mani – Aspiepower Media

Hypomani, en skräckblandad förtjusning

Börjar det att dra i väg nu?

Det blev bara sex timmars sömn i natt. Det är fjärde natten på en vecka som jag är nere i 8 timmars sömn eller mindre. Varningsklockan börjar ringa, det brukar vara ett tecken på att något är på G. Börjar det att dra i väg nu? Dom säger att man ska ligga på 4-5 timmars sömn i flera dagar för att det ska räknas som en hypomani. Men eftersom jag behöver ganska mycket sömn och ligger på 11-12 timmar i vanliga fall för att orka med så kommer jag aldrig så lågt. När det var som värst 2015 precis innan jag fick diagnosen så var jag nere på 4 timmar. Annars brukar 6-8 timmar vara ett tecken att det är dags att börja dra i handbromsen.

Hypomani, en skräckblandad förtjusning

Trots lite sömn så är jag hur pigg som helst i dag, ännu ett dåligt tecken. Att va på väg att bli speedad är en skräckblandad förtjusning. Det är underbart att vara hypoman allt är fantastiskt. Iallafall en stund. Sen när det där rosa, härliga och fluffiga molnet kraschar och jag ramlar ner i helvetet, då är det inte lika roligt längre.

Bryta mönstret

I vanliga fall brukar jag ta Stilnoct för att få sova och på så sätt bryta mönstret. Jag har dock bara en tablett kvar och har inte fått tummen ur att fixa nytt recept förrän i dag. Eftersom det är narkotikaklassade mediciner så kan man inte förnya på mina vårdkontaker utan måste ringa och jag hatar telefonköer, så skjuter det bara framför mig. Nu är det i alla fall fixat. Ringde, fick lämna mitt nummer, de ringde upp efter 15 min, sen klart! I bland går det smidigt!

hypomani

Nu börjar det att dra i väg…

När man känner att det håller på att dra i väg…

De senaste dagarna har jag sovit mindre och mindre. Har fått ta sömntabletter för att komma till ro. Men trots att jag sover mindre så är jag inte trött. I stället är jag speedad och har hundra idéer i huvudet. Man känner hur det börjar dra i väg i uberfart, men man kan inget göra. Jag känner igen mönstret- hypomani. Det är ganska skönt att vara hypoman i bland, men samtidigt vet jag att det är en tickande bomb. Att det oftast slår över till depression.

Försöker komma till ro med hjälp av sömntabletter, behöver all sömn jag kan få. I natt blev det sex timmar. Samtidigt gillar jag inte att jag tagit sömntabletter sex dagar på rad.Vet att DR P inte skulle bli glad om han visste om det. Nu ska jag iallafall i väg och jobba och i kväll ska jag på styrelsemöte. Efter det måste jag försöka komma till ro. Funderar på att ta zyprexa för att försöka bryta mönstret.

dra i väg — Den här sov iallafall gott på mina fötter:)

Något händer med mig…

Det är inte bara att leva med Bipolär sjukdom, det är mycket att tänka på…

Något som händer med mig, jag känner det väl. Det har hänt förut, men jag känner också skillnaden. För nu speedar det i väg men jag är ändå ganska sansad i humöret, har fortfarande kontroll. Innan medicinerna var jag en tickande bomb och det svängde 100 gånger per dag och jag fylldes av ångest. De senaste tre dagarna har jag druckit en energidryck om dagen, ingen bra deal. Samtidigt sover jag mindre, blev 7 timmars sömn i natt trots två sömntabletter. Jag behöver minst 10 timmar för att känna mig som en människor.

Och mitt i allt det här ska jag dra i väg på en miniturné. Där kommer jag att utsättas för stress, träffa nya människor, överösas med kärlek och sova sämre. Alla faktorer som behövs för att riskera att dra i gång ett skov. I höstas valde läkaren att höja medicinen mitt under turnén för att broms så det inte drar i väg, han sa att riskerna var för stora. Det är inte bara att leva med Bipolär sjukdom, det är mycket som man behöver tänka på.

Nu känner jag mig mer speedad än i höstas och har inte ens börjat turnera än. Men jag har en plan… Jag ska försöka överleva dagen och morgondagen sen ska jag åka till Hagfors och bosätta mig där hela helgen och börja äta Zyprexa i några dagar, för att bromsa. Sen gäller det att försöka komma in i rutinerna igen, sova ordentligt, äta ordentligt och inte dricka energidryck. Det här är den största skillnaden sedan två år sedan: att det finns en plan och att jag inte känner mig helt hjälplös när jag känner att det börjar svänga.

bipolär sjukdom