Browsing Tag

asperger

Baby Vardag

Aspergervänliga sängkläder

Aspergervänliga sängkläder

Som sagt så jobbar hemifrån i dag och sängen är mitt kontor. När jag låg här så kom jag på att jag måste tipsa er om en grej. Vi köpte nya sängkläder på Lager157 och jag tycker att dom är Aspergervänliga. Nu kanske ni som inte har en NPF-diagnos tänker “Men herregud vad yrar hon om? Måste man ha särskilda sängkläder om man har Aspergers syndrom?”.

Annorlunda perception

Nej alla behöver inte det men många som har Aspergers har annorlunda perception. Vilket gör att man upplever känsel annorlunda tex så kan man uppleva att kläder och sängkläder skaver och är obekväma. Jag vill helst gå runt i mjukiskläder och är väldigt petig när det gäller sängkläder. När jag flyttade hemifrån så bytte jag mina nya sängkläder mot mammas 20 år gamla och söndertvättade sängkläder. För de gamla var mjukare och skaver inte.

Om katten får välja

Så är ni också känsliga så kan jag verkligen rekommendera dom som Lager157 har. De tar 400 kronor för två stycken, ett helt okej pris tycker jag. Ni hittar dem här. Detta är inget samarbete på något sätt utan bara ett bra tips och jag hoppas att den kan hjälpa andra. Även Baby kan rekommendera dem, hon har inte tid att skriva en recension men jag tror det räcker att se bilderna på henne nedan för att se hur nöjd hon är;)

Aspergervänliga sängkläder

Aspergers syndrom Bipolär sjukdom typ 2 Psykisk ohälsa Vardag

Människor kommer människor går

Människor kommer människor går

Jag har fått så många fina och stöttade kommentarer av er efter gårdagens inlägg om att förlora ännu en kontaktperson. Sen har det också kommit in några mindre genomtänkta kommentarer som: “Det är livet! Människor kommer människor går”.
Jag håller inte riktigt med om det. Självklart kan man inte förutspå hur livet kommer bli. Personer kommer försvinna ur ens liv. Men jag tycker det är stor skillnad på när personer passerar från mitt vanliga liv och när personer som ska ge mig stöd försvinner.

Rätt till stöd genom LSS

Har man rätt till ett stöd så ska man ju få det och det ska vara så bra som möjligt. En kontaktperson vars uppdrag är att vara ett stöd i vardagen för mig, kan inte komma in i mitt liv för att sen försvinna ur det igen ett halvår senare. Jag har en funktionsnedsättning, eller egentligen tre men de är genom min Asperger diagnos som jag har rätt till stöd genom LSS. Tanken är att vi ska träffas tre timmar en gång i veckan. Den här personen ska stötta mig och hjälpa mig med sådant som kan vara svårt. Och hjälpa mig att komma ut så jag inte isolerar mig. Exempel på saker vi brukar göra är: Gå på stan, äta lunch och gå och simma.

Måste se över systemet

Det tar tid att lära känna en ny person. Min livshistoria är inte heller något man drar på fem minuter. Jag måste berätta det jag varit med om så dom ska förstå hur jag fungerar i vissa situationer. Det är många som tar de här uppdragen för att ha det som ett extra jobb. Sen är det väldigt dåligt betalt så det känns som att många inte går in helhjärtat. Som jag skrev i går så tycker jag att det är dags att kolla över systemet. Hur man jobbar med och tar in ledsagare/kontaktpersoner. Jag önskar att jag bara haft otur men tyvärr så hör jag hela tiden om andra som upplevt samma sak och haft många kontaktpersoner/ledsagare som kommit och gått. Människor kommer människor går men kontaktpersoner borde bestå.

människor kommer människor går

Aspergers syndrom Bipolär sjukdom typ 2 Psykisk ohälsa Vardag

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

Då var det dags igen

I tisdags när jag träffade min kontaktperson så fick jag än en gång höra den där meningen. Den där meningen som jag vet kan komma när som helst men som jag fasar över. “Jag har en tråkig sak att berätta. Jag har fått nytt jobb så du kommer få en ny kontaktperson from 1 mars”. Dom tillägger alltid att de är ledsna. Att de tycker om mig och att de kommer sakna mig. Här har jag dock slutat lyssna. Här vill jag bara skrika: “Men stanna då för i helvete om du nu tycker om mig”.

Hela världen rasar

Försöker andas för att inte få panikångest. Nyper mig själv i handleden och försöker se opåverkad ut och säger “Jag förstår det är inte ditt fel”. Försöker komma därifrån så fort som möjligt. Åker hem, springer upp för trapporna. Låser upp dörren, sjunker ner på golvet och släpper fram tårarna. Hela världen rasar än en gång. Fan jag orkar inte en gång till. Varje separation gör så jävla ont.

