Browsing Category

Aspergers syndrom

Aspergers syndrom Bipolär sjukdom typ 2 Psykisk ohälsa Youtube

Funktionshinderanpassad Youtube kanal

Funktionshinderanpassad Youtube kanal

Jag tycker att jag alltid försöker tänka att det jag gör ska vara funktionshinderanpassad. Fast jag själv lever med tre olika funktionsnedsättningar så är det inte så enkelt att tänka på allt. Förra veckan fick jag en kommentar från en av mina läsare. Hon gillade att jag börjat köra mer videos men hon har en hörselnedsättning och tyckte det var synd att mina videos inte är textade. När jag läste kommentaren så tänkte jag: “Herregud varför har jag inte tänkt på det? Om det är någon som ska ha en funktionshinderanpassad Youtube kanal så är det ju jag!”

Kommer texta alla videos

Så just nu sitter jag och lägger text på alla mina klipp så att många som möjligt ska ha möjligheten att se mina videos oavsett förutsättningar. Sen är det ju också bra för er som har lite svårt att förstå Hagförska haha;) Här hittar du min kanal!

 

Funktionshinderanpassad Youtube kanal

Aspergers syndrom Bipolär sjukdom typ 2 Psykisk ohälsa Självskadebeteende

1 år och sju månader utan självskadebeteende

1 år och sju månader utan självskadebeteende

I dag är blir det 1 år och sju månader utan självskadebeteende. Den här månaden är första gången som jag på riktigt känt ett behov att skada mig själv. Det hände för mycket saker på en gång som gjorde så jag kraschade. Men jag gjorde det aldrig, jag skadade inte mig själv. Min tatuering gjorde det den var tänkt att göra, att påminna mig om att det är över nu. 15 års självskadebeteende är över. Jag har personer runt omkring mig som älskar mig och jag inte göra det för deras skull. En dag kommer jag förhoppningsvis så långt så jag låter bli att göra det för min egen skull, men så långt har jag inte kommit än. Med rätt strategier så lyckades jag låta bli. Här hittar du mina strategier för att inte skada mig själv.

1 år och sju månader utan självskadebeteende

1 månad som tatuerad och den har nästan läkt nu.

Aspergers syndrom Psykisk ohälsa

Hur gick det till när jag fick min Aspergerdiagnos

Hur gick det till när jag fick min Aspergerdiagnos

Hur gick det till när jag fick min Aspergerdiagnos

I dag är det 14 år och ca två veckor sedan jag fick diagnosen Aspergers syndrom. Då hade jag själv vetat om i ett år att jag hade en diagnos. Men utredningen sattes inte i gång förrän jag hade försökt att ta mitt liv för första gången. Jag får ofta frågan hur det gick till när jag fick min Aspergerdiagnos. Därför spelade jag in en video där jag berättar om det. Det är en lång historia så det är lättare att prata om den än att skriva. Här nedan hittar ni videon och jag hoppas att ni gillar den. Ni får jättegärna komma med förslag på vad ni tycker att jag borde prata om i nästa video.

Aspergers syndrom Bipolär sjukdom typ 2 Psykisk ohälsa Vardag

Människor kommer människor går

Människor kommer människor går

Jag har fått så många fina och stöttade kommentarer av er efter gårdagens inlägg om att förlora ännu en kontaktperson. Sen har det också kommit in några mindre genomtänkta kommentarer som: “Det är livet! Människor kommer människor går”.
Jag håller inte riktigt med om det. Självklart kan man inte förutspå hur livet kommer bli. Personer kommer försvinna ur ens liv. Men jag tycker det är stor skillnad på när personer passerar från mitt vanliga liv och när personer som ska ge mig stöd försvinner.

Rätt till stöd genom LSS

Har man rätt till ett stöd så ska man ju få det och det ska vara så bra som möjligt. En kontaktperson vars uppdrag är att vara ett stöd i vardagen för mig, kan inte komma in i mitt liv för att sen försvinna ur det igen ett halvår senare. Jag har en funktionsnedsättning, eller egentligen tre men de är genom min Asperger diagnos som jag har rätt till stöd genom LSS. Tanken är att vi ska träffas tre timmar en gång i veckan. Den här personen ska stötta mig och hjälpa mig med sådant som kan vara svårt. Och hjälpa mig att komma ut så jag inte isolerar mig. Exempel på saker vi brukar göra är: Gå på stan, äta lunch och gå och simma.

