Att vara kär i en medicin
Minns ni när jag skrev för 7 månader sedan att jag skulle få en ny medicin, jag var jätte nervös för att behöva ge mig själv sprutor?
Nu har jag tagit en spruta på mig själv varje vecka i 7 månader (förutom de veckor jag haft infektion) och jag kunde inte tro att jag skulle gå och bli kär i en medicin.
För det är precis vad jag är, jag älskar den.
Hur överlevde jag 15 år utan medicin när jag knappt klarar mig en vecka utan den?
För första gången på 15 år så känns det helt okej att leva med en kronisk sjukdom.
Både smärtan och stelheten är normalt mycket bättre och det är högst 5 gånger under de här månader som jag krupit upp ur sängen, något jag gjorde flera gånger i veckan förut. Och de där med att ta sprutor på sig själv, de va ju inte alls nått farligt;) 
Mitt ben kan blåsa bubblor med;)
