Aspiepower Media

Vi delar minnen, fast vi inte kände varandra

Klockan var ställd på nio i dag men blev väckt av att mamma ringde en halvtimma tidigare för att säga att det är en bild på Henrik i tidningen. NWT har skrivet ett reportage om Valsarnas guldår, den gamla goda tiden.

Och det är ju lite knäppt för det var ju egentligen då som jag och Henrik träffades för första gången. I slutet av 90-talet när jag stod och gömde mig bakom pappas ben i depån. Men då var jag ett barn och det var inte alls intressant, och tur var väl det;) Men fast vi inte kände varandra då så delar vi massa minnen tillsammans.

Jag var på plats på alla tävlingar han körde på Tallhult. Jag var på plats på flygplatsen när Valsarna landade efter att ha vunnit SM-guld på Gotland.  Jag var på plats på Tallhult när de vann det andra SM-guldet. Jag stod och gömde mig bakom pappas ben i depån när han pratade med honom efter nästan alla matcher.

Vi kan prata om saker som hänt på olika matcher och vi minns det båda två, fast på två olika sätt. Och hade det inte varit för att jag stått där bakom pappas ben i depån så hade jag troligen inte lagt till honom som på Facebook den där våren 2012.
I dag skapar vi minnena tillsammans.

Så här såg Joanna ut under Valsarnas guldår. Cyklade runt på min lila cykel med en Vals-väst på mig;)
minnen
Jag och kusin Robin hejar på Tony Rickardsson på GP i Linköping 1998.

 

Hejdå psykiatrin, våra 15 år tillsammans är över nu!

Jag har precis gått ut från min psykologs rum för (förhoppningsvis) sista gången.
Jag är ”frisk” nu, ja så frisk man kan bli med en psykisk sjukdom. Jag står just nu på rätt mediciner och mitt liv är ganska ”normalt”. Jag skriver med situationstecken för jag gillar inte ord som frisk och normal.

Jag vill inte ens vara normal för det är tråkigt. Jag vill bara vara Joanna och efter två och ett halvt år hos min psykolog har jag fått hjälp att hitta strategier för att hitta mig själv. Och jag har fått lära mig hur jag fungerar och hur jag ska hantera min sjukdom. Sen är det sjukt att det behövde ta 13 år innan jag fick den hjälpen, men det är en annan historia…


Jag är inte rädd längre

För någon månad sedan skrev jag ett inlägg om rädslan av att avsluta kontakten med psykiatrin ännu en gång, eftersom det inte gick så bra förra gången. Men den känslan finns inte kvar längre. Jag kan inte gå runt och oroa mig för att jag ska bli sjuk igen. Visst jag har ökad risk att bli det, eftersom jag har Bipolär sjukdom men det är inte säkert att det blir så. Och varför då slösa bort tid på att vara orolig helt i onödan? Blir jag sjuk igen så blir jag det, och då får vi lösa det då. Jag har ett skyddsnät med människor runt omkring mig som kommer fånga mig om jag faller, så jag är inte rädd längre.


Jag är en liten fågelunge som ska flyga fritt nu

Just nu känns det ganska skönt. Alla som läst den här bloggen och hört mina föreläsningar vet att jag gjort en sjuk resa. Men alla som känner mig på riktigt vet att den största resan har jag gjort de två senaste åren. Jag har tagit makten över mitt liv. Och nästa steg blir att avsluta kontakten med psykiatrin. Min psykolog säger att jag är en liten fågelunge som gärna vill klamra sig fast i boet där det är tryggt. Men att han måste knuffa mig över kanten för att jag ska kunna flyga fritt och att det är dags nu.

Kontakten med psykiatrin kommer såklart inte avslutas helt. Eftersom jag har en psykisk sjukdom och står på mediciner. Så jag kommer ha läkarkontakt en gång i halvåret, till att börja med. Men från och med nu kommer vi inte ha någon regelbunden kontakt varje vecka. Jag ska klara mig själv nu!


Nu börjar en ny resa

Tack för den här tiden psykiatrin, jag har gnällt på er många gånger, men ni har även varit till stor nytta. Men jag är nu redo för att klara mig själv och jag lämnar över mina psykologtider till någon som behöver dem mer. Nu börjar en ny resa!

Hejdå Psykiatrin vår tid är över nu! Iallafall för en lång tid framöver

Bilden till vänster: Joanna 2004, ungefär när kontakten med BUP började. Sa knappt ett ord till någon.

Bilden till höger: Joanna 2017 prisas för sitt arbete med att öka öppenheten kring psykisk ohälsa. Föreläser för 500 personer.

Utanför vårt fönster…

Det händer mycket spännande utanför vårt fönster…

Igår kväll spenderade Baby över en timma sittandes i vårt vardagsrumsfönster.
Det regnande ute och blåste storm och en och annan fågel flög förbi.

Det gör inget att lampan står på sne och håller på att ramla ner när man kollar på fåglar.

utanför vårt fönster