1 år med medicinerad Bipolaritet

Solen skiner i Hagfors och i dag är det speedway, plötsligt händer det! Fast det är ju sex timmar kvar, så lagom till 18.55 börjar det väl ösregna. I dag ska jag bara ta med lilla kameran för jag insett att bära runt på massa saker med gips och kryckor inte riktigt funkar. Alltså vad händer med mig? Jag kan ju helt plötsligt tänka! Vid förra operationen satte jag mig på ett tåg till Småland för att föreläsa fyra dagar efteråt. Nerdrogad med morfin och med en ryggsäck på ryggen, då gick de haha. Tack Seroquel för att du gör så att min hjärna inte går i 300 km/h och hittar på dumheter. I dagarna är det exakt ett år sedan de börja medicinera mig mot Bipolär sjukdom, fast man inte ens hade fastställ diagnosen än. Och ni som vart med sedan dess har nog också märkt den extrema utvecklingen som hänt på ett år? Kan inte riktigt fatta hur jag klarade två år utan medicin, jag borde nästan få en medalj för det. Men att gå på speedway helt utan kamera går ju inte, så  ”blogg-kameran” får bli med. Jag har även med mig en personlig assistent, lika bra att njuta fullt ut av att vara handikappad, så kusinbarn Nadia får bli med och vara min slav;)  Dock brukar Valsarna alltid förlora de gångerna hon är med, typ en gång per år, så vi får väl se om jag skickar hem henne efter halva matchen;) Sen har jag sagt åt Marie att hon ska fixa så det står en skön fåtölj i depån med mitt namn på, vi får väl se om hon har fixat det;) Baby har iallafall hittat sig en skön plats i dag: