Förut ringde Carolina om jag ville ha kram för hon var utanför mitt hus.
Ja, svarade jag men det var visst någon annan än jag som var mest populär;)
När besöket hade gått bäddade jag och Fröken B ner oss i soffan och körde lördagsmys med glutenfri fiskpinnar, cider och Gåsmamman på Cmore play.
Ibland behövs verkligen sådana här dagar, utan massa måsten.
Det blev sovmorgondelux jag. Vaknade 11.30 efter 13 timmars sömn, utan sömntablett! Ganska välbehövligt efter att jag bara sovit runt fyra timmar per natt i en vecka. Har varit ute en sväng på stan och handla
Det är klart man sover skönt på en sådan här skön kudde?
Jag får ofta höra ”är det inte dags för dig att skaffa barn snart?” För det första tycker jag att man borde tänka sig för innan man säger den meningen till någon. Bara för att jag är 27 år och haft ett förhållande 3,5 år så betyder det inte att jag vill ha barn eller att jag ens kan få ett. Vad vet ni jag kanske försökt få barn de senaste tre åren. I mitt fall är det faktisk så att jag just nu inte kan få barn. Jag tar sprutor för mina reumatiska sjukdom, en medicin som skadar ett foster. Det kan bli så stora skador så de rekommenderar att man äter P-piller eller har någon annat skydd än bara kondom när man är under medicinering. Och sen har jag precis fått en ny diagnos, Bipolär sjukdom. Det är i sig är inget hinder för att skaffa barn men jag har även mediciner för den som kan skada ett foster. Om jag kan få barn överhuvudtaget vet jag inte, då jag aldrig försökt. Men om jag ska försöka så måste jag vara utan min mediciner. Psykmedicinerna kan man äta i små doser och trappa ner allt efter att graviditeten fortgår. Alla blir lite konstiga av att vara gravid, alla hormoner kan ställa till det, jag tror alla förstår vad jag menar;)Men är man då redan en känslokarusell för att man lever med Bipolär sjukdom och samtidigt måste vara utan medicin så kan det bli lite jobbigare. Så jag tycker att det då är ganska viktigt att man faktisk försöker att planera att bli gravid när man känner att det är ganska stabilt och har varit det ett tag. Jag är 27 år och jag har i alla fall 10 år till på mig att bli gravid. Men i bland kan jag känns press och stress. Det har blivit lite av ett mode att vara unga föräldrar. Och i en liten stad som jag är uppvuxen i känns det som det finns två alternativ. 1. Man skaffar barn ganska tidigt. 2. Man flyttar och skaffar ett liv;) (studier, karriär, reser) Det finns personer i Hagfors som är lika gamla som mig som är redan är inne på unge nummer tre. Kul för dem men alla måste få välja själva när man känner att man är redo för barnfrågan. Och jag känner att det faktisk finns andra saker jag vill göra innan det är dags.För övrigt bor vi ju inte ens ihop än och det kanske är en fördel om man ska skaffa barn;) Men sen är det faktisk så att det redan finns två barn i vårt liv. Henrik hade redan två när vi träffades. Många av mina läsare vet inte att jag är plastmamma då de aldrig nämns på min blogg. (efter barnens mammas önskemål) En annan sak jag även ofta får höra är att personer med mina diagnoser blir sämre föräldrar. Någon jag inte alls håller med om, men mina tankar om det kan ni läsa i detta inlägg! Men när det är dags för oss att skaffa barn, avgör vi själva och ert tjat gör inte att det går snabbare.
Mitt fyrbenta barn som tom har en egen barnstol i bilen;)
