Nedräkningen pågår, fast jag tror dock inte på att det blir en operation förrän de lägger mig på operationsbordet och sätter nål. För man vet aldrig vad landstinget hittar på och med min tur lyckas väl halva Karlstad bryta benet just på tisdag;)
De tre senaste dagarna har jag haft väldigt ont på kvällarna och haft svårt att sova.
Känns som någon tar tag i senan och drar allt vad man orkar och att den typ ska sprängas.
Jag hoppas verkligen att de hittar något fel när de väl kommer in. Det värsta scenariot är att de kommer in och allt ser skitbra ut och att de syr ihop mig och tycker ”Nej men det var ju inge fel på dig”. För nått fel är det ju för man har inte fruktansvärd smärta i 11 månader utan orsak, men min kropp har en förmåga att alltid se jävligt bra ut när en läkare tittar på den men visar sin sämre sida när de inte är med.
Det kanske låter sjukt men jag hoppas på att senan är spräckt och sitter fast på fel ställe som förra gången för då har jag än en gång bevis på att jag har ont på riktigt. För har man haft långvarig psykisk ohälsa så har läkarna en förmåga att tycka att man är lite extra känslig om de inte hittar något direkt. (Med andra ord de tycker att det är psykiskt men får inte säga det rakt ut.)
Dock gillar jag den läkaren jag har nu för hon tar sig verkligen tid att lyssna och förklarar.
Ja vi får väl se vad de hittar där inne. En gång hitta de en gallsten nere vid livmodern så jag kanske har en alien i foten eller nått, man vet aldrig med mig;)
Känner mig fortfarande lite rasslig i halsen men inte sjuk så pimplar varmchoklad och halstabletter.
]]>