27 oktober, 2016 – Aspiepower Media

Joanna vs Landstinget 1-0

Herregud vilken dag det varit! Ringde 1177 och de borde utbilda sina sköterskor i bemötande för i 80%av fallet är det katastrof. Fick prata med en skit otrevlig person som infomerade mig om att jag inte kan ha bihåleinflammation eftersom jag inte är snorig. Nej jag är inte snorig för det TOTALT JÄVLA TÄTT! Nej jag kunde inte få någon tid för det här var vårdcentralen ansvar, fast det var de som skicka mig till 11177. De hela slutade med att jag fick ett utbrott och grinade i telefonen och tyckte att jag har haft bihåleinflammation minst 30 gånger i mitt liv och jag vet hur de känns. Då helt plötsligt får jag en tid kl 18.45… Tog med mig Carolina dit för jag orkade inte skrika mer men jag behövde inte skrika för fick träffa en jättetrevlig sköterska. Och vet ni vad hon hittade? Jo massa vätska i mina bihålor, så jo jag har bihåleinflammation. Joanna vs Landstinget 1-0 (eller ja det står nog snarare 789-0 efter alla år) Men nu har jag iallafall efter mycket om och men fått min antibiotika, men varför ska man behöva skrika och vara otrevlig för att få den vård man har rätt till? Nu är jag helt utmattad och ska bädda ner mig i sängen och se på Wallgrens värld.

]]>

Vårdens skitsystem funkar inte

Är inne på dag tre med huvudvärk from hell så ringde VC. Kom inte fram på morgonen så ringde igen när de öppnade kl 13, kom fram efter en minut och sköterskan tycker: ”Jo du måste ju träffa en läkare, men tyvärr är tiderna för i dag slut så du får ringa igen i morgon”…. Jo för jag har ju inte redan ringt hela jävla dagen… Varför har de ens telefontid kl 13, när de redan gjort slut på alla tider under förmiddagen? Vad tror de att vi vill när vi ringer liksom? Tror ingen ringer till vårdcentralen för att man vill småprata lite, utan jag tror alla som ringer gör det för att man har ett problem man vill ha hjälp med. Sköterskan tyckte det var väldigt synd att tiderna var slut för jag skulle ju verkligen behövt en. För att ha feber i över två veckor är ju inte alls bra och det är ju ett tecken på att min kropp vill säga oss något. Men tyvärr var ju tiderna slut, va fan hjälper de mig att de säger att jag måste ha en tid men att det inte finns någon? ”Ja, jag vet inte vad jag ska göra men du kanske borde vara hemma och vila”, sa sköterskan. ”Ja sjukskriver ni mig då, eftersom jag nu varit hemma de dagar jag får?, undrade jag. ”Nej det kan ju inte jag göra, de måste en läkare göra men tider är ju tyvärr slut”, sa hon. Jag blev som så många gånger förr uppmanad att ringa 1177 kl 17.00 för att be dem ge mig en tid på kvällsjouren. Men jag vet hur det samtalet kommer låta, sköterskan som svarar där kommer som så många gånger förr muttra på mig för att ringer dit för en bihåleinflammation. ”Det ska de ju hjälpa dig med på vårdcentralen, har de inga tider så får de lägga in fler”, kommer hon säga och jag kommer än en gång undra varför de säger det till mig? Jag gör bara det jag blivit tillsagd att göra och det är tyvärr inte mitt jobb att se till så sköterskorna på VC inte ger bort alla tider för tidigt på dagen. Men jag önskar att det hade varit mitt jobb för då hade de fått hört ett och annat. Har jag tur så ger hon mig en tid till jouren efter att hon muttrat klart annars hänvisar hon mig till akuten. Och när jag kommer till akuten som så många gånger förr så kommer de bli förbannade på mig för att jag kommer dit med en bihåleinflammation, för det ska vårdcentralen ev kvällsjouren ta hand om… Det känns som vården har en förmåga att hela tiden skjuta över problemet till någon annan, som skjuter de till någon annan…. och så fortsätter det tills vi är tillbaka på ruta ett igen och jag fortfarande står där med min förbannade bihåleinflammation. Den de såg när jag var där redan förra veckan men valde att inte behandla för den kan ju försvinna av sig själv…. fast de gör den inte så en vecka senare är jag tillbaka igen, som så många gånger förr. Jag undrar när de ska börja förstå att det här skitsystemet inte funkar, att de måste ha mer tiden till jouren på vårdcentralen och att de inte kan ge bort alla kl 10.00 på förmiddagen. För vad är det ens för idé att ha två telefontider? Nu tröstäter jag glass och hoppas på att mitt huvud inte ska ska sprängas innan kl 17.00 och laddar upp för att ta ännu en tur i landstingets karusell, tur att jag gillar att åka karusell för det har en förmåga att bli många turer i den här karusellen.

