Nästan varje vecka får jag mail av en desperat förälder som försökt göra allt och ser hur ens barn faller men får ingen hjälp.
Jag vet inte hur dom känner sig, jag är inte själv förälder men jag har varit det där barnet.
Det där barnet som inte kan hantera sin diagnos och som har föräldrar som kämpar och lägger ner allt dem har på att man ska få den hjälp och stöd man behöver. Men trots blod, svett och tårar så får man ingen hjälp.
Oftast skriver dem ”Mitt barn har problem med……………………. Du som själv har Asperger kanske har råd för hur vi ska hantera situationen”
Jo jag har Asperger och ditt barn har samma diagnos men det är viktigt att komma i håg att vi är inte en diagnos. Jag är Joanna, ditt barn är ditt barn och du är du. Alla människor är unika oavsett om man har en diagnos eller ej.
Jag kan bara prata från min egen erfarenhet och berätta hur jag känt och upplevt men jag kan precis som du inte känna hur ditt barn känner.
Jag tror egentligen det viktigaste är att försöka lära känna sitt barn och få reda på hur det känner.
Nu tänker vissa ”ja men mitt barn har jätte svårt att uttrycka sig”. Jo det hade jag med genom att prata. Hundratals möten på BUP där jag satt och stirra ner i bordet och inte sa ett ord.
Tills en smart psykolog kom på att jag kan visst prata om jag får prata om det jag ville prata om, tex Dregen och speedway. Hon insåg även att jag visst kunde uttrycka mig men på mitt sätt.
Hon testade olika saker.
Först gav hon mig papper och vattenfärg och bad mig måla vad jag kände, jag fyllde hela papperet med svart färg.
Men när hon försökte prata om vad som var svart så låste det sig igen.
Hon kom även på att jag var väldigt bra på att skriva, hon gav mig en dagbok.
Jag skrev varje dag, hade med den överallt och kunde skriva direkt när de hände nått jag tyckte var jobbigt och kunde få ner mina känslor. Sen när jag kom till henne nästa vecka så kunde vi diskutera utifrån det jag skrivit. Men oftast låste jag mig även där, för då skulle jag ju prata igen.
Det var många gånger jag ringde till BUPs akut sena kvällar och ville ha någon att prata med men när de frågade vad jag ville prata om så låste det sig.
Det här va runt 2003-2005 och de va ju då datorn kom in mer i samhället. Det var första gången landstinget i Värmland kom i kontakt med en patient som behövde ha mailkontakt med sin psykolog. Och det var väldigt krångligt och tog tid innan de kom på hur de skulle lösa allt kring sekretessen på internet, något som jag hoppas de har koll på i dag.
Efter mycket om och men lyckades de lösa så jag kunde maila min psykolog och hon kunde svara mig och vi kunde ha vår kontakt i skrift som funkade bättre för mig.
Men jag kunde även maila psykakuten och sen ringa och säga ”Ni har fått mail” och dom gick in och läste och ringde upp mig och då visste dem vad jag ville prata om.
Alla människor är olika och uttrycker oss på olika sätt.
Vi med Asperger är inte känslolösa och vi kan med uttrycka oss men på vårt sätt.
Man måste bara hitta vad som är just den personen sätt.
Och komma i håg att vi är inte en diagnos vi är människor precis som alla andra fast vi har några extra bokstäver på ett papper.
