Efter jobbet var jag i väg och åt lunch med min kontaktperson och insåg hur förbannat jävla kallt det är ut.
Seriöst fryser ihjäl snart och vill aldrig mer gå ut igen, nu skulle det sitta fint med badkar… 51 dagar kvar till flytt, nedräkning pågår.
Jag lider med änderna på bilden, funderade på att med dem hem men risken finns att Baby äter upp dem då haha.
Nu ska jag bädda ner mig i soffan och spendera resten av dagen här under mitt täcke.
Godmorgon världen!
Nu är det måndag igen, alltså veckorna bara rusar i väg.
Det är bara 12 dagar kvar till julafton och jag har inte ens en gnutta julkänslor än. Snön som föll i går försvann lika snabbt som den kom och det är bara grått och slaskigt ute, jag gillar det inte. Och min kropp gillar inte att vädret inte kan bestämma sig om det ska vara höst eller vinter.
Ska jobba i två timmar sen ska jag träffa min kontaktperson för att äta lunch, det är ganska lagom att börja en måndag med bara två arbetstimmar.
I dag är jag inne på dag fem med 300 mg Seroquel och jag sover fortfarande och är inte alls lika hyper. Än iallafall för sitter just nu och dricker energidryck:D
Läkaren har sagt att jag ska äta den höjda dosen i minst fyra dagar och den när det känns stabilt så ska jag sänka igen. Men jag funderar på att ha kvar den här dosen tills jag ska till honom i januari. För jag tror att det här är den dosen jag ska ha som normaldos.
Är ju så svårt att veta, vi vill ju såklart att jag ska ha så liten dos som möjligt, men 50 mg gjorde extrem skillnad på sömnen och jag känner mig inte avstängd eller trög.
Andra anledningen till att jag funderar på att ha den här dosen är för att jag vet att julen har en förmåga att bli jobbig. De senaste fem åren har den slutat med panikångest och att jag fått ta lugnande. Därför kanske det är bra med höjd dos i förebyggande syfte.
Ska rådfråga psykologen på torsdag vad han tycker, men efter snart 29 år så känner jag min kropp ganska bra och brukar vara bra på att känna av vad som är bäst för mig.
Ja det är en väldigt bra fråga, Katten Enzo.
Det undrar jag med…
Psykisk ohälsa är vårt största folkhälsoproblem.
3 av 4 har egen erfarenhet eller erfarenhet som anhörig ,ändå är det inget man ska prata om det är skuld och skam.
Men varför? Jag förstår verkligen inte?
Jag tycker de här med Peter Jihde är ett bra exempel:
I samband med att hans nya bok skulle släppas gick han ut med att han har Bipolär sjukdom typ 2, en diagnos han haft i tre år men inte berättat om förrän nu.
Medan han hela tiden pratar om sin diabetes, har ett instagramkonto där han delar med sig av din vardag med sjukdomen, skriver en bok om den och hela tiden jobbar för att öka öppenheten kring diabetes. Men den andra sjukdomen, den drar man sig för att prata om.
Egentligen är ju diabetes och bipolär sjukdom två liknande sjukdomar:
Båda kan ta ditt liv om du inte lär dig leva med dem, men lär du dig det kan du leva ett ganska rikt liv.
Och med båda sjukdomarna är det viktigt att sköta om kost och sömn och medicinering.
Skillnaden är att den ena sitter i huvudet och den andra i kroppen, och sådant som sitter i huvudet ska man av någon anledning inte prata om.
Men jag tycker att vi ska sluta upp med det här tramset!
Nu är det en gång för alla dags att börja prata om psykisk ohälsa och visa att det inte är en svaghet, utan snarare tvärtom för man måste vara stark för att orka leva med psykisk ohälsa.