I går kväll kom mammas kompis hit med 20 liter Blåbär!
De blir många smoohies i höst och vinter;)
Så i dag det rensas blåbär för fulla muggar.
Jag kan ha råkat stoppat några i munnen med, haha mina tänder och händer är helt blåa, nom, nom, nom 😀
Efter en och en halv timmas rensande är frysen nu fylld, tur att vi hade en extra frys som det bara vart att starta;)
Sen vi unna oss tårta, för det är klart att man ska ha tårta när man fyller 7 år.
I dag är det ingen vanlig dag för i dag är det Babys 7 års dag, hurra hurra hurra!
Babys var så ivrig med att öppna sina presenter så hon fick göra det två minuter över tolvslaget.
Kan man börja sin födelsedag på bättre sätt än att få en rosa vippa med leopardmönster på och att äta godis direkt ur kartongen?
Tack alla fina för alla era kommentarer på mitt senaste inlägg, det värmer verkligen och jag är glad för att jag har förmånen att ha så fina läsare. Det är ni som får mig att fortsätta blogga när inspirationen inte finns där. I 12 år gick jag runt och kände att det var något mer, att jag inte bara har Aspegers syndrom. Och det var en stor lättnad när de satte diagnosen Bipolär sjukdom typ 2, förra sommaren. När alla korten lades på bordet undrade både jag och läkaren hur man kunde ha missat det här under alla år, för det var en självklarhet. Det var skönt att få en ny diagnos både för att få ett svar på varför saker blivit som de blivit under årens lopp, men även för att kunna få rätt medicinering. Det var skönt att få ett avslut på det som varit och att få börja om med nya strategier och verktyg för att klara livets svåra berg och dalbana. Därför blev det väldigt jobbigt när folk jag inte känner/är ytligt bekanta med, började ifrågasätta om jag har rätt diagnos och börja bedöma hur jag är som människa genom att läsa min blogg och ta ställning till saker de inte har en aning om. Och egentligen spelar det ingen roll vilken diagnos jag har eller om det är så att jag inte har någon alls. För jag tycker ändå att ALLA människor ska ha rätt till den vården JUST DE behöver oavsett diagnos eller ej. Som jag sagt 700 gånger nu, vi måste sluta sätta in personer i fack och säga ”Ja men du har den diagnosen då ska du ha den här vården”. För vi är inga jävla maskiner, vi är med människor, individer och unika precis som alla andra människor på den här jorden. Som tex med reumatism som jag också lever med.., En del klarar sig med inflammationsdämpande mediciner. En del behöver morfin eller biologiska läkemedel. För vissa räcker de med att bara få sjukgymnastik medan vissa tom behöver cellgifter. Vi har samma sjukdom men den ser olika ut hos olika personer och vi är i olika stadier och i behov av olika sorts vård. Men direkt vi kommer till psykiatrin så ska alla sättas in i ett fack och alla personer som har samma diagnos ska helt plötsligt fungera på samma sätt.Vi lever på 2000-talet och det är dags att sluta upp med de här och en gång för alla börja se individerna bakom dessa diagnoser. Och nej jag ska inte sluta blogga, jag behövde bara en liten paus. Det är just sådana här människor och situationer som visar hur himla vilket jobbet jag gör är. Som jag skrev för några veckor sedan, jag kommer aldrig hålla käften! i’m back bitches!;)
Fotograf Evelina Eklund Hassel – Eve Fotografi ( @evefotografi ) www.EveFotografi.se