När ångesten kommer krypande
Söndagar = ångest
Söndagar är bästa och sämsta dagen. De är bäst för de är lugna och sköna utan några måsten. De är sämst för att det är då allt tar slut. Veckan är slut och vi måste skiljas för att återgå till vardagen. Distansförhållande suger efter 5,5 år. Det blir jobbigare och jobbare för varje gång vi måste skiljas. Jag vill inte åka hem, aldrig mer. Men jag måste.
Sen kommer jag hem till den tomma och tysta lägenheten. Nu är ju inte Bebbsan hemma så det blir extra tomt. Inga små tassar som kliver på ens kropp när man ligger i sängen. Man vaknar inte mitt i natten av att någon lägger en hårsnodd i ansiktet på en.
Jag hade svårt att somna i går. Hatar att sova själv. Men nått jag lärt mig av de två åren jag gick hos psykolog A, är att ångest inte är farligt. Det bästa man kan göra är att tillåta sig själv att ha ångest. För tillslut blir kroppen så van att man inte får mer ångest. Tar man istället ångestdämpande så drar man bara ut på det. Så de senaste året har jag tillåtit mig själv att ha det. De är inte härligt men det är inte farligt.
Hur hanterar du ångest?
