Search results for

stöd i skolan

Okategoriserade

Lucka 2: Vilket stöd behövde jag för att klara skolan

2 

För mig är det ganska tydligt hur viktigt stödet i skolan var.  
När vi fick våra betyg inför jullovet i 8:an, så hade jag fem IG-varningar, jag gick skolan på medeltiden;)
På den tiden användes IG, G, VG och MG som betyg. Jag hade alltså fem stycka Icke godkänd.
I febuari får jag min diagnos och får helt plötsligt den hjälp och stöd jag alltid behövt men inte fått, då vi inte hade diagnosen på papperet. 
Och i juni slutar jag nian med godkänt i alla ämnen.
I mitt fall var det så att jag var tvungen att ha diagnosen på papperet för att få stöd. 
Två veckor innan diagnosen sattes var BUP med och sa vilket stöd jag behövde men det gick inte, sen sattes diagnosen och då helt plötsligt gick det. 
Och jag klarade skolan på samma villkor som mina klasskompisar.
Stödet jag behövde: * Mindre klass under vissa lektioner:
Det var förmåga störningsmoment i en stor klass och jag hade svåra koncentrationssvårigheter. * Uppdelade prov:
Min arbetsförmåga var väldigt ojämn, både över olika ämnen men även från dag till dag. 
Tex räknade jag gymnasiematte redan i sjuan men var värdelös på Engelska. 
Men vissa dagar fungerade det inte alls och jag var lika dålig i matte som jag var engelska fast jag egentligen inte är det. 
Detta hade vissa lärare svårt att förstå, så här ojämn kan man ju inte vara och jag uppfattades som lat fast jag just då kämpade mer än någonsin.  
 Ibland behövde jag uppdelade prov för att jag inte orkade att sitta och koncentrera mig så lång tid.  
Hade jag en bra dag så räckte de med att jag gjorde 10 frågor, gick ut och gick ett varv runt skolgården och sen kom in och gjorde tio frågor till.. och fortsatte så till provet var klart. 
Andra dagar funkade inte detta så fick jag gör halva provet på förmiddagen och andra halvan på eftermiddagen. 
När jag mådde som sämst funkade inte det heller så kunde vi dela upp provet så jag gjorde det under flera dagar. 
Vissa kanske tänker ”Men gud va fuskigt då kunde ju du öva på provet i flera dagar och få bättre resultat”, men det fanns inte energin till vi glada att energin ens räckte till att göra provet. Och bara för att jag har en NPF-diagnos och måste göra det annorlunda så uppfattas det som fusk. 
Men tycker ni också att det är fusk om vi skulle plocka av mig mina glasögon och tvinga mig att göra provet? 
För det är ju orättvist att jag har glasögon och inte alla mina klasskompisar.
Nej så skulle man aldrig tänka, en synskadad måste ju ha glasögon för att se.
Men det är orättvist när ett barn med NPF måste ha hjälpmedel för att få en fungerande vardag, underligt tycker jag! Nej så skulle man aldrig tänka, en synskadad måste ju ha glasögon för att se.

* Muntliga prov:
Jag har väldigt svårt att veta om jag uttrycker mig i text så personen som rättar provet förstår att jag menar det jag menar, så jag får godkänt. 
Detta resulterade i att jag kunde skriva en A4 sida som svar på varje fråga, för att jag skulle vara säker. Men det tar ju väldigt mycket energi, både för mig och den som ska rätta provet. 
Så det blev enklare att göra provet muntligt för då kunde läraren säga ”Bra Joanna, nu har du svarat på frågan nu tar vi nästa”.
*Skriftliga och muntliga instruktioner: 
I framförallt högstadiet och gymnasiet är skolan ganska fri, man får göra många val och det kan kännas skönt.
Men det är det inte alltid om man har en NPF-diagnos, jag måste veta exakt vad jag ska göra för att komma i gång. 
Och då funkar det inte med instruktioner som ”Ni ska skriva om ett land, det ska vara klart någon gång v 44 och innehålla några sidor”…. 
För mig måste det se ut så här: ”Du ska skriva om USA, det ska vara klart 10 oktober ( då är jag troligen klar 5 oktober) och ska innehålla tre A4 sidor”. 
Jag vill inte ha massa val och frihet jag vill veta exakt vad jag ska göra. 
Jag behöver både muntliga och skriftliga instruktioner och att läraren satte sig bredvid mig och startade mig.
 
