9 maj, 2016 – Aspiepower Media

Jag höll på att köra över mina grannar!

Jag höll på att köra över mina grannar förut, ja egentligen gjorde jag aldrig det för jag har backkamera och hade full koll på dem. Men de tyckte tydligen att jag kom för nära för de vifta i armarna och skrek. Jag vet inte, men hade jag suttit och solat där bilar ska åka så hade jag haft lite koll och flyttat på mig om det behövs framförallt om bilen bakar emot mig. Men som sagt jag hade full koll på dem. Förut när jag satt ute på min trappa så kom dem och gick förbi och tjejen som satt i vägen när jag backade säger väldigt högt till sin kompis: ”Jag höll på att bli påkörd förut det var skit läskigt”. Jag hatar den här sortens spydiga kommentarer, så typiskt tjejer. Varför måste du kläcka den här kommentaren till din kompis? Är det inte då bättre om du istället går fram till mig och säger: ”Du, jag tyckte det var lite läskigt att du höll på att köra på mig förut”? För då kan jag förvarna er och ber er flytta på er nästa gång, även om jag har full kontroll. Det här är en av anledningarna till varför jag helst umgås med killar, de är mer rakt på och säger vad de tycker och pratar inte skit och viskar bakom ryggen på en. Det finns säkert killar som gör det också men jag tycker att killar är mer tydliga och rak på sak, de gillar jag. Men nog om grannarna! Nu har jag ätit middag och har landat i soffan en stund innan jag ska börja packa inför vår resa till Warszawa i helgen.

Fotopromenad i solen

Solen skiner och man känner sig nästan tvungen att gå ut när alla delar sina ”steka i solen” bilder på Instagram. Varför har Instagram sådan stor påverkar på hur vi beter oss? ”Jag såg det på Instagram”, är nog den vanligaste meningen som kommer från min mun, vet inte riktigt om det är bra eller dåligt? Men när Instagram får mig att palla mig ut i solen och få frisk luft, så måste det väl i alla fall vara bra? Så jag tog med mig kameran och gick ut en stund, jag måste ju med ta bilder så alla kan se så jag är lika cool som dem;) Det var jävligt varmt ute och jag kan inte riktigt förstå varför jag har långbyxor på mig, men jag kommer nog aldrig förstå mig på mig själv;)

Alla har inte den förmånen jag har

När jag la ut förra inlägget på min facebooksida fick jag direkt kommentaren ”Har du inte en familj som kan hjälpa till att bromsa dig?”. Jo jag har förmånen att ha en familj som stöttar mig till 210 % och hjälper med med allt jag behöver hjälp med. Men alla har inte den förmånen och det är inte min familjs arbete att hjälpa mig, men självklart gör dom det när det behövs. Jag skulle kunna säga upp mitt boendestöd, min kontaktperson, ja allt stöd jag har för min familj kan ju hjälpa mig med det. Innan jag fick mitt boendestöd så var mamma här och hjälpte mig att städa, detta resulterade i att vi aldrig han umgås som familj för vi hade fullt upp med att städa. Och mamma fick sedan bli hemma från sitt jobb för hon hade fått migrän för att hon la ner den sista energin hon hade på att hjälpa mig. Min familj ska bara behöva vara min familj, för jag har rätt till stöd och hjälp och då ska jag få den stödet och hjälpen. Och som jag skrev ovan alla har inte den förmånen som jag har att ha en familj vid sin sida och därför valde jag att lyfta den här frågan, varför man avslutar resurser jag och många andra behöver och har rätt till. I dag fick jag även mitt frikort från landstinget. Jag lyckades ju få ett på sju dagar och tyckte att jag borde få ett VIP-kort i guld, i stället fick jag en papperslapp som jag lyckades ha sönder det första jag gjort. Allt finns ju lagrat digitalt inom Värmland så jag behöver bara den här lappen om jag söker vård utom läns och jag risken att jag kommer få använda den här lappen är ju ganska stor eftersom jag hänger en del i Närke. Nu ska jag bara försöka att inte tappa bort den. Varför kan man inte få de gamla hederliga plastkorten? Vem lyckas hålla reda på papperslapp liksom?

Nej jag klarar mig inte alls själv!

Vuxebhab tycker att jag klarar mig själv nu, det tycker inte jag. Det är nu som jag på riktigt får testa om jag faktiskt har lärt mig att planera och tänkte efter. För nu när jag har eget företag så finns det ju ingen som drar i handbromsen när jag drar i väg, utan det är mitt eget ansvar. Och är ju nu jag behöver deras stöd som mest. Jag hatar när myndigheterna vill avsluta insatserna så fort man når målen utan att testa ordentligt om de går. Det är bara du ringer om du vill komma tillbaka, säger dem. 1. Det är ju just det som är mitt problem, att ringa när jag behöver hjälp. Jag kommer skjuta det framför mig tills jag springer in i väggen och blir utbränd och Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen sopar upp högen av mig och tycker att jag behöver hjälp och hjälper mig ringa. Se bara hur de gick förra sommaren. 2. Nej det är inte bara att ringa för att komma tillbaka. I sådana fall får man ringa tre månader innan man behöver hjälpen eftersom det alltid är världens längst väntetid. Så nu har jag iallafall fått lov att vara kvar tills augusti. Sen får jag väl hota med att limma fast mig i stolen eller nått. Började direkt med att visa att jag inte vet vad vila är för gick hem, slängde i mig lunch och drog till jobbet en timma för tidigt. Fast det kändes bättre att dra i väg än att sitta hemma och inte göra ett skit och nu får jag ju komma ut i de fina vädret en timma tidigare. På kontoret hittade jag mina hjälpmedel som Arbetsförmedlingen kört hit. Så nu har jag höj och sänkbart skrivbord och hela kittet och slipper slita sönder min kropp, mer än vad den redan är.

Jag jobbar halvtid på sjukhuset

Godmorgon mina vänner! Så skönt att få sova ut ordentligt så man vaknar av sig själv när solens strålar lyser in genom gardinen, och man vaknar och känner sig utvilad. För att sen kunna göra sig klar och äta frukost i lugn och ro. Oftast är jag så trög på morgonen så jag skippar både att fixa håret och äta frukost, för jag har fullt upp med att hålla mig vaken och kliva upp ur sängen. Så jag gillar sådana här dagar utan stress. Om en timma ska jag i väg till vuxenhabilitering sen ska jag försöka få i mig till lite lunch innan det är dags att bege sig till jobbet. Sjukgymnasten ringde förut och undra när jag kommer nästa gång men jag valde faktisk att lägga det på is tills i höst när foten är lagad. Det är jätte skönt att vara i varma bassängen på sjukhuset men just nu har jag så himla mycket saker att göra inför operationen . Och även om jag tagit bort sjukgymnastiken så har jag fortfarande två besök i veckan på sjukhuset kvar. Jag jobbar egentligen halvtid på sjukhuset och jag borde nästan få en lön för att jag är där så ofta;) Det blir bara massa flängande fram och tillbaka och massa stress och vi kommer ju ändå få börja om med rehab av foten efter operationen så jag väljer i stället att lägga den tiden på annat så länge.