30 januari, 2015

Som ni vet spenderar jag veckan i Närke.
Och av en slump fick jag för ca en vecka sedan reda på att Dregen spelar på Örebro slott på lördag.
Jag blev såklart väldigt sugen på att gå.
Men känner inte många människor i de här trakterna och de jag kände var upptagna eller inte alls intresserade. Jag la ner.
Jag kan ju liksom inte gå ditt själv. Men samtidigt som jag lagt ner så la inte hjärnan ner.
Vad är det värsta som skulle hända om jag gick dit själv?
Jo att jag får panikångest och måste gå hem igen! Fast det vet jag ju inte om jag får.
Tänk om jag inte får de.
Då hade jag missat allt helt i onödan bara för att jag inte vågar lita på mig själv.
Och jag skulle aldrig kunna släppa tanken på att jag kanske hade klarat det. Så i går bestämde jag mig.
Äh va fan jag bokar en biljett, jag går själv. Jag försöker slå bort alla tankar min Aspergerhjärna ställer till med.
Hur ser lokalen ut?
Vilka kommer vara där?
När kliver han upp på scenen?
Måste man vara social och mingla?
Finns det någon jag känner igen som är där?
Kommer jag sitta själv i ett hörn och de kommer kännas att jag flyttas tillbaka till högstadiet? Jag vet inte vad som kommer hända.
Man kan inte ha hela livet planerat in i minsta detalj.
De funkar liksom inte.
Världen är inte byggd så.
Jag måste försöka anpassa mig fast jag inte alltid passar in i den här världen. Jag kommer vara nykter och köra själv till Örebro.
Första gången jag kör i den staden och bara det känns som en stor utmaning.
Men det är lugnt jag kommer klara det här.
Har jag överlevt allt jag vart med om under mitt liv så överlever jag det här också. Vi ses i morgon Dregen!