]]>

Jag fick bröstmjölk men var inte gravid

Så här med facit i hand, så undrar jag bara varför höjde vi inte Seroquel från början? Varför var vi tvungen att testa skitmedicinen Lamotrigin som gav mig en allergisk reaktion? När man bara behövde höja 50 ynka mg på medicinen jag redan hade, för att jag skulle bli en ny människa. Man fokuserad alldeles för mycket på depressionen jag var påväg in, så man glömde bort att det egentligen var hypomanin och allt den hitta på som gjorde mig deprimerad. Så man försökte att höja mig, fast jag egentligen behövde sänkas. Sista gången jag var hos läkaren så sa jag rakt ut: ”Jag tror vi ska skita min depression. Om det är något jag vill ta bort ur mitt liv just nu så är det min impulsivitet, den gör så jag blir deprimerad”. Så vi bestämde oss för att i stället testa höja Seroquel med 50mg i taget, eftersom den används för både uppåt och neråt faser. Och nu tio dagar senare så känner jag bara, varför i helvete gjorde vi inte det här tidigare för? Jag vet att det till viss del är mitt eget fel för att jag är så anti mediciner och vill ha så låga doser som möjligt. Anledningen till det är att jag under 2017, testad 17 OLIKA!!!!! Antipsykotiska mediciner. Ni hör själva hur sjukt det låter, man ska äta dessa mediciner i minst en månad för att veta om man har någon effekt. 17 stycken på ett år, går inte riktigt ihop. Psykiatrin söndermedicinerade mig, i dag inser jag att de gjorde mig sjukare än vad jag var och då blev jag ännu sjukare. Och jag tror tom att jag inte hade behövt blivit inlagd på slutenvård lika många gånger, om de inte gjort det här. Jag kommer behöva mediciner hela livet både för min Bipolaritet men även för min reumatiska sjukdom. Och mediciner kan vara bra, men i rätt dos och under kontroll. Här hade de inge koll alls… De höjde… de sänkte… de bytte….de var olika läkare hela tiden och ingen hade koll på något. Jag gick upp 30 kg i vikt på 1,5 månad, min mens försvann och jag fick bröstmjölk. Min kropp trodde helt enkelt att jag var gravid. Ni kan ju tänka er hur jävla kul det är att få så mycket bröstmjölk så det läcker igenom, så man får ta med sig extra tröjor till skolan. Liksom räckte det inte med att jag redan var utfryst, skulle jag nu också bli ufot som får bröstmjölk utan att vara gravid också? Min räddning ur medicinträsket var min flytt till Karlstad där jag träffade en läkare som lyssnade på mig och mina upplevelser, och började trappa ut medicinerna. Men just nu är jag glad för att jag för tio dagar sedan gick med på att testa att höja medicinen, för bara på de här få dagarna har jag blivit en ny människa. Hjärnan går inte längre 300 km/h, jag kan tänka och reflektera och det är ganska skönt att livet går lite långsammare. Men mina sömnproblem är fortfarande ett stort problem och jag har svårt att komma till ro på kvällarna. Men vi får väl ta en sak i taget antar jag och steg ett var att sakta ner mitt liv och göra mig mindre impulsiv och som de ser ut just nu så har vi lyckas. Men vi vet ju att det kan svänga snabbt, jag har ju trots allt Bipolär sjukdom.

Mössa är grejen när man inte orkar kamma håret:D

]]>