Browsing Tag

Aspergers syndrom

Psykisk ohälsa/diagnoser Vardag

Lyssnar på Joakim Lundells bok Monster

Jag har börjat  lyssna på Joakim Lundells bok Monster

Jag spenderade gårdagen i soffan och lyssnade på ljudbok. Har börjat lyssnat på Joakim Ludells bok Monster. Många i min ålder förknippar honom nog mest med Kungarna av Tylösand. Medan dagens generation ser honom som deras favorit på Youtube.

Får förståelse

Jag tycker att hans bok är extremt sorglig men samtidigt väldigt viktig. Man ska inte döma en person om man inte vet varför den beter sig som den gör. Men när man hör hans historia så förstår man varför saker blev som de blev. Det är helt sjukt att ett barn får utsättas för det som han varit med om.

Vi har gjort samma resa

Jag blir fascinerad över hur han orkat vända allt. Att gå från att vara en fruktansvärt trasig själ till att bli Sveriges största Youtuber. Samtidigt så inser jag att jag nästan har gjort samma resa (fast jag i mindre version) Precis som mig har Joakim en NPF-diagnos, Aspergers syndrom och ADHD. Ingen av oss hade nog suttit här i dag om vi inte haft den där drivkraften som diagnoserna för med sig.

Jag och Jocke var faktiskt på samma fest för nästan exakt ett år sedan. Vi var båda på Social media galan, min rygg syns för övrigt i deras program som sändes på TV 3 haha.

Joakim Ludells bok Monster

Vardag

Gymnasieval – Gå din egen väg lyssna inte på andra

Detta inlägg är skrivet i samarbete med Skolverket
…………

Drömmen om Jämtland

Det är dags snart för dom som går i åk 9 att göra sitt gymnasieval och det är inget enkelt val. När jag slutade 9:an så ville jag börja på skyttegymnasiet i Strömsund. Eftersom jag tävlade i luftgevär och salongsgevärs skytte. Dock tyckte inte mina föräldrar att det var en bra idé att skicka en självmordsbenägen 16 åring till Jämtland. Så det blev ingen skyttegymnasium i stället blev det Barn och fritidsprogrammet i Hagfors.

Gymnasieval

Valde en praktisk linje

Mina kompisar skulle gå natur och samhäll men jag har alltid gillat människor och att ha praktik två dagar i veckan hela åk 3 lockade. Jag klarade tre år med nöd och näppe, hade jag inte haft så mycket praktik och praktiskt arbete så hade jag inte haft slutbetyg i dag.

Drömmen om att bli fotograf väcktes

Efter tre år på gymnasiet hamnade jag på Molkoms folkhögskola. Där köpte jag min första systemkamera och insåg att jag kunde kombinera båda mina stora intressen och började fota speedway. Jag fick jobba ideellt med att fotografera och intervjua förare och drömmen om att jobba som fotograf väcktes. Vid den här tidpunkten gick jag på hel aktivitetsersättning då min arbetsförmåga var lika med noll. Jag sökte till olika fotolinjer på folkhögskolor men kom inte in någonstans.

Jag kan ju faktisk skriva också…

En dag så insåg jag att jag kan ju faktisk skriva också. Jag gör ju det varje dag på min blogg. Som barn skrev jag långa sagor och som 5 åring hade jag en dröm om att bli författare. Så varför inte bli journalist i stället för fotograf? Då får jag göra båda sakerna samtidigt. Jag sökte till journalistlinjen och kom in. Pappa var skeptisk skulle jag verkligen klara det här? För att kunna plugga så var jag tvungen att lägga min aktivitetsersättning vilade i under tiden. Men jag klara det och i dag och kan stolt presentera mig som multijournalist.

I dag lever jag drömmen

I dag lever jag drömmen och gör exakt det jag vill samtidig. Jag driver eget, jag får föreläsa, jag får skriva, jag får fota och jag får blogga. Men vägen dit har inte varit glaskar. Det är inte lätt att veta vad man vill när man går i nian och måste göra sitt gymnasieval. Det är lätt att följa sina kompisars val för att man inte vill skiljas från dem eller det som föräldrarna vill för de borde ju veta vad som är bäst. Många väljer att gå samhäll och natur för det är breda linjer och för att det finns många myter om yrkesprogrammen.

Yrkesprogram är inte bara för slappisar

Många tror att yrkesprogrammen bara är för slappisar. Men vi är alla olika och jag tror, utan att ha forskning på det att många personer med en NPF-diagnos skulle må bättre av att gå ett yrkesprogram. Det är i alla fall uppfattningen jag fått av dom jag känner som har diagnoser. Jag tycker att man ska följa sin egen väg när man ska göra sitt gymnasieval, göra det man själv känner känns bäst. Strunta i att man inte går samma väg som sina kompisar. Det finns så många vägar att gå. På Gymnasieinfo.se finns alla yrkesutbildningar samlade och kanske kan du hitta ditt drömyrke.