Måste se över systemet

Det tar tid att lära känna en ny person. Min livshistoria är inte heller något man drar på fem minuter. Jag måste berätta det jag varit med om så dom ska förstå hur jag fungerar i vissa situationer. Det är många som tar de här uppdragen för att ha det som ett extra jobb. Sen är det väldigt dåligt betalt så det känns som att många inte går in helhjärtat. Som jag skrev i går så tycker jag att det är dags att kolla över systemet. Hur man jobbar med och tar in ledsagare/kontaktpersoner. Jag önskar att jag bara haft otur men tyvärr så hör jag hela tiden om andra som upplevt samma sak och haft många kontaktpersoner/ledsagare som kommit och gått. Människor kommer människor går men kontaktpersoner borde bestå.

människor kommer människor går

Aspergers syndrom Bipolär sjukdom typ 2 Psykisk ohälsa Vardag

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

Då var det dags igen

I tisdags när jag träffade min kontaktperson så fick jag än en gång höra den där meningen. Den där meningen som jag vet kan komma när som helst men som jag fasar över. “Jag har en tråkig sak att berätta. Jag har fått nytt jobb så du kommer få en ny kontaktperson from 1 mars”. Dom tillägger alltid att de är ledsna. Att de tycker om mig och att de kommer sakna mig. Här har jag dock slutat lyssna. Här vill jag bara skrika: “Men stanna då för i helvete om du nu tycker om mig”.

Hela världen rasar

Försöker andas för att inte få panikångest. Nyper mig själv i handleden och försöker se opåverkad ut och säger “Jag förstår det är inte ditt fel”. Försöker komma därifrån så fort som möjligt. Åker hem, springer upp för trapporna. Låser upp dörren, sjunker ner på golvet och släpper fram tårarna. Hela världen rasar än en gång. Fan jag orkar inte en gång till. Varje separation gör så jävla ont.

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

Vi har blivit vänner och jag har öppnat mig för dem och berättat saker som knappt mina vänner vet. När det börjar kännas tryggt och säkert och att jag kan  vara mig själv då är det som jag får ett knytnävsslag i ansiktet och de drar. Deras uppgift är att ge mig stöd och få mig att känna mig trygg. Men jag kan aldrig slappna av för jag vet aldrig när de tänker försvinna ur mitt liv igen. Jag förstår att de inte kan stanna för alltid. Att man inte alltid vet vad som händer i livet. Men nu säger jag Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva, ja det känns så i alla fall. Men utan överdrift så har jag nog haft minst 30 stycken från att jag var 15 år. Från sommaren 2016 så har tre stycken försvunnit. Ändå har de senaste haft en fast anställningen i kommunen, de skulle vara tryggare så. För man säger ju inte upp sig från en fast anställning bara så där, sa dem. Ändå är det här andra personen på 1 år som försvinner just på grund ut av ett nytt jobb.

Vet inte om jag orkar med en till

Senast det hände i juni 2017 så skrev jag det här inlägget. Det känns likadant i dag, ångesten över ännu en separation. Jag vet inte om jag vågar släppa in en ännu en person i mitt liv. Vad är det för idé? De stannar ju ändå inte kvar och med sig tar de med sig mina hemligheter som jag hade berättat för dom i förtroende, när jag trodde att de skulle vara en vän. Jag behöver det här stödet men samtidigt vet jag inte om jag klarar att förlora en vän till.

Trodde att jag skulle få lugn och ro nu

Jag trodde att jag hade löst det här. Jag hade pratat med en bekant, frågat om hon ville ställe upp. Hon sa ja men nu har hon ångrat sig. Hon hade varit perfekt men i stället fick jag en ny käftsmäll. Än en gång den där meningen “Jag finns där ändå”. Jag behöver ingen som finns där fast de inte finns där. Jag behöver en kontaktperson som stannar kvar. Men den personen verkar fan vara omöjlig att hitta. Så jag funderar på att ge och strunta i att ta emot stödet som jag behöver och som jag har rätt till. Jag var så glad över att allt kring sjukersättningen var klart. Att jag skulle få lugn och ro nu. Jo tjena det kunde jag ju glömma.

Inte deras fel

Det här inlägget är absolut inget ont mot mina kontaktpersoner. Det här är inte delas fel. Jag skulle också byta jobb om jag fick ett bra erbjudande. Dock tycker jag att det är hög tid för LSS att se till så det blir ett system som fungerar. Vi som har det här stödet är ju personer som behöver tydlighet, trygghet och struktur och då funkar det inte att man har över 30 kontaktpersoner på 15 år. Kanske är det dags att höja arvodet så de får en vettig lön för det viktiga arbetet de gör. Kanske kan det locka till att stanna, i alla fall längre än ett år.

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva