27 mars, 2018 – Aspiepower Media

De livsfarliga skorna

Varför kom jag inte på det här tidigare?

Mamma kom som sagt till stan i går så vi tog en tur till XXL för att kolla på skor. Det fick bli ett par vandringskängor, det blev dom jag redan hade fast i sommarmodell. Jag undrar bara varför jag inte kommit på det här tidigare? För första gången på 4 år så har jag gått över 4 km men inte känt smärta i varje steg jag tar. Det gör sådan stor skillnad när dom är högre och det blir stabilare över fotleden och där foten är opererad.

De livsfarliga skorna

Dock var skorna livsfarliga för första gången jag snörade på mig dom så lyckades jag att skära mig på tre fingrar. Fråga inte hur jag lyckades för det vet jag inte men helt plötsligt blödde jag. Vad är det för jävla skor som hjälper mig att återuppta mitt självskadebeteende. Ser framför mig hur jag sitter hos läkaren på psyk och säger ”Nej det var inte jag det var mina skor”. Haha jag kommer nog aldrig mer få gå därifrån igen;)

Lyxig räkmacka

När vi var klara på Välsviken så blev det en tur till Ikea där det fick bli en lyxig räkmacka till middag. Jag har nog sakt den här meningen hundra gånger snart. Men det är det bästa med Viktväktarna – att man kan äta allt men inte alltid. Alla Ikeas rätter finns med i appen så man kan jämföra och bestämma sig för vad man vill äta och göra medvetna val.

Dags att sänka medicinen?

Som jag skrivit tidigare så höjde vi min Bipolärmedicin i november för att jag var på väg in i en depression. Jag har stått på 600 mg Seroquel i fyra månader nu och tanken är att vi ska sänka medicinen om några månader. Jag tycker det är skönt att ha lite extra skydd just nu eftersom jag är lite rädd för våren. Men samtidigt så börjar jag känna mig redo för att börja sänka.

Nu är du normal

Det tydligaste tecknet på att det är dags att börja sänka dosen är att jag börjar bli för ”normal” nu igen. Haha ni som hört min föreläsning förstår vad jag menar. När de satte in Seroquel sommaren 2015 så höjde de för mycket. Så jag kom till min psykolog och tyckte att allt gick så långsamt. Jag hade ingen kreativitet och allt var bara tråkigt. Jag åkte inte ens till Hagfors för att se på speedway, då kan ni förstå hur illa det var. Då sa psykologen ”Joanna du är normal nu”.

Varför ville jag vara det här?

I 15 år gick jag runt och ville vara ”normal” men när jag väl fick testa på det så var det de värsta åtta dagarna i mitt liv. Så är det någon där ute som sitter och tänker att ni vill vara ”normala” och som alla andra så sluta genast upp det, för det var hemskt! Fick nästan ett trauma av upplevelsen;)

Jag börjar bli tråkig

Den senaste tiden har jag dock börjat visa tecken på att jag börjar bli så där tråkig igen. I går struntade jag i att kolla på speedway på TV:n och tog i stället en promenad. Innan kollade jag Dregen Instagram 20 gånger per dag. Jag har inställt så min mobil piper varje gång han uppdaterar. Men nu kollar jag bara hans sida en gång i veckan. När mobilen piper och jag ser att han lagt upp en bild så säger jag ord jag aldrig trodde att jag skulle säga. ”Äh jag har inte tid med honom nu. Herregud vad händer med mig? Så det kanske är dags att sänka medicinen snart innan jag är ”normal” och tråkig igen för det kan man ju inte vara;)

Dags att sänka medicinen? — Jag har i alla fall mössan på mig så än finns det hopp för mig;)