Browsing Category

Gästbloggare

Gästbloggare Psykisk ohälsa/diagnoser

Gästbloggare: Marie förlorade båda sina föräldrar i självmord

självmord

Fotograf Øyvind Lund

Förlorade båda föräldrarna i självmord

Juli 1993. Samtalet till jobbet på McDonalds i Stockholm som kom att förändra mitt liv. Min mamma Kerstin hade försökt ta sitt liv. Min mamma. Sjuksköterskan, skolssköterskan, distriktssköterskan, medicinsk ansvarig sjuksköterskan, enhetschefen. Hon överlevde och jag fick svar på alla mina frågor. Livet gick vidare. Oktober 1997. Min mamma tar sitt liv. Hon orkade inte mer, handlingskraften kom före livskraften. Tunga år följde för min pappa. Försäljaren, fixaren, travfantasten, jägaren. 2006 orkade han inte heller mer. Bipolär och tjocktarmscancer. Två generösa och kärleksfulla människor lämnade världen alldeles för tidigt.

Min skyldighet att sprida kunskap

Jag har alltid varit öppen med mina föräldrars sjukdom och död. Om jag vetat det jag vet idag hade jag troligen kunnat förhindra mina föräldrars död. Men jag känner ingen skuld. Det är viktigt. Jag känner däremot att det är min förbannade skyldighet att sprida kunskap.

När jag föreläser börjar jag alltid med:
Jag föreläser av tre anledningar, 1- kunskap räddar liv, 2- jag vägrar skämmas för mina föräldrars sjukdom och död, 3- jag är inget offer- man kan leva ett gott liv trots min historia.

Nu kan jag göra något bra av min erfarenhet

2014 kom jag i kontakt med Suicide Zero och då kände jag- Äntligen! Nu kan jag försöka göra något bra av min erfarenhet. Genom mitt engagemang i Suicide Zero känns mina föräldrars död lite mindre meningslös.

Psykologiskt olycksfall ett bättre ord för självmord

Självmord, suicid och psykologiska olycksfall. Tre ord för samma definitiva lösning på ett tillfälligt problem. Personligen tycker jag psykologiska olycksfall är det bästa ordet. Det är ett olycksfall- det är inget val att inte orka leva. Man väljer inte sin sjukdom. Vi behöver förändra synen på psykisk ohälsa. Vi behöver ta bort skam och skuld. Vi behöver visa varandra mer omsorg och medmänsklighet. Det är inte bara en fråga för vården. Det är en fråga för alla. Vi kan alla göra skillnad. Vi kan alla räcka ut en hand, lyssna, inge hopp, hjälpa vidare.

Nollvision

Nollvision självmord. Nollvision trafikdöd. Två nollvisioner med olika resultat. Den ena fick både resurser och en ansvarig myndighet, den andra fick det inte. Resultatet är slående- nu är det dags att göra om och göra rätt. Det har börjat med att Folkhälsomyndigheten numer har ansvaret och att det avsätts mer medel men det är en lång väg kvar. Vi kan lära mycket av hur man arbetat med Nollvision trafikdöd men det behövs resurser.

Våga fråga. Våga lyssna. Våga vara medmänniska.
suicidezero.se kan du lära dig mer om hur vi alla kan vara med och bidra till att rädda liv.

Marie Niljung, volontär Suicide Zero

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se

Gästbloggare Psykisk ohälsa/diagnoser

Gästbloggare: Lotta fick sin autismdiagnos efter 50 år

autismdiagnos

Levde i 50 år utan autismdiagnos på papperet

Mitt namn är Lotta, jag föddes för 51 år sedan i en liten stad i Västergötland. Numera är jag bosatt i Småland, har två barn, en hund och är omgift med en man som är som jag. Jag är otroligt kreativ och lösningsfokuserad. Trots min krokiga livslinje så är jag en positiv människa och en kämpe, och tur är väl det för livet har inte varit lätt.

Fick äntligen ett svar

Men så för ett år sedan så förändrades mitt liv för alltid, till det positiva! Sommaren 2016 fick jag svaret som förändrade så mycket i mitt liv. Jag kraschade och sökte hjälp på psyk. Dom gjorde en utredning och det visade sig att jag var autistisk. Det kom som en oerhörd lättnad för mig.

En bekräftelse inför mig själv

Efter att ha levt i hela mitt liv utan diagnos, utan stöttning och hjälp. Utan förståelse från varken familj eller vänner. Så kunde jag ”komma ut”, jag kunde förklara varför jag mått som jag gjort, varför jag betett mig annorlunda. Men framför allt så kände jag att jag blev accepterad och det öppnades nya dörrar. Jag hade något att falla tillbaka till, en form av bekräftelse inför mig själv. Men självklart så fanns problematiken kvar, alla förstod inte. Men det gjorde inte så mycket för jag fick en identitet och det var viktigt för mig. Under det år som gått så har det varit en berg och dalbana, både i mående och allt som hänt runt mig.

Legat i koma och vaknat upp efter 50 år

Jag ser det lite som om jag legat i koma och vaknat efter 50 år. Allt är nytt, världen utanför är spännande men skrämmande, men på ett annat sätt. Jag börjar få verktyg för att förstå och för att lära mig vad jag orkar och inte. Jag har spelat ett skådespel, försökt att vara någon. Eftersom jag inte visste vem jag var försökte jag testa mig fram, men ingen av rollerna passade in på mig. Jag har även gått in i ”väggen” gång på gång, samt skadat mig själv i tron att jag skulle känna något verkligt.

Jag hade två vägar att gå

Jag har fått be om ursäkt så många gånger för saker jag uppenbarligen gjort fel utan att jag förstått. Men det enda jag gjorde var att förlora mig själv, lite mer för var dag. Till den dagen min hjärna och min kropp sa stopp! Jag hade två vägar att gå, och hade jag valt den andra så hade jag inte funnits mer.

En sorg

Jag kan idag känna stor sorg för att jag inte fick min diagnos som ung, så mycket hade kunnat undvikas. Men nu är det som det är och jag är så oerhört tacksam för att alla mina frågor har besvarats. Jag börjar hitta en identitet, men det finns mängder att utforska.

Sjukpension

Mina svårigheter visade sig vara såpass stora så att jag idag uppbär 100% sjukpension. Med 0% stresstolerans och ingen förmåga att sålla eller stänga av några som helst intryck som kommer in (varken med ljud, syn eller ljus) så gör det mig rätt begränsad. Har även stora svårigheter med att förstå andra människor (och det gäller alla). Så det har inte varit lätt för mig att vara där ute i den andra världen.

En egen fantasivärld

Jag har som så många andra med autism haft min egen fantasivärld för att orka, och den världen är idag en stor del av min personlighet. Jag älskar den världen och den kommer aldrig att försvinna. Den hjälper mig när det är svårt, och den lugnar mig när det är stressigt där ute. Men som sagt så är jag glad över att jag äntligen fick min autismdiagnos och ett svar.

/ Lotta Vernersson

 

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se