Livet är inte förstört om man gör fel val

Livet är inte förstört om man väljer en utbildning men sen inser att det inte alls var det man inte ville jobba med. Gymnasievalet avgör inte din framtid, det är vara ett val av grundutbildning. Man kan alltid ändra sig och välja att gå en annan väg och en dag hittar man förhoppningsvis sitt drömyrke precis som jag.

 

gymnasieval

Vardag

När jag och Saga möttes för första gången…

När jag och Saga möttes för första gången…

I går gästbloggade Saga här på min blogg. I dag tänkte jag berätta med mina ord hur det gick till första gången vi träffades.

Första gången jag träffade Saga var i journalistlinjens klassrum på Molkoms folkhögskola, en augustidag 2013. Vi satt runt bordet och alla skulle presentera sig. Saga hade nog inte en tanke på att säga att hon har Aspergers syndrom. Det hade jag. Redan en månad innan hade jag ringt till lärarna och bett om att få tid första dagen för att berätta om min diagnos. När jag hade pratat klart så räckte hon upp handen och sa ”Jag hade inte tänkt säga det här men jag har också Aspergers syndrom”. Mitt mod gav även henne mod.

Skuld och skam

Jag vet inte hur många gånger under det där året som jag och mina klasskompisar fick höra ”Ja, men bara lite”, när jag påpekade att Saga hade Aspergers syndrom. Hon ville förminska diagnosen för hon trodde att den inte var något bra. Skam och skuld.

Jag blev en förebild

Jag kan ärligt säga att för fem år sedan kunde jag inte se att Saga någonsin skulle skriva om sin diagnos på min blogg. Men jag tror att jag har varit en förebild. Ett gott exempel på att en diagnos inte behöver vara ett hinder utan också en styrka. Och jag tror det till viss del har fått henne att acceptera sin diagnos.

I dag är jag stolt

Så det är med stor stolthet som jag lät henne låna min blogg för att berätta sin historia. Den här historien visar också hur viktigt det är att prata om psykisk ohälsa/diagnoser och vilken domino-effekt det kan få för att någon berättar sin historia.

Klokaste orden jag hört

Jag tänker avsluta detta inlägg med de klokaste ord jag någonsin hört, orden Saga sa till mig när hon började förstå och acceptera sin diagnos: ”Jag har ingen funktionsnedsättning, du har en funktionsförbättring”.

saga

Gästbloggare Psykisk ohälsa/diagnoser

Gästbloggare: Saga förnekade sin diagnos

Asperger diagnos

Jag klarade inte det som min klasskompisar fixade enkelt

Jag fick min Asperger diagnos vid 19 års ålder. Det var i oktober, jag hade i juni tagit studenten och sedan under höstens begynnelse fått mitt efterlängtade körkort efter evigheter av slit, svett och tårar. Vägen mot kortet är en period jag minns med djup ångest. En period jag inte kan se tillbaka på med ett leende och ett skratt åt min då oförmåga att koordinera körning med tittande på vägen. Medan klasskompisar och andra bekanta fixade sina på ett kick kämpade jag med det i över ett år. Självförtroendet sjönk till botten och jag kände mig så värdelös när jag kuggade uppkörning efter uppkörning att både jag själv och min omgivning slutade tro på mig. Därav en period jag helst vill glömma. Stoppa i en låda och kasta bort nyckeln.

En lärorik tid

Men det var också en lärorik tid i mitt liv. Förutom att lära mig köra bil lärde jag känna mig själv bättre. Lärde mig att jag inte var så stresstålig som jag trodde. Lärde mig att skrika åt mig hade noll effekt, utan bara triggade mitt redan hetsiga humör. Lärde mig att fokusera på flera saker samtidigt vilket egentligen är mer än min hjärna klarar av. Det var också under den här perioden som min mamma breakade nyheten om att jag kanske hade Aspergers syndrom.

I mina ögon var Asperger något dåligt

Jag minns att jag tog illa upp av antagandet.  I mina öron var Aspergers syndrom något dåligt, synonymt med låg intelligens och noll möjligheter till en karriär och ett självständigt liv. Ett livsbegränsande handikapp. Fördomar, jag vet, och fördomar föder okunskap. Men trots att jag egentligen inte trodde jag hade diagnosen gick jag med på en utredning. Och det är ett av de bästa besluten jag någonsin tagit.

Många pusselbitar föll på plats

När jag fick diagnosen på papper föll många pusselbitar på plats. Varför jag hade såna svårigheter att lära mig köra bil. Varför jag hade genomlidit tre gymnasieår av utanförskap, föraktfulla blickar och känslan av att inte passa in. Men jag vägrade ändå acceptera den. Jag vet inte om det var omställningen, men under en lång period levde jag i total förnekelse.
Mina fördomar var, trots mycket ny information som fått mig att se på autismspektrumet med nya ögon, fortfarande fler än mina kunskaper. Jag skämdes för min diagnos, försökte dölja den utan att inse att det inte fungerade så.