* Kopia på lärarens anteckningar:
Som jag skrev ovan, jag behöver både skriftliga och muntliga instruktioner.
Men oftast  skriver läraren på tavlan och man ska skriva av och ”vanliga” elever kanske kan tänka ”jag skriver lite av de  här och lite av de där så förstår jag”… 
Men det gjorde inte jag så jag skrev av ALLT som stod på tavlan, även låt stå som kan stå i hörnet av tavlan för att inte städerskan ska sudda. 
Jag var tvungen att skriva av allt för att vara säker på att jag kom i håg och förstod allt när jag kom hem.
Men det tar mycket tid och energi att göra detta och att plocka ner tavlan och bära med sig den hem var ju inget alternativ;) 
Men då kom någon smart person på att läraren har inget superminne, de har oftast en fusklapp och varför inte kopiera upp den så jag kan bära med mig tavlan hem utan att göra det bokstavligt talat;)

]]>

Okategoriserade

UR och Mohammed Ali gör låt av ungdomars åsikter om skolan



Varje år lämnar ca 12,4% av Sveriges nior grundskolan utan gymnasiebehörighet. Nu lanserar UR kampanjen #tolvkommafyra för att få in ungdomars åsikter om vad som behövs för att alla ska klara skolan. Berättelserna görs sedan om till en låt av hiphop-duon Mohammed Ali. 
I två veckor framöver vill Mohammed Ryback och Rawa Ali från hiphop- duon Mohammed Ali höra vad ungdomarna själva tycker om skolan via Twitter, Facebook och Instagram. Resultatet kommer att bli en låt och en musikvideo som släpps i slutet av juni.
–     Det är bara de vuxna som hörs i skoldebatten. Nu vill vi lyfta fram de ungas röster och höra deras upplevelser och åsikter om skolan, säger Rawa Ali från Mohammed Ali.
Enligt skollagen ska alla elever få det stöd de behöver för att nå kunskapsmålen men varje år lämnar ca 12,4 procent av niondeklassarna, ungefär 12 000 elever, grundskolan utan att ha behörighet till gymnasiet. Och ca 10 procent av Sveriges gymnasieelever hoppar av skolan. – Med kampanjen #tolvkommafyra och de programserier som ingår, vill UR bredda debatten om skolan och ge en bild av de barn och unga som kämpar för att klara skolan, bortom statistik och undersökningar, säger Carl Sahlin, marknadsansvarig på UR.
Förutom kampanjen #tolvkommafyra så sänder UR fyra programserier i radio och tv samt tre radioreportage om unga som svikits av vuxenvärlden. Först ut är kvällens Verkligheten i P3, följt av morgondagens TV-premiär av dokumentärserien Sverige sviker, som fokuserar på några av de ungdomar som riskerar att hamna utanför.
Medverkar i kampanjen #tolvkommafyra gör även Dennis Dewide, Kakan Hermansson, Rikard ”Skizz” Bizzi, Elliphant, Joanna Halvardsson, Leo Razzak, Malin Gramer och Matias Varela.


Alla program som ingår i satsningen:



Verkligheten i P3 – Sverige sviker
Under två veckor intervjuar Verkligheten i P3 unga som blivit svikna av vuxenvärlden. Den 8 juni kl. 14.03- 16.00kan lyssnare som vill dela med sig av sina egna upplevelser och ringa in till programmet. Premiär 26 maj 18.03 P3

 
Sverige sviker
En dokumentärserie i fyra delar om ungdomar som alla finns med i statistiken över de som har svårt att nå skolans mål.  Premiär 27 maj 20.00 SVT2 

 
Skolministeriet 
Hur står det till med hemmasittarna? 27 maj 21.03 P1
Skolan som förlorade mig
Sex radioporträtt av vuxna som alla hoppade av skolan. Vad hände sen? Medverkar gör bl.aIson Glasgow och Unni Drougge. 28 maj 21.03 P1



Dropouts
Dokumentärserie i sex delar som tittar närmare på vad som kan göras för att fler ska fullfölja studier och komma ut i arbetslivet. Vilka metoder finns? Premiär 28 maj 22.00 SVT1

Lärarrummet
Lärarrummet besöker Plug-in i Skellefteå, en verksamhet där man försöker motivera och inspirera elever som har hoppat av skolan, eller riskerar att göra det. 29 maj 21.03 P1
Barnaministeriet Dokumentär
Hur kunde en smart, ambitiös och levnadsglad 10-åring helt plötsligt inte länge orka med skolan? UR:s möter särbegåvade Tilde, idag 15 år. 31 maj 11.03 P4
]]>

Okategoriserade

Mot skolan

Sitter på en buss mot Molkom.
Vi har inte ens kommit halvvägs men redan fastnat i ett vägarbete. I dag ska vi fortsätta med redigeringen och att slita våra hår.
Blir ett långpass i dag till 19 har de sagt, jag gissar på att jag kommer få åka från Molkom tidigast kl 20. Men jag måste jobba dubbelt i kväll för kl 19börjar elitserien i speedway och jag ska uppdatera alla matcher själv på aktuellspeedway. Förra veckan fanns Jonas på andra sidan Facebook chatten som stöd eftersom de va min första gång och det tillslut blir lite rörigt att hålla koll på allt. Han räddade mig när jag lyckades radera en hel match haha. I dag finns ingen Jonas som räddare i nöden för han finns på plats i målila, så kraschar hela sidan så vet ni varför;-)

]]>

0 Comments
By
Vardag

Dag 28: Frågor jag ofta får och svar på dem.

