Tog en dusch och hoppade i pyjamasen redan 16.30 och chillade i soffan med varm choklad. Det bästa med Viktväktarna är att man kan unna sig saker, man kan äta allt men inte alltid. Jag och Fröken B hejade på Antonio Lindbäck på datorn, såg ut att vara vår i Polen hoppas det är det om 39 dagar också när vi åkte till Warszawa. Jag önskar att det fanns doft-tv för jag saknar doften av speedway men det är tur att man iallafall kan höra ljudet.
Har varit i väg till vuxenhabiliteringen och egentligen skulle vi i dag ställa in lite saker i Handi-programmet som jag fick inlagt i min mobil för tre veckor sedan. Men jag valde i stället att tacka nej till programmet, då jag kände att inte passade mig. Det blev helt enkelt för krångligt och var inte alls som jag hade tänkt mig och för mig funkar de bättre med andra appar man kan ladda ner till mobilen.
Nu är jag hemma och landat i soffan och äter fruktsallad. Och tänker stanna här resten av kvällen för känner mig inte alls särskilt pigg. Tog min Enbrel spruta i går mot min reumatiska sjukdom och när den fyller kroppen brukar jag få influensa symtom och känner mig trött och febrig. I morgon var det tänkt att vi skulle spela in de sista scenerna i filmen men eftersom det ska vara dålig väder enligt väderprognosen så flyttade vi fram det till nästa vecka. Så helt plötsligt är enda planen för i morgon att mitt boendestöd ska komma 15.00, så får bli en lång sovmorgon.
Var ju uppe redan vid 07.45, åt frukost och slängde i en tvättmaskin. Sen vidare till sjukgymnasten för att få akupunktur, blev åtta nålar i dag med. Sen hem och hänga första maskinen och sätta på en till men var så trött så la mig och sov en timma till.
Nu har jag hängt den andra och sista maskinen med tvätt och lagat mat. Fick bli pastagratäng i dag och blev fem matlådor. Nu ska jag jobba lite i soffan innan jag ska i väg till vuxebhab klockan 15.
I dag är det nästan tio månader sedan jag började äta Seroquel mot min bipolära sjukdom. När jag började med medicinen var jag fortfarande under utredning men man valde att sätta in medicinen eftersom jag hade haft god effekt av den förut.
Jag och Seroquel möttes första gången 2008, jag hade då haft flera episoder med psykoser under fyra års tid. Men läkarna sa att det berodde på alla trauman jag hade gått igenom och att det ledde till att jag utsattes för mer stress än vad min Aspergerskropp klarade av, och att kroppen då regerade i att ge mig en psykos.
Jag hade testat mer eller mindre alla psykos mediciner som fanns på marknaden, allt från tabletter till sprutor. Men jag fick hemska biverkningar av alla. Den värsta biverkningen blev 30 kg viktuppgång och bröstmjölk och utebliven mens, medicinera fick helt enkelt min kropp att tro att jag var gravid. Men med Seroquel blev biverkningar så få så jag kunde stå ut med dem och tillsammans med ökat stöd började jag att hitta tillbaka till livet igen.
Efter fyra år med seroquel och fyra år utan psykoser tyckte läkarna att jag var redo att leva utan medicinen och den började att trappas ut samtidigt som mina kontakter med psykiatrin hade gått från varje dag till en medicinuppföljning per år.
När medicinen var ute ur kroppen avslutades även kontakten med psykiatrin, efter tio är med psykisk ohälsa var jag nu redo att stå på egna ben. Det man inte visste då var att jag inte ”bara” hade psykoser, jag hade Bipolär sjukdom och hade haft det ända sedan jag var 15 år men psykiatrin hade missat det.
När man går till psykiatrin så ska ju prata om att man mår dåligt, annars går man ju inte dit.
Men hade någon i stället frågat: ”Hur mår du när du mår bra?”, så hade man tidigare kommit på att jag hade två diagnoser.
För då hade jag svarat ”Jag sover fyra timmar per natt, jag bakar 200 muffins och jag studsar runt som en studsboll hög på redbull” och då hade någon insett att jag inte var så jävla frisk. För för mig var mina hypomana perioder, den perioden som jag mådde som bäst.
Nu i efterhand ser jag hur det sakta har gått utför sedan den dagen 2012 när de valde att sätta ut min medicin, men det var först vid den här tiden för ett år sedan som jag själv märkte att jag var påväg rakt ut mot stupet igen.
Men det var inte förrän den där dagen för ungefär tio månader sedan, när allting kraschade samman som psykiatrin fick upp ögonen för att det här inte går. Jag kanske borde vara besviken över att allt kraschade samman igen men i stället väljer jag att se vad jag egentligen klarade. Jag levde fyra år med omedicinerad Bipolär sjukdom utan att veta om det, läkaren säger att det är en bragd.
Jag är glad över att Seroquel kom in i mitt liv igen, för jag känner att den gett mig livet tillbaka.
I dag kan jag sitta och kolla på en hel film utan att trycka på mobilen, det har jag inte kunnat göra de senaste 10 åren.
I bland kommer jag till och med på mig själv att sitta och stirra in i en vägg och tänka, min hjärna går inte längre i 400 km/h.
Jag kommer troligtvis få äta mediciner större delar av mitt liv för att hålla sjukdomen i schakt men jag ser inte det som ett problem.
Men många med psykisk sjukdom vill inte äta mediciner för att det är skuld och skam men det är ingen som i fråga sätter om något med tex Astma eller diabetes behöver mediciner för att fungera bättre.
Och jag ser inte varför det ska vara mer skämmigt att medicinera psykisk ohälsa än andra sjukdomar, när det enligt statisk är 3/4 har egen erfarenhet eller erfarenhet som anhörig, av psykisk ohälsa och Neuropsykiatriska diagnoser.
Hur gör du?
Har du valt att äta medicin för psykisk ohälsa?
Jag är uppe innan 8 och äter gröt:-))
Nu ska jag gå ner och slänga i en tvättmaskin innan jag ska åka i väg på akupunktur.