Vad skulle jag ha för nytta av andras miserabla liv

Jag började gå på regelbundna besök hos psykiatriska mottagningen för att få hjälp jag ansåg jag inte behövde, blev ombedd att läsa så mycket som möjligt om diagnosen i böcker och liknande. Det gjorde jag förvisso, men enbart om det skedde frivilligt. Så fort det dök upp en artikel i någon tidning om någon med Aspergers blev jag ombedd (eller snarare tvingad som jag tyckte då) att läsa. Allt för att få ökad förståelse om min egen situation. Det gjorde mig förbannad. Hur kunde någon känna till vad som pågick i min hjärna bättre än jag? Vad skulle jag ha för nytta av någon annans miserabla liv när jag hade bekymmer nog att hantera mitt eget? Utredningen hade äventyrat mitt redan dåliga psykiska mående, men det var faktiskt någonting jag lyckades dölja.

Att ”komma ut” som Aspie

Jag minns inte vad det var som fick mig att komma ut med diagnosen. Inte på det viset att det är det första jag berättar vid möten med nya människor, men jag nämnder den i min bloggbeskrivning och om ämnet kommer på tal berättar jag, mest för att stå till tjänst som förstahandskälla. Det är ändå vi med diagnosen som vet bäst hur den fungerar, hur olika den kan vara hos olika personer och hur den visar sig hos just den enskilde individen. Att komma ut har hjälpt mig mycket, men även andra. Ångesten lättar eftersom erkännandet ger folk förståelse varför jag har vissa egenheter som inte anses normala.

Livrädd för att bli dömd

Tyvärr existerar fortfarande en del av mig som fortfarande vill hålla den hemlig. Dels för social fobi. Jag är livrädd för att bli dömd. Inte bara för diagnosen, utan för allt, och särskilt eftersom jag redan är introvert och har svårt för nya människor i grupp. Dels för att den använts som frånskyll. Under många år fick jag höra att hur jag agerade, hur jag såg ut och hur jag var som person ”berodde på något” med en menande blick och en klapp på knät. Det gjorde mig rasande, och även om jag inte visade det utåt förrän dagen jag äntligen sa ifrån betyder det inte att det inte sårade. För det gjorde det. Djupt.

Asperger är en del av min personlighet

Min introverta personlighet, mitt hetsiga humör och min förkärlek till svart och svår-stilen har ingenting med min Asperger att göra. Jag känner flera alternativa människor och ännu fler introverta. Ingen av dem har någon form av autism. Man är inte sin diagnos, Aspergern är en del av ens personlighet, som i mitt fall förklarar varför jag sällan visar känslor, varför jag har svårt att hålla flera bollar i luften samtidigt, varför jag är brutalt ärlig och varför jag hyser ett specialintresse för mitt favoritband.

Öka öppenheten för att spräcka fördomarna

Men bakom pannbenet finns så mycket mer. Därför är det en bra idé att öppna upp sig, för att spräcka fördomarna och bidra med kunskap. Jag jobbar dagligen med att tränga bort delen som vill hålla diagnosen hemlig. Nu är jag snart 25 år, har lärt känna min diagnos och skulle vilja säga att jag är stolt över den. Där är jag inte riktigt än, men delen av mig som skäms är åtminstone mycket mindre än den som inte gör det.

/Saga Bard

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se

Vardag

Jag har blivit nominerad till Visa vägen-priset

Jag har blivit nominerad till Visa vägen-priset!

I tisdags loggade jag in på mailen och fick en chock. Min första tanke var: Vem skämtar med mig?
Jag har nämligen blivit nominerad i kategorin Årets eldsjäl i Visa vägen-priset.
Så här skriver Samhall på sin hemsida:

Visa vägen-priset delas ut av Samhall och vill uppmärksamma de som går i bräschen för personer med funktionsnedsättning och bryter deras utanförskap på arbetsmarknaden. Priset går till arbetsgivare och eldsjälar som förstår att det är viktigare att se till vad en människa kan, i stället för till vad den inte kan. Helt enkelt till de som är kloka nog att se till en persons funktionsuppsättningar. Inte för att vara snäll och vilja väl, utan för sitt företags bästa.

 

Nu ska juryn avgöra vilka som går till final

Nu kommer nomineringarna granskas nu av Visa vägen-juryn som väljer ut tre eldsjälar och tre arbetsgivare som går till final. Vinnaren i varje kategori utses den 20 november på Visa vägen-galan i Stockholm. Jag är sjukt glad bara av att blivit nominerad. Tack till dig som nominerade mig! Jag kan inte riktigt se mig själv som en finalist när det varit rekord och det är 272 nominerade i år. 272 personer som alla borde bli prisade för det dom gjort för personer med funktionsnedsättning. Jag nog glad av att bli nominerad och att någon tycker att det jag gör är så bra så jag är värd det här priset. Men visst skulle det vara kul att bli en finalist och gå på gala men jag blir inte besviken om jag inte kommer dit. Nu är det bara att vänta och se vad juryn tycker:)

Här kan du se alla som blivit nominerade.

Visa vägen-priset