på Kumlabunkern. Extra lyxigt med en järnväg precis utanför fönstret.
Jakten på mat
Sen åkte till Piccadilly circus för att få oss lite mat. Men halva London var där så efter att vi gått runt och letat i en timma efter en restaurang som hade plats för sex personer så hittade vi tillslut en.
Resana första meltdown
Det visade sig vara världens minst NPF-vänliga resturang. Musik ekade i lokalen på en nivå som inte ens hårdrockaren i mig klarade av. Blinkande julbelysning som nästan kunde framkalla ett epilepsianfall. Och grädden på moset, någon som fyllde år och hela sällskapet och personalen sjöng så högt så de nästan hördes genom musiken. Där rann bägaren över och resans först meltdown slog till. (Om du inte vet vad meltdown innebär så kan du läsa en bra beskrivning om det här.)
Gråta på en restaurang
Jag är inte extemt känslig för intryck i vanliga fall och brukar klara det mesta men det här blev för mycket. Så där satt jag inne på restaurangen och grät och kunde inte bestämma mig för vad jag skulle äta för jag kunde inte tänka pga allt oväsen. Personalen glodde för de hade nog aldrig haft en gråtande 30 åring i sin restaurang. Hade lust att skrika att de skulle sluta glo och stänga av musiken i stället. Men jag lät bli. Tillslut fick vi äntligen vår mat.
Kan inte bli värre
Nu är vi tillbaka på fängelset.. öhm jag menar hotellet. Stegräknaren visar 13 000 steg. Nu ska vi sova för tidigt i morgon ska vi åka till Harry Potter museeumet. Det bästa med att första dagen började så här är att nu kan det inte bli värre.