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

Vi har blivit vänner och jag har öppnat mig för dem och berättat saker som knappt mina vänner vet. När det börjar kännas tryggt och säkert och att jag kan  vara mig själv då är det som jag får ett knytnävsslag i ansiktet och de drar. Deras uppgift är att ge mig stöd och få mig att känna mig trygg. Men jag kan aldrig slappna av för jag vet aldrig när de tänker försvinna ur mitt liv igen. Jag förstår att de inte kan stanna för alltid. Att man inte alltid vet vad som händer i livet. Men nu säger jag Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva, ja det känns så i alla fall. Men utan överdrift så har jag nog haft minst 30 stycken från att jag var 15 år. Från sommaren 2016 så har tre stycken försvunnit. Ändå har de senaste haft en fast anställningen i kommunen, de skulle vara tryggare så. För man säger ju inte upp sig från en fast anställning bara så där, sa dem. Ändå är det här andra personen på 1 år som försvinner just på grund ut av ett nytt jobb.

Vet inte om jag orkar med en till

Senast det hände i juni 2017 så skrev jag det här inlägget. Det känns likadant i dag, ångesten över ännu en separation. Jag vet inte om jag vågar släppa in en ännu en person i mitt liv. Vad är det för idé? De stannar ju ändå inte kvar och med sig tar de med sig mina hemligheter som jag hade berättat för dom i förtroende, när jag trodde att de skulle vara en vän. Jag behöver det här stödet men samtidigt vet jag inte om jag klarar att förlora en vän till.

Trodde att jag skulle få lugn och ro nu

Jag trodde att jag hade löst det här. Jag hade pratat med en bekant, frågat om hon ville ställe upp. Hon sa ja men nu har hon ångrat sig. Hon hade varit perfekt men i stället fick jag en ny käftsmäll. Än en gång den där meningen “Jag finns där ändå”. Jag behöver ingen som finns där fast de inte finns där. Jag behöver en kontaktperson som stannar kvar. Men den personen verkar fan vara omöjlig att hitta. Så jag funderar på att ge och strunta i att ta emot stödet som jag behöver och som jag har rätt till. Jag var så glad över att allt kring sjukersättningen var klart. Att jag skulle få lugn och ro nu. Jo tjena det kunde jag ju glömma.

Inte deras fel

Det här inlägget är absolut inget ont mot mina kontaktpersoner. Det här är inte delas fel. Jag skulle också byta jobb om jag fick ett bra erbjudande. Dock tycker jag att det är hög tid för LSS att se till så det blir ett system som fungerar. Vi som har det här stödet är ju personer som behöver tydlighet, trygghet och struktur och då funkar det inte att man har över 30 kontaktpersoner på 15 år. Kanske är det dags att höja arvodet så de får en vettig lön för det viktiga arbetet de gör. Kanske kan det locka till att stanna, i alla fall längre än ett år.

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

 

Psykisk ohälsa Vardag

Det är tur att man kan lita på psykiatrin

Fortfarande oklart

Det är 11 dagar kvar tills jag fyller 30 år och jag har fortfarande inte fått något besked från Försäkringskassan om jag blir beviljad sjukersättning på 50% eller ej. Jag har en känsla av att jag kommer få avslag. Vi kommer såklart överklaga men det vore skönt att få ett svar. Det skönaste vore ju om jag får ett bra besked och slippa all stress som detta för med sig. Alla som känner mig och har följt mig under flera år, som tex arbetsförmedlingen vet att jag inte kan jobba mer än 50%. Jag har aldrig gjort det under hela mitt 30 åriga liv och jag kommer inte kunna det sen heller. Visst vi kan testa men det kommer sluta med en katastrof, Troligen kommer jag aldrig mer ut i arbetslivet igen.

Vi ska inte leka med mitt liv

När jag var hos min läkare i november så sa han att det kommer ordna sig. Han är en av dom som inser vad konsekvenserna kan bli om jag tvingas att jobba mer än vad jag redan gör. (Jag jobbar inte ens 50% i dag utan ligger på ca 16 timmar vecka). Så kommer Försäkringskassan börja bråka så kommer han sjukskriva mig. “Vi ska inte leka med ditt liv Joanna”, sa han innan jag lämnade hans rum sist.

Det är tur att man kan lita på psykiatrin

Vi ska ha en uppföljning av medicinen någon gång i början av mars. Men han sa att om jag inte hade fått ett besked av Försäkringskassan i mitten av januari så skulle jag ringa och be om en tid så fort som möjligt efter 9 februari. Jag ringde och pratade med sköterskan för två veckor sedan. Hon skulle fixa en tid så fort som möjligt sa hon. Jag tänkte att jag blir glad om det blir i början av mars. Jag vet att det oftast är lite väntetid. I dag landade kallelsen i brevlådan 12 februari har jag en tid. Det är tur att man kan lita på psykiatrin när man inte kan lita på Försäkringskassan.

