Hej kompisar! Nu sitter vi på Arlanda och väntar på vårt flyg. Så det här kommer bli sista inlägget från Sverige på en vecka. Jag har tidsinställt en inlägg om dagen till er. Men jag kommer självklart skriva från Grekland men hur mycket återstår att se. Ha det så bra så länge så ses vi snart.
Tack för alla fina kommentarer om reportaget i VF. Det är ni som får mig att fortsätta orka göra det jag gör. Jag är stark men ni gör mig ännu starkare. Jag tänker inte ge mig innan hela världen har förstått att det inte är så jävla normalt att vara ”normal”. Tillsammans gör vi skillnad på riktigt. 
I 15 år gick jag runt och försökte passa in, jag ville vara som alla andra. Vara det som ansågs vara normalt. Jag tyckte att att Asperger var en skitdiagnos som förstörde mitt liv. Men då sa min kloka lärare Rebecka till mig: ”Joanna varför vill du vara något du inte har en aning om hur det är? Du har ju aldrig varit ”normal”, för du föddes ju med Aspergers syndrom.
Så här i efterhand kan jag ångra att jag slösat bort 15 år av mitt liv på att vara som normen. För sommaren 2015 fick jag testa att vara normal. Det var då de kom på att jag har Bipolär sjukdom och satte in mig på stämningsstabliserande mediciner. Men man höjde för mycket. Så jag kom till min psykolog och tyckte: ”Allt är så tråkigt, hjärnan är så långsam och allt går så trögt. Och jag är inte ett dugg kreativ”. Då kollar hon på mig med stora ögon och sa ”Joanna du är normal nu….”
Okej är det de här som är att vara normal, så vill jag aldrig mer vara det. Jag skrev stämmningsdagbok och hade under åtta dagar ett rakt streck på normal. Det var de värsta åtta dagarna i mitt liv. Jag åkte inte ens hem till Hagfors och kollade på Speedway för jag låg hemma i soffan och gjorde ingenting. Så nej tack normal vill jag aldrig mer bli och jag lider med dem som måste vara det;)
Men hur normalt är det egentligen att vara normal? För vad är egentligen mest normal…. Att gilla struktur och tydlighet. Och säga rakt ut Vad man tycker och tänker. Eller att prata i gåtor, säga saker man inte menar. Och ha massa oskrivna regler som man själv vet varför man använder. Jag tycker de första men eftersom det är fler som är som det sistnämnda och därför är det ”normalt”. Men egentligen är ni inte ni ”normala” människor så normala som ni tror. Nej mer olikheter åt världen! För vad skulle vi leva i för tråkig värld om alla var exakt likadana?