Frågor jag ofta får:

Hur kändes det att få diagnosen Aspergers syndrom?
Svar: 
Det var en stor lättnad, nu kunde både jag och andra förstå varför jag inte alltid fungerade som andra begärde. Men framförallt för jag helt plötsligt fick det stöd i skolan som jag alltid hade behövt men inte fått för att jag inte hade diagnosen på papper.
——————-

Vad är det sämsta med att ha Aspergers syndrom? 
Svar: I dag är det ingeting för jag har lärt mig hur jag ska hantera den och leva med den.
——————-

Vilka mediciner har du?
Svar:300 mg Seroquel (mot Bipolär sjukdom, 20 mg Saroten (mot IBS), 50 ml Benepali (injektion mot psoriasisartrit), Qlaira (p-piller.
Vid behov: Sobril, Atarax(lugnande), Stilnoc (insomningstabletter), Zyprexa (starkare lugnande som smälter på tungan och går in i blodet snabbare), Alvedon, Orudis (mot inflammationer), Oxynorm (starka smärtstillande.)
——————-

Vill du ha barn i framtiden?
Svar: Ja men inte nu för det går inte eftersom mina mediciner kan ge fosterskador och det inte är läge att ta bort dem. Läs mer här!
——————-

frågor

Okategoriserade

Det är dags att skrota skolsystemet!

Under min skolgång har jag alltid gått i ”vanlig” klass. Jag fick min diagnos i februari när jag gick i nian, med en diagnos öppnade sig nya dörrar. Helt plötsligt fick jag den hjälp och stöd i skolan som jag alltid hade behövt, men inte fått för jag inte hade diagnosen på papper. För mig var det så, två veckor innan diagnos sattes la barnpsykiatrin fram för skolan vilket stöd jag behövde, det fanns inget att få. Sen fick jag en diagnos och då helt plötsligt fanns det hjälp att få.

Det stödet jag behövde var:
– Mindre klass i vissa lektioner.
– Muntliga prov i stället för skriftliga.
– Dela upp prov i flera delar.
– Få saker som fröken skriver på tavlan på papper.
– Skriva på dator i stället för hand.

För mig är det ganska tydligt hur viktigt det här stödet var. Till jullovet i 9:an hade jag fem st IG-varningar, i februari får jag min diagnos och rätt stöd och i Juni slutar jag 9:an med godkänt i alla ämnen och hade tom VG och MVG i vissa. Även i gymnasiet gick jag i en  vanlig klass och där pluggade jag Barn och fritidsprogrammet med pedagogisk inriktning. Men även där ville jag ha samma stöd. För att få mindre klass så fick jag ha vissa lektioner tillsammans med gymnasiesärskolan. Jag gjorde mina uppgifter och de sina. Jag räknade bland annat gymnasiematte redan i 7:an. Jag har absolut inget emot de personerna som gick där. De är underbara personer som under tre år lärde mig väldigt mycket här i livet. Än i dag stannar jag och pratar med dem när jag möter dem ute på Hagfors. Men jag tycker inte att gymnasiesärskolan är rätt plats att placera oss med Aspergers syndrom.

I bland får jag frågan ”vart ska man göra av er då? Ni med ADHD, Asperger och allt vad det nu heter? Jag undrar istället vart ska man göra av er så kallade ”normala”människor? Det kanske är ni som borde placeras någonstans. Nej men seriöst vi skulle kunna gå i vilket klass som helst. Det är inte oss det är fel på, det är skolsystemet det är fel på. Vi måste sluta se alla diagnoser och bokstäverna på pappret och i stället se individerna. Det finns massa barn som behöver några av de stödinsatserna jag behövde i skolan, men de får inte det för de har inte ”nog” med svårigheter för att få en diagnos. Och hur många barn mår bra av att gå i en klass med 30 elever, oavsett om man har en diagnos eller ej?

Sen tycker jag att det är dags för Sverige att införa funktionshinders-undervsning som ett fast ämne i grundskolan, precis som vi har sexualkunskap. För det är i snitt MINST ett barn i varje klass som har en NPF-diagnos. Och börjar vi man i tex åkurs fyra och berätta om olika diagnoser,  man behöver inte ens sätta namn på dem utan bara visa att alla är vi olika. En del har de här styrkorna men de här svårigheterna, en del har de här, och de flesta har som många av oss så här…. Men alla är vi olika och vi kompletterar varandra och olika är bra! Jag tror att det skulle öka förståelsen och minska mobbningen!