Får träffa samma läkare för sjätte gången

Jag har gnällt mycket på psykiatrin under årens lopp men jag är verkligen nöjd med den vården jag får i dag. Jag har haft förmånen att få träffa samma läkare sex gånger på rad. Det känns skönt för han känner ju mig vid den här laget. Dock vågar jag inte riktigt slappna av för jag vet att alla bra läkare tyvärr har en förmåga att försvinna så glädjen kanske inte varar så länge till.

Lite mindre stress

Nu känns det iallafall lite mindre stressigt, det kommer ordna sig på ett eller annat sätt. Det är bara synd att sådana här saker ska behöva vara så krångliga och dra energi i onödan. Har man haft aktivitetsersättning så länge man kunnat och har flera kroniska sjukdomar, som jag har så borde man kunna lösa det här på ett enklare sätt. Självklart ska de behövas ett läkarintyg så en läkare intygar att det verkligen är så men man måste kunna göra processen enklare.

Ett hån mot läkarna

Jag förstår inte ens varför man ska lämna in ett läkartyg när de ändå skiter i vad som står på dem. Jag har lämnat in två, ett från psykiatrin och ett från reumatologen. Båda skriver att jag uppnått min maximala arbetsförmåga som är 50%. Vi har frågat dom om intyget inte är bra, men fått svaret att dom är perfekta. Ändå är det inte säkert om jag får sjukersättning. Jag tycker att det är ett hån mot läkarna. De lägger tid som dom knappt har på att skriva intyg som de ändå skiter i sen.

Borde ske automatiskt

Jag tycker att det på något sätt borde gå på automatik. Att man går över till sjukersättning om man haft aktivitetsersättning från 19-30 års ålder. Att det borde räcka med att en läkare intygar att man uppnått sin maximala arbetsförmåga. Självklart ska inte vem som helst kunna få bidrag. Men tror de på allvar att en frisk person verkligen sitter och ansöker om sjukpension om man inte behöver det. Det är ju inte så att man tjänar på det. Utan man förlorar runt hundratusen per år för att man inte kan jobba. De flesta som jag träffat som har sjukersättning har först fått ett avslag men sen överklagat och vunnit. Det känns ju bara som slöseri med tid för både läkarna och Försäkringskassan att ge avslag till personer som troligen kommer vinna ändå efter en överklagan.

Har du ansökt om sjukersättning? Hur gick det för dig? 

Det är tur att man kan lita på psykiatrin

Aspergers syndrom Bipolär sjukdom typ 2 Föreläsningar Psykisk ohälsa Vardag

Att pausa när det behövs…

Ovissheten stressar

Det har varit mycket senaste tiden. Ovissheten att inte veta om jag har någon inkomst nästa månad stressar mig. Jag har fortfarande inte fått beskedet från Försäkringskassan om jag får sjukersättning eller ej. Grädden på moset blev gårdagen som var en kaosdag. Klockan ringde 8.15. 8.45 lämnade jag bilen vid verkstaden. 9.30 vägde jag in mig på Viktväktarna. Hann hem och sitta ner i 20 min. Träffade min kontaktperson 11-13. Hann hem och sitta en liten stund till. Sen sminkade jag mig och gjorde mig klar.

Ett sammanbrott

Efter det fick jag ett sammanbrott och grinade bort allt smink. Ringde till Carolina och skrek att jag inte orkar föreläsa, att jag är trött och bara vill sova. Tyvärr är det ju det här nackdelen med att vara föreläsare jag kan inte skicka någon annan när jag inte orkar. Visst kan jag ställa in men då skapar jag ett dåligt rykte om mig och själv och förlorar en månadslön. Ställde mig i duschen tvättade bort allt smink och sminkade om mig. 15.40 kom Carolina och hämtade mig och körde mig till verkstaden. 16.30 lämnar jag verkstaden och åker och plockar upp min vän Malin som skulle bli med som sällskap. Vi kommer fram till Grums ca 17.30. Började föreläsa 18.00 och många vill ställa frågor efteråt. Kommer hem till 21.00 lägger mig i badet innan jag tar en sömntablett.

Att pausa när det behövs

Tanken var att jag skulle jobba förmiddag i dag men jag bestämde mig för att ta sovmorgon och vaknade vid 09. Det gäller att pausa när det behövs. Nu sitter jag och äter frukost och ska snart åka till jobbet. Det var skönt att få sova ut ordentligt och få ny energi. Annars gick föreläsningen bra. Jag slog tydligen besöksrekord, det brukar komma runt 25 personer i går kom det närmare 70 personer.

Att pausa när